[Purple Paduka]

Ja det känns egentligen overkligt allting, för det är svårt att förstå hur en person kan bete sig hur som helst. Min man mår nog inte alla bra mellan varven, men han har nog lärt sig att trycka bort det stundvis på ett sätt som jag inte kan, så han blir inte lika lätt galen på allt som ja blir. Men han har för högt blodtryck som förmodligen blir av för mkt stress.

Vi dokumenterar allt vi kan, dom har redan haft två ronder i tingsrätten. Första va när hon tyckte barnens va hennes och höll dom ifrån ⁶honom. Andra va när min man ville ha utökat umgänge som mamman vägrade, det va förra året dom fick nytt domstolsbeslut på utökat umgänge. Och nu kanske det blir en tredje gång om hon ställer in umgänge.

Jag har fixat ångestdämpande medicin nu iaf så hoppas det är något som hjälper mig lite

[Purple Paduka]

Jag det krävs inte mkt nu för tiden för att det ska kännas att jag bryter ihop..

För min man har det hållt på sen barnen föddes, så snart 8 år. Eller ja dom va tillsammans ett år innan de så psykisk misshandel mot honom höll hon på med redan då. Jag träffade han för 5 år sen och fick allt berättat för mig, och tänkte då att kan de va så farligt som han säger verkligen, han kanske överdriver lite och jag borde orka med det här. Oj vad fel ja hade.

[Purple Paduka]

Ja det känns ungefär som att hon aldrig växt upp och kan ta ansvar för sitt beteende, det är som att hon helt blåögt bara inte ser att hon har kunna gjort något fel, för hon blev ju sårad eller kränkt och det va den personen som va dum mot henne, hon kan inte se sin egen del i det för hon blir bara så sårad. Och det är ju efter det beteendet jag gång på gång har tröttnat på nu, jag kan acceptera att hon blir sårad och kan därmed be om ursäkt för att jag sårade henne, men det är omöjligt för henne att göra det tillbaka. Så jag har tappat respekten för henne som människa. Hon är ju manodepressiv, när hon mår bra blir hon istället för mycket! Hon engagerar sig så mycket i saker så man känner men snälla lugna ner dig lite, så nu när jag i vuxen ålder inte orkat med hennes bråk och känner att ja börjar tröttna på henne, så tröttnar ja och irriterar mig väldigt mycket på hennes bra perioder också, för jag tycker bara det känns falskt, för ja vet ju att hon anstränger sig verkligen.

[Purple Paduka]

Jo jag har insett nu i vuxen ålder att det är lite narcissistiska drag i henne. Samtidigt så har ju inte min uppväxt konstant vart så här, periodvis så har ju allt vart bra, därför känner ja mig Samtidigt lite elak, därför att hon va ju även en bra mamma. Men som det har vart dom senaste åren så minns man bara det dåliga, och jag får se mest de dåliga. Men oavsett dåligt samvete eller inte så orkar ja inte blanda in henne i mitt liv längre, hon tar mer än hon ger.

Det som gör mig mest förkrossad är att ja idag har två bonusbarn som har en mamma som man ser samma beteende i, dom bor hemma hos henne och är hos oss varannan helg. Det enda ja kan tänka på är hur dåligt dom kommer må när dom blir äldre, för dom får typ samma uppväxt som ja själv har haft, dom har iofs turen att komma till oss varannan helg..

[Purple Paduka]

Skulle man prata/konfrontera henne om det så skulle det bli ett jävla liv om det, vet hur det blir dom gånger min pappa inte orkat dadda med henne.. skulle isf va att jag tar avstånd mot henne som nån gång i framtiden skulle ge henne en tankeställare.. Tack för ditt svar, jag kommer nog fortsätta distansen och bara se vad som händer i framtiden, det är inte som att hon hör av sig som det är nu, och jag hoppas lite att hon fortsätter så.