[Purple Goryhi]

Har i hela mitt liv, som bipolär och före detta missbrukare haft svårt att berätta hur det är på riktigt. Däremot har jag använt skrivandet som en väg ut. När jag skall prata med en psykiater eller liknande och det är något riktigt viktigt så skriver jag ner det och ber att få läsa upp det. Jag säger det direkt jag kommer in i rummet så jag inte tappar den gnutta mod jag kom in med. Det behöver inte vara något litterärt mästerverk. Bara ord om hur det är.

/P

[Purple Goryhi]

Första gången jag skriver och jag vet inte om det blir rätt.

Första gången jag gav upp kampen var nog den första hälsosamma dagen i mitt liv. För tidigare suicidförsök, överdos eller att utsätta mig för våld hade alla kommit till av att vara laddad för kamp. Skammen förhindrade mig från att sluta kämpa men en dag bara la jag mig ner. Inlagd. Konstigt nog var det bättre för familjen, bättre för mina vänner och till och med min arbetsgivare köpte läget.

Ibland hamnar jag ännu i kampläge men min vårdkontakt på vuxenpsyk fångar upp de signalerna.

Kampen blir så in i helvete dyr i slutändan och jag är glad för varje dag jag inte gör våld mot mig själv.

Det finns en värld på andra sidan staketet (fast på denna sidan livet) som vi kan få besöka ibland, och känna morgondagg mot huden.