Hur kan jag hjälpa min 20-åriga son som isolerat sig från alla och allt?

[Pink Fybiva]

Har en son som bor hemma som tog studenten för ett år sedan. Sedan dess har han knappt lämnat sitt rum. Han är likgiltig till i princip allt, kan knappt välja en maträtt om jag frågar om önskemat. Han har inga vänner och umgås aldrig med oss i familjen (han har två yngre syskon som också bor hemma). Jag tvingade iväg honom till läkare som har kollat att alla hans värden är bra så han har inga brister på något. Han har också träffat psykolog som bedömt att han inte verkar deprimerad men vad är då felet? Att inte umgås med någon och knapp lämna sitt rum känns inte normalt. De har också bedömt att han inte verkar ha någon NP-diagnos (Autism, Asberger osv). Han säger själv att han inte har någon energi till något längre, han känner ingen motivation till att göra något. Han har också vänt på dygnet, sover på dagen, vaken på natten. Hur kan jag hjälpa honom? Han vill aldrig göra någonting när jag frågar om att hitta på något, han rycker mest på axlarna när jag frågar honom något. Han bryr sig liksom inte om någonting längre. Hur hjälper man någon som inte vill bli hjälpt och som är likgiltig till allt. Känns som han tynar bort på sitt rum snart. Psykiatrin hittar inget “fel” på honom. Han vill inte prata med någon, vi har tvingat honom till psykolog men han pratar liksom inte där heller så det är svårt att hjälpa honom även för dem när han inte har något att säga….

[Purple Fanetu]

Hej!

Det var ett tag sen du skrev, så hoppas det löst sig för er! Du får gärna skriva och berätta om det isåfall.

Vi är i lite samma situation här hemma. Yngsta sonen har problem med att klara gymnasiet och mår dåligt psykiskt. Hans problem började vid bytet från grundskola till gymnasiet. Det var då mest troligt en social fobi och ängslan över att inte hitta nya vänner på nya skolan. Han var väldigt skoltrött och omotiverad till att plugga och hade ingen riktigt plan för vad han ville läsa. Så han kom in på sitt sistahandsalternativ.

Nu när nästan halva gymnasiet är passerat mår han fortfarande inte bra. Det går i perioder och just nu är en dålig period där vi med nöd och näppe får iväg honom på morgonen.

Som förälder är jag väldigt orolig över hans mående och framtid. Det känns som en stor risk att han inte avslutar gymnasiet vilket jag tror kommer leda till svårighet till arbete och försvåra steget till vuxenlivet. Hoppas hela tiden att måendet ska förbättras så han får en bättre tillvaro!

Vi har haft kontakt med psykolog 10 besök, som initialt hjälpte honom att förstå sig själv och sätta ord på det han känner och hur han mår. Efter dessa 10 besök blev vi tvungna att söka på nytt via primärvården och där har vi nu fastnat. Väntar på att få träffa en ny psykolog. Tyvärr så är han nu på gränsen till vuxenpsykiatrin och jag oroar mig för att det kommer att bli svårt att få hjälp. Om man periodvis mår så dåligt att man inte orkar gå till skolan utan bara vill vara hemma och kanske spela datorspel, då behöver man väl hjälp?

Nu när jag tänker på det så är nog spelandet hans sätt att självmedicinera. Det skingrar tankarna och han “glömmer” att han mår dåligt och kan t o m skratta ihop med sina “online-vänner”. Jag skriver med “”-tecken, för jag tror inte det är bra i längden att bara vara hemma på rummet och inte ses ute i verkliga världen. Det är ju trots allt där livet pågår.

Därför kände jag igen mig i hur du beskrev din son. Det kan mycket väl var vår son om 1-2 år.

Du skrev att han inte vill prata ens hos psykologen. Har ni försökt att få träffa en annan psykolog? Det var en grej som de berättade för oss på de inledande mötena med vår son, att man kan byta om “kemin” inte känns rätt. Det är väldigt individuellt hur man fungerar ihop och ingen blir stött om man känner att man inte får kontatk.

Vore intressant att höra hur er situation ser ut nu? Har ni hittat nån lösning?

 

 

[Pink Sobyjo]

Kan inte prata för andra för vi är alla olika, men efter min tid i gymnasiet var jag själv arbetslös under en lång tid. Under denna tiden isolerade mig själv från omvärlden omgiven enbart av datorspel och film/serier. Funderade många gånger på självmord.

Det jag upplevde efter gymnasiet var en plötslig chock av ansvar och krav, jag hade ingen aning om hur jag skulle anpassa mig till vuxenlivet. Har aldrig haft ett förhållande eller kompisar som kunde stötta mig och har aldrig pratat med en psykolog. Varje dag som gick ökade min frustration pga att jag inte lyckats med något, började helt enkelt hata mig själv, vilket ledde till isolering. Spel, film och serier gjorde att jag kunde glömma mina misslyckanden.

Jag tog mig ur situationen genom att söka till en utbildning som egentligen inte intresserade mig, men ledde till ett jobb. Självmordstankar och självisolering är något som jag fortfarande brottas med, men har åtminstone egen lägenhet och jobb nu.

Detta kanske inte är så roligt att läsa som en förälder i din situation. Men eftersom jag känner igen mig själv i den 20åringen så ville jag dela med mig av mina egna erfarenheter.

[Green Hurera]

• Min son är 31 år och hans bakgrund liknar det ni beskriver. Han har haft jobb under perioder men pluggar nu på distans sedan i höstas. Men i stort sett mår han som han gjorde i tonåren. Skillnaden nu är att jag får svårare att hjälpa honom. Han spelar datorspel och det är där han har sina vänner, annars isolerar han sig totalt. Lägenheten är en misär, de få gånger jag blir insläppt. Jag funderar mycket på om jag kunde gjort mer eller annorlunda när han var yngre. Så mitt budskap är att tro inte att det ska lösa sig av sig själv, det är inte säkert att det växer bort. Gör allt för att spelberoendet ska försvinna. Hur? Jaa om jag det visste. Själv mår jag väldigt dåligt av hela situationen och vet inte hur jag kan hjälpa. Har försökt med allt känns det som. Har någon tips på hjälp som jag som närstående kan få?