Ni verkar så kloka allihop. Det ger hopp. Framförallt hopp om att det säkert är någon mer i ens närhet som känner såhär men som, precis som jag själv, inte vågar säga något högt för att inte göra så att det blir dålig stämning. Det är inte så konstigt att man blir omtyckt av de flesta egentligen, man gör ju allt för att andra ska trivas. Samtidigt blir ingen relation annat än ytlig. Innan det blir en djup eller långvarig relation har den andra personen sagt tack och hej eller så har jag själv lyckats trycka undan den tills den helt enkelt gett upp.
Varför tänker man inte lite mer på vänskapsrelationer som den man har med sin partner? Man kanske behöver träffa några olika innan man hittar rätt? Och bara för att man träffar en trevlig person så betyder det ju inte att man funkar tillsammans på alla sätt.
Varför är det vi som ska underhålla en relation, varför kan inte motparten göra det. Och om de inte vill eller helt enkelt förväntar sig att vi ska så är det ju inte alls fel på oss, vi är bara inte rätt för den personen eller så är den fel för oss. Vi har väl egentligen också rätt att ställa krav?
