Jag känner igen mig så väl. Jag försökte ta livet av mig i lördags och när jag sen vaknade och inte var död fick jag någon sorts chock och började gråta. Har haft sånt behov att prata om det med anhöriga och min terapeut men man säger ju liksom inte det känns det som. Berättade till slut för läkaren. Jag har autism och svårt att klara av det sociala ibland. Ofta kan jag spela spelet och vara super social men inombords mår jag inte alls bra. Ingen ser hur jag mår. Jag tycker inte heller om mig själv, inte alls. Känner många elaka tankar om mig själv och mår så dåligt så det gör att jag gör dumma saker mot mig själv. Som att inte äta till exempel, jag har haft ätstörningar i 16 år. Det är bra att du skriver här, jag läser så du ska veta att någon ser och hör och försöker förstå och bryr sig.
känns lite befriande att skriva ner det och se att någon ser och lyssnar.
varför är det så mycket lättare att se positivt i andra än om sig själv?
Hoppas att du finner styrkan i att prata med dina anhöriga hur du känner.
Jag har bara den känslan av att jag inte är viktig och att mitt liv inte är betydelsefullt. Känner inte att jag kommer kunna prata med någon om detta.
dom som är mig nära vill jag inte lägga det på.
och att prata med någon annan, nej tror inte jag kan ha den tilltron till någon.
tack för att du lyssnat <3
