[Pink Kyqyny]

Tack för all respons!

Tyvärr vet jag att det kommer aldrig bli någon skillnad på närmsta chefen, och hon får med sig högsta chefen. Det är tyvärr flera som bland annat slutat pga henne. Man orkar inte längre få höra alla fel, eller andra saker som hon kan säga och ej bli lyssnad på.

Jag har hittat två andra alternativa yrken som jag skulle vilja, men båda resulterar i att börja plugga igen….

Det ena är att bli behörig till socionom programmet, och då måste jag läsa en kurs i både samhäll och matte. Nackdelen är att då måste jag göra det nu, om jag vill ha en chans att kunna plugga i höst. Detta resulterar i att jag ska läsa dessa på 100% samtidigt, under en fem veckors period. Dessutom jobba 100% på mitt nuvarande arbete, allts 300% under fem veckor…..

Men det som det lutar mest mot är att kanske plugga till medicinsk vårdadministratör på yh.

Detta lockar väldigt mycket just nu, men som det ser ut, kommer jag inte alls tjäna lika mycket som jag gör nu. Fördelen att jobba inom handels istället för regionen är att vi har bättre löner.

Men det kanske inte är värt allt detta….

Hon kommer tillbaka på måndag, och jag kan redan nu se framför mig hur mycket hon kommer ha och säga. Jag är rädd att om hon går på med så mycket som hon gör nu, utan att hjälpa till och att vi sedan under en stor kontroll får nedslag, kommer hon påpeka att detta är någonting som jag borde vetat skulle fixas innan.

Åh, jag orkar inte ens åka till jobbet på måndag. Hur ska kroppen orka höra allt detta igen, och fortfarande stå där och bara hålla med….

Snälla, låt allting bara gå bra under kontrollen så jag slipper bli totalt utskälld. För då kommer jag nog ärlig talat ge upp och vilja ta livet av mig, fast detta är något som jag egentligen inte vill.

Jag vill komma till den fas i livet där jag kan njuta av det. Kanske träffa en partner, få barn (min största dröm) och bara leva ett familjeliv. Men som det känns nu, kommer det nog aldrig ske….

[Pink Kyqyny]

Tack snälla! Är så skönt att få tala med någon som kan förstå en någorlunda. Jag går fortfarande kvar på psykiatrin och har nu en terapeut på Ätstörningsenheten, samt en jättebra överläkare där. Jag har under lång tid fått förslag om att söka nytt jobb, sättet de talar till mig ibland är inte okej och att jag skulle kunna göra så mycket mer med mitt liv.
Ska jag vara ärlig så tror jag att jag vill göra något annat. Jag vill vara mer engagerad i den psykiatriska vården och utveckla den. Jobba som kurator och hjälpa folk redan från tonåren. Men jag är rädd! Rädd för att säga upp mig från det fasta jobb jag har med inkomst. Att börja plugga igen och ta mig igenom det. Det är nog inte själva studierna i sig jag är rädd för, utan det är allt detta med det sociala runt omkring. Alla insparkar folk pratar om, fester och umgängen. Detta är ingenting jag har bra erfarenheter av då jag var otroligt utanför i skolan och mådde otroligt dåligt då. Skulle jag klara av att ta mig igenom det en gång till, även fast jag vet att det öppnar massa nya dörrar för mig?
Jag gillar inte förändringar och har ett STORT kontrollbehov, och detta kommer kasta mig långt utanför mina gränser. Som jag skrivit tidigare så har jag GAD, vilket jag försöker se fördelar med, men den skapar också katastrof tankarna hos mig. ”Tänk om jag aldrig klarar studierna, får ett nytt arbete sen och blir arbetslös? Då kommer jag inte kunna bo kvar i min lägenhet och jag förlorar det stabila liv jag har!” Dessa tankar stoppar mig ofta, men jag tror att ni har rätt. Jag borde leta efter ett annat jobb, där jag kan bli behandlad bättre och få använda de kompetenser jag har.
Kanske är dags för mig att börja plugga in de sakande kurserna och söka till högskolan sen.

Kanske ska bli nyårslöftena 2023, våga ta steget ifrån jobbet och sätta mig själv i första hand

Tack!💕