Hem > Forum > Arbete & Skola > Orkar inte ha kvar min mamma i mitt liv

Orkar inte ha kvar min mamma i mitt liv

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8
  • Jag är uppväxt med en mamma som är manodepressiv, utan att hon skulle erkänna det själv, ingenting är nånsin hennes fel, när hon har kommit över ett bråk så går hon vidare med livet precis som innan och låtsas som inget hänt, och alla andra får bara gilla läget. Jag gifte mig sommaren 2020 och hon hjälpte till med klänning och bukett och fotografering. Jag tackade henne oändligt många ggr för allt hon gjorde. Dagen efter så skickade ja ett sms till henne om en sak angående min syster, som ja va lite irriterad på, och min mamma kände sig då oerhört kränkt och sårad och kände ingen tacksamhet för nåt hon gjort. Hon vägrade skicka över bilderna från bröllopet förens jag bett om ursäkt. Jag bad snabbt om ursäkt, trots att ja inte tyckt ja gjort nåt fel, hon fortsätter att kasta skit på mig och hon bråkar oavbrutet med min pappa angående detta hela hösten. Jag känner att hon totalt förstört minnet av mitt bröllop och är jättesårad, dessutom känner ja att droppen är nådd, för det är som resten utav livet med henne har varit. Hon kommer aldrig inse att hon har gjort något fel i detta. Min pappa försöker alltid släta över saker för han vill bara att hon ska va lugn.  Och jag känner mig tvingad att säga ja när han frågar om dom får komma förbi på kaffe för o träffa mitt barn. Men jag känner att jag inte vill ha något med henne att göra längre, hon har sårat mig tillräckligt och ja vill försöka må bra, jag mår inte bra så fort hon kommer på tal. Hur ska man göra, kan man stänga ute sin mamma ur sitt liv? Hur blir det när man vill bjuda pappa på min sons kalas men inte henne? Hon får mig att må så sjukt dåligt jämt och ja vet inte hur ja ska göra.. kanske rörigt, men va tvungen att få skriva av mig

    Kan du sätta ett ultimatum att din mamma behöver skärpa till sig ifall hon ska få bli medbjuden hem till dig och även att få träffa barnbarnet? Att du säger att du inte orkar med fler bråk eller någonting i den stilen? Det kanske du redan gjort? Tänker lite på hur man kan behöva bemöta en alkoholiserad förälder att denne endast får vara med om den dyker upp nykter. Eller är det snarare så att skulle du nämna något om hennes beteende och krav på förbättring så blir det ett himla liv om det också?

    Jag känner en del personer som sagt upp kontakten med någon av sina föräldrar som vuxna och i några av fallen så har föräldern faktiskt fått sig en tankeställare. Kanske inte att de har förändrats i djupet men någon liten pollett om att inte ta barnet för given längre verkar i alla fall skett i högre utsträckning. Mer än de som ”härdat” vidare med den hopplösa föräldern, i all evighet. Jag är för att du tänker på dig själv i det här, att du inte orkar med din mamma längre eftersom hon ju snarare verkar göra dig ledsen och upprörd än upplyft så är avstånd och gränser väldigt sunt. Blod är ju knappast tjockare än vatten som man väl påstod på typ 1800-talet.

    Trådstartaren

    Skulle man prata/konfrontera henne om det så skulle det bli ett jävla liv om det, vet hur det blir dom gånger min pappa inte orkat dadda med henne.. skulle isf va att jag tar avstånd mot henne som nån gång i framtiden skulle ge henne en tankeställare.. Tack för ditt svar, jag kommer nog fortsätta distansen och bara se vad som händer i framtiden, det är inte som att hon hör av sig som det är nu, och jag hoppas lite att hon fortsätter så.

    Det låter som att din mamma har narcissistiska drag. Hon tar makten i att vara fotograf på en viktig dag för dig och därmed har fotona som sina. Hon leker med dig. Det låter inte hälsosamt. Om du ska må bra på riktigt klarar du dig nog bättre utan hennes makt över dig. Önskar dig all lycka. Jag har själv en pappa med narcissistiska drag som gjorde något liknande. Han skulle förstöra min födelsedag genom att vara i centrum. Han lånade också ut ett externt minneskort som jag fick ladda över mina bilder på. Men de bilderna har jag inte fått tillbaka.

    Så med det sagt. Ta hand om dig. Dessa individer leker bara. De ser andra människor som redskap. Tyvärr.

    Trådstartaren

    Jo jag har insett nu i vuxen ålder att det är lite narcissistiska drag i henne. Samtidigt så har ju inte min uppväxt konstant vart så här, periodvis så har ju allt vart bra, därför känner ja mig Samtidigt lite elak, därför att hon va ju även en bra mamma. Men som det har vart dom senaste åren så minns man bara det dåliga, och jag får se mest de dåliga. Men oavsett dåligt samvete eller inte så orkar ja inte blanda in henne i mitt liv längre, hon tar mer än hon ger.

    Det som gör mig mest förkrossad är att ja idag har två bonusbarn som har en mamma som man ser samma beteende i, dom bor hemma hos henne och är hos oss varannan helg. Det enda ja kan tänka på är hur dåligt dom kommer må när dom blir äldre, för dom får typ samma uppväxt som ja själv har haft, dom har iofs turen att komma till oss varannan helg..

    Okej, jag förstår. Vissa med narcissistiska drag blir värre med åren. Ibland är de såklart schyssta (lovebombing) det är för att de ska kunna fortsätta med sina elakheter då och då utan att någon sticker. Men det är bara en fasad. Det är en slags mutning. De kan exempelvis ge fina saker och sedan förvänta sig att du ska hänga med dem på deras drömmar utan att säga emot.

    Det du beskriver låter jobbigt. Att se något som inte går att göra något åt. Eller kanske du kan göra något. Du har i alla fall ögonen öppna och en dag kommer säkert de barnen också se det du ser. Om det är oro på riktigt så går det att göra en orosanmälan.

     

    Hoppas det blir bra!

    Det låter som att din mamma har just en del problematiska beteenden mer än att det är hela hon som person som skadar liksom allt i sin omgivning med sin blotta existens? Är väl just på det sättet som hon är periodvis och i vissa situationer som behöver förändras för att det ska bli en sund och hållbar relation mellan er? Jag läser just nu en bok som handlar om att bra relationer mycket bottnar i lyhördhet inför varandra. Att inte någonsin erkänna några fel är ju ett ganska magstarkt beteende om man tänker efter. De personer som jag träffat i livet som har mycket, mycket svårt för att be genuint om ursäkt, ta ansvar för sin del, där självinsikten svajar brukar inte vara lätta alls att kommunicera med, enligt min erfarenhet. Kan väl ofta vara som att tala med en vägg. Kanske är det därför du blir så provocerad av din mamma? Att hon snarare blivit barnet i familjen än en mogen och ansvarsfull vuxen?

    Trådstartaren

    Ja det känns ungefär som att hon aldrig växt upp och kan ta ansvar för sitt beteende, det är som att hon helt blåögt bara inte ser att hon har kunna gjort något fel, för hon blev ju sårad eller kränkt och det va den personen som va dum mot henne, hon kan inte se sin egen del i det för hon blir bara så sårad. Och det är ju efter det beteendet jag gång på gång har tröttnat på nu, jag kan acceptera att hon blir sårad och kan därmed be om ursäkt för att jag sårade henne, men det är omöjligt för henne att göra det tillbaka. Så jag har tappat respekten för henne som människa. Hon är ju manodepressiv, när hon mår bra blir hon istället för mycket! Hon engagerar sig så mycket i saker så man känner men snälla lugna ner dig lite, så nu när jag i vuxen ålder inte orkat med hennes bråk och känner att ja börjar tröttna på henne, så tröttnar ja och irriterar mig väldigt mycket på hennes bra perioder också, för jag tycker bara det känns falskt, för ja vet ju att hon anstränger sig verkligen.

    Ja det känns ungefär som att hon aldrig växt upp och kan ta ansvar för sitt beteende, det är som att hon helt blåögt bara inte ser att hon har kunna gjort något fel, för hon blev ju sårad eller kränkt och det va den personen som va dum mot henne, hon kan inte se sin egen del i det för hon blir bara så sårad. Och det är ju efter det beteendet jag gång på gång har tröttnat på nu, jag kan acceptera att hon blir sårad och kan därmed be om ursäkt för att jag sårade henne, men det är omöjligt för henne att göra det tillbaka. Så jag har tappat respekten för henne som människa. Hon är ju manodepressiv, när hon mår bra blir hon istället för mycket! Hon engagerar sig så mycket i saker så man känner men snälla lugna ner dig lite, så nu när jag i vuxen ålder inte orkat med hennes bråk och känner att ja börjar tröttna på henne, så tröttnar ja och irriterar mig väldigt mycket på hennes bra perioder också, för jag tycker bara det känns falskt, för ja vet ju att hon anstränger sig verkligen.

     

    Det låter som att du har lärt dig mycket om din mamma. Det gör det hela enklare, tror jag.

    Din magkänsla säger en sak och jag tror du ska lita på den. Skaver det så skaver det. Som sagt ovan så har personer med låg självinsikt svårt att diskutera med. De inser inte sina brister. De tycker bara att alla andra ska ändra på sig. Så då tar det väldigt mycket energi.

    Hoppas du kan landa i något bra beslut som passar just dig och ditt liv. En mamma ska inte stanna upp ens drömmar.

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.