Hem > Forum > Hopplöshet > Livet är inte för alla

Livet är inte för alla

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Jag trodde aldrig de kommer den dagen som jag kommer må så här men vart ska man gömma sig.”Kämpa” jag hör ordet ganska ofta men när jag tänker lite framåt så de finns ingen mening med kämpa,inget att kämpa för.själv hade jag ingen höga krav på mig själv jag skulle bara ville leva som en vanlig människa äta,sova,jobba helt vanligt liv men de räknas som höga krav i världen känns de som.Man hinner inte må bättre från en sak så kommer de ännu värre saker och människor som borde finns i vårat liv för å göra den enklare har gjort de sämre fast man hade redan varnat dem att man orkar inte och vad får man när dem erkänner sitt fel jag som vanlig (Förlåt).Jag skulle har lärt mig av mina misstag,en person som mig med självmordstankar,två självmord försök , depression, ångest, aggression problem och mycket mera borde inte träffa människor för att dem gör de värre bara men nu ska det vara ett stopp där inget mer jag orkar inte kämpa för ett öre,har fått nog av detta liv.Tack för alla som gjorde så att jag hamnar här tack för min familj och mitt ex.

    Du beskriver exakt hur jag mår/är/tänker/känner.
    Har mått så hela mitt liv, är 47år och har också självmordsförsök bakom mig.
    Fokusera på dom bra och ljusa dagarna och stunderna, dom må vara få men dom finns.

    Var stark!

    Du fixar det här.

    Avatar

    <3 Fina du, jag håller med dig. Också funderat och hört detta med att kämpa/vara stark – men inte förstått vad som stör mig så, men funderade lite nu..

    Att uppmana någon att “kämpa” kan öka ens stressnivå och skapa en känsla av otillräcklighet om att man inte kan uppfylla de förväntningar som sätts på en. Det kan också leda till överansträngning och försämring av den psykiska hälsan.

    Att använda uttryck som “kämpa” kan väl även förstärka stigmat kring psykisk ohälsa genom att antyda att det är något som en person kan kontrollera med tillräcklig viljestyrka, som sagt. Det kan också lägga en känsla av skuld på den som lider av psykisk ohälsa om att man inte kan “kämpa tillräckligt”.

    Psykisk ohälsa är ju en legitim medicinsk tillstånd som inte nödvändigtvis kan övervinnas enbart genom viljestyrka. Att förenkla problemet till att en person bara behöver “kämpa mer” bagatelliserar den verkliga komplexiteten av psykiska sjukdomar och det faktum att de ofta kan krävas professionell vård och stöd.

    I stället för att be personer med psykisk ohälsa att enbart “kämpa” är det bättre att erbjuda sitt stöd och lyssna på dennes behov. Att främja en förstående och empatisk attityd gentemot psykisk ohälsa kan bidra till att minska stigmatiseringen och göra det lättare för människor att få den vård och det stöd som vi med psykiska hälsa snarare ofta desperat behöver.

    Första gången jag skriver och jag vet inte om det blir rätt.

    Första gången jag gav upp kampen var nog den första hälsosamma dagen i mitt liv. För tidigare suicidförsök, överdos eller att utsätta mig för våld hade alla kommit till av att vara laddad för kamp. Skammen förhindrade mig från att sluta kämpa men en dag bara la jag mig ner. Inlagd. Konstigt nog var det bättre för familjen, bättre för mina vänner och till och med min arbetsgivare köpte läget.

    Ibland hamnar jag ännu i kampläge men min vårdkontakt på vuxenpsyk fångar upp de signalerna.

    Kampen blir så in i helvete dyr i slutändan och jag är glad för varje dag jag inte gör våld mot mig själv.

    Det finns en värld på andra sidan staketet (fast på denna sidan livet) som vi kan få besöka ibland, och känna morgondagg mot huden.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.