Hej!
Det var ett tag sen du skrev, så hoppas det löst sig för er! Du får gärna skriva och berätta om det isåfall.
Vi är i lite samma situation här hemma. Yngsta sonen har problem med att klara gymnasiet och mår dåligt psykiskt. Hans problem började vid bytet från grundskola till gymnasiet. Det var då mest troligt en social fobi och ängslan över att inte hitta nya vänner på nya skolan. Han var väldigt skoltrött och omotiverad till att plugga och hade ingen riktigt plan för vad han ville läsa. Så han kom in på sitt sistahandsalternativ.
Nu när nästan halva gymnasiet är passerat mår han fortfarande inte bra. Det går i perioder och just nu är en dålig period där vi med nöd och näppe får iväg honom på morgonen.
Som förälder är jag väldigt orolig över hans mående och framtid. Det känns som en stor risk att han inte avslutar gymnasiet vilket jag tror kommer leda till svårighet till arbete och försvåra steget till vuxenlivet. Hoppas hela tiden att måendet ska förbättras så han får en bättre tillvaro!
Vi har haft kontakt med psykolog 10 besök, som initialt hjälpte honom att förstå sig själv och sätta ord på det han känner och hur han mår. Efter dessa 10 besök blev vi tvungna att söka på nytt via primärvården och där har vi nu fastnat. Väntar på att få träffa en ny psykolog. Tyvärr så är han nu på gränsen till vuxenpsykiatrin och jag oroar mig för att det kommer att bli svårt att få hjälp. Om man periodvis mår så dåligt att man inte orkar gå till skolan utan bara vill vara hemma och kanske spela datorspel, då behöver man väl hjälp?
Nu när jag tänker på det så är nog spelandet hans sätt att självmedicinera. Det skingrar tankarna och han “glömmer” att han mår dåligt och kan t o m skratta ihop med sina “online-vänner”. Jag skriver med “”-tecken, för jag tror inte det är bra i längden att bara vara hemma på rummet och inte ses ute i verkliga världen. Det är ju trots allt där livet pågår.
Därför kände jag igen mig i hur du beskrev din son. Det kan mycket väl var vår son om 1-2 år.
Du skrev att han inte vill prata ens hos psykologen. Har ni försökt att få träffa en annan psykolog? Det var en grej som de berättade för oss på de inledande mötena med vår son, att man kan byta om “kemin” inte känns rätt. Det är väldigt individuellt hur man fungerar ihop och ingen blir stött om man känner att man inte får kontatk.
Vore intressant att höra hur er situation ser ut nu? Har ni hittat nån lösning?
