Hej- jag känner igen mig i allt du skriver.
Det svåraste för mig är utöver att jag mår dåligt och inte hittar vägen ut, är att jag känner mig så ensam, att jag är en belastning och besvikelse på mina närmaste. Att tankarna är så spretiga.
Ni som jag försöker leva, överleva.
Jag försöker trösta mig själv med självmedkänsla. Hur skulle jag trösta andra. Det är så svårt.
Jag förstår ju att jag och du har sjukdom som gör att vi inte tänker klart just nu. Jag kände en sån lättnad när jag fick berätta för professionella att jag har självmordstankar. Det var så tungt att bära själv. De minskade av att jag berättade. Jag kunde inte berätta för min man.
Styrkekramar till er bägge som skrivit
