Hem > Forum > Arbete & Skola > Förstår inte vem livet är till för.

Förstår inte vem livet är till för.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Har fastnat i två onda cirklar när det gäller lönearbete och utbildning. Jag är tjänstledig från jobbet pga. studier då jag har nästan 20 mil enkel väg att pendla till mitt arbete. Efter 10 år så har jag märkt att detta har satt sina spår, jag orkar inget och jag har haft svårt att underhålla mina relationer med vänner och bekanta. Under perioder har jag varit tvungen att hyra ett rum i den staden jag pendlar till och det har varit mycket svårt att lära känna människor då jag jobbar eftermiddag, kväll och natt ofta. Istället har jag tagit ledigt för att påbörja ett kandidatprogram för att läsa vidare inom ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Jag börjar dock bli mycket äldre än alla 20 åringar så även där är det svårt att hitta nya vänner. Jag har provat detta ett par gånger och det här är 4:e gången jag försöker läsa en kandidat. Jag är redan trött på utbildningen och jag bävar för att gå tillbaka till lönearbetet. Jag vet inte var jag ska ta vägen och ena veckan sover jag bort hela dagarna och nästa kan jag inte sova alls pga. oro. Har försökt kontakta vården men de vill inte sjukskriva mig och studievägledaren ger bara stöd om jag skulle ha en diagnos eller sjukskrivning.

    Trådstartaren

    Fortfarande i samma loop. Ingen som har ett BRA tips på hur jag ska gå tillväga?

    Jag tycker att det låter som att du skulle behöva ta en paus ifrån allt det där och få möjlighet att slappna av och känna efter hur du vill ha det framöver.  Finns det någon möjlighet för dig att hitta tex något volontärarbete utomlands? Lättare sagt än gjort, jag förstår det, men så som du har det nu kan du ju inte ha det! Om de vägrar sjukskriva dig; kan du tänka dig att leva på Soc ett tag för att få distans till allt vad arbete och studier heter?

    Den tillvaro du har nu verkar inte leda till nåt gott, och du lär fundera över vad som är värt mest. Nu spånar jag vilt, du kanske tycker jag pratar i nattmössan, men kan det vara ett alternativ att sälja allt du äger och har och ge dig ut på en jorden-runt-resa?

    Jag vet inte om det här hjälper dig i det du går igenom, men jag själv var i ungefär samma sits. Vantrivdes något fruktansvärt på mitt jobb (oense med chef, alldeles för mycket ansvar och arbetsuppgifter etc.) och gick in i en depression på grund av det. Mina relationer med andra, men framförallt den med mig själv var det som blev mest lidande. Körde 7 mil till jobbet, jobbade 8 timmar, körde 7 mil hem. Bara för att lägga mig på soffan/sängen resten av kvällen, utan någon som helst gnutta ork kvar till annat. Inte ens till att söka andra jobb. Förra våren tog jag tjänstledigt och studerade en termin, mådde så mycket bättre och gick tillbaka till jobbet med ny energi. Den försvann fort… Jag jobbade vidare i ett år, sparade så mycket jag kunde under tiden och sa sen upp mig. Än så länge känns det fortfarande rätt (är ”mellan jobb” sen juli). Nu är det äntligen mitt liv jag lever, inte någon arbetsgivares. Min depression är kvar så nu är mitt fokus den och att få en bra relation till mig själv igen. I samma veva som jag gick tillbaka till jobbet förra året blev min mamma sjuk i obotlig cancer och när jag till slut sa upp mig hade hon inte lång tid kvar, det hjälpte mig såklart också att inse att inget jobb är värt att stanna på, oavsett hur bra det verkar, om det innebär att det som verkligen är ens liv blir lidande. Som jag skrev, jag vet inte om detta hjälper dig men jag vill bara uppmana dig att; VÅGA LEVA! Det är ditt liv, ingen annans. Jag skriver/diskuterar gärna mer om detta eftersom jag tycker det är så tråkigt att jobbet oftast anses vara det viktigaste vi har här i Sverige?! (Upplever inte alls samma i andra länder/kulturer).

    Jag vet inte om det här hjälper dig i det du går igenom, men jag själv var i ungefär samma sits. Vantrivdes något fruktansvärt på mitt jobb (oense med chef, alldeles för mycket ansvar och arbetsuppgifter etc.) och gick in i en depression på grund av det. Mina relationer med andra, men framförallt den med mig själv var det som blev mest lidande. Körde 7 mil till jobbet, jobbade 8 timmar, körde 7 mil hem. Bara för att lägga mig på soffan/sängen resten av kvällen, utan någon som helst gnutta ork kvar till annat. Inte ens till att söka andra jobb. Förra våren tog jag tjänstledigt och studerade en termin, mådde så mycket bättre och gick tillbaka till jobbet med ny energi. Den försvann fort… Jag jobbade vidare i ett år, sparade så mycket jag kunde under tiden och sa sen upp mig. Än så länge känns det fortfarande rätt (är ”mellan jobb” sen juli). Nu är det äntligen mitt liv jag lever, inte någon arbetsgivares. Min depression är kvar så nu är mitt fokus den och att få en bra relation till mig själv igen. I samma veva som jag gick tillbaka till jobbet förra året blev min mamma sjuk i obotlig cancer och när jag till slut sa upp mig hade hon inte lång tid kvar, det hjälpte mig såklart också att inse att inget jobb är värt att stanna på, oavsett hur bra det verkar, om det innebär att det som verkligen är ens liv blir lidande. Som jag skrev, jag vet inte om detta hjälper dig men jag vill bara uppmana dig att; VÅGA LEVA! Det är ditt liv, ingen annans. Jag skriver/diskuterar gärna mer om detta eftersom jag tycker det är så tråkigt att jobbet oftast anses vara det viktigaste vi har här i Sverige?! (Upplever inte alls samma i andra länder/kulturer).

    Mycket fint och bra svar❣️

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.