Hem > Forum > Arbete & Skola > Förtroendet från cheferna försvann efter mitt suicidförsök
Förtroendet från cheferna försvann efter mitt suicidförsök
-
Jag har varit på samma arbetsplats sedans jag tog studenten, samt två år som bageri lärling innan. Jag älskar mitt jobb och de arbetskamrater jag har, men de senaste 1-2 åren har mycket förändrats. I början fick jag otroligt bra stöd från en av mina chefer som hjälpte mig att lösa och prata ut om saker som hänt tidigare i mitt liv (utanförskap, dåligt behandlad), och hen blev ett otroligt stöd för mig. Ett stöd och en person som jag äntligen kunde vara JAG inför, och som jag kände äntligen såg mig. Jag har aldrig pratat så mycket med mina föräldrar då jag inte velat belasta dem, lillebror blev mobbad som krossade min mamma på ett sätt jag aldrig sätt tidigare. Samt att hon under många år mått dåligt och jag kunde vakna av att hon grät eller skrek på pappa.
Men vintern 2021 så började jag bli mer och mer sjuk. Mina kollegor var på mig om att jag var alldeles för liten och att jag var sjuk i ätstörning. Detta höll på under en lång tid, men jag höll aldrig med dem. Sommaren kom och jag insjuknade med proppar i lungorna (21 år) och sedan hittade de problem med att jag ständigt hade hög puls. Detta ledde till att jag åkte in och ut på akuten flertalet gånger, fick åka ambulans från jobbet då jag hade bröst smärtor samt blev inlagd för eventuell hjärnblödning pga mitt blodförtunnande.
Det var nu som mycket skulle komma att ändras. Jag fick höra att ”det kanske är bättre om någon annan fått upplärning på det eftersom du inte är stabil eller här så ofta”, och när jag låg inne på sjukhuset för utredningen av hjärnblödning ”nej, nu får du bara sjukskriva dig och så får de lägga in dig, och gå igenom hela dig. Vi kan inte hålla på såhär med att du ska åka ut och in hela tiden! Dina kollegor vet ju aldrig om du kommer eller inte”. Sen ska det tilläggas att det inte stämmer exakt med orden i rätt ordning, men det var detta som sades till mig, och tyvärr inte med den omtänksamma rösten. Ja detta gjorde ont, och jag började må sämre och sämre psykiskt. Jag hade under den här tiden blivit överflyttad till psykiatrin och fått diagnosen GAD och ätstörning UNS. Men i november förra året så orkade jag inte mer. Jag fick höra att detta inte fungerade längre och om detta verkligen var rätt avdelning för mig! Jag kan inte hålla på att belasta mina kollegor med allt detta, de måste få jobba i lugn och ro, utan behöva oroa sig för mig hela tiden. Det blir inge bra för gruppen.
Efter detta genomförde jag ett suicidförsök med intox och blev sjukskriven.Det har nu gått ett år sedan allt detta och jag är tillbaka på 100% och starkare än någonsin. Bemötandet i början var fantastiskt när jag kom tillbaka, men jag märker mer och mer nu att jag förlorat chefernas förtroende. De tror hela tiden att jag ska rasa samman igen och kommer därför inte kunna ha något ansvar. Jag förklarade att min psykiska del aldrig hade med jobbet att göra men det förstår de inte riktigt. Dagligen kämpar jag med att återfå förtroendet och visar inte längre hur jag mår eller säger något. Jag sökte en ansvarig tjänst, men får då höra att jag kommer kanske rasa samman igen, och då utsätts min avdelning för kaos igen. De frågar om jag kan släppa all energi jag lägger på mitt mående och sjukhuset och lägga allt på jobbet istället. Från att de ville och tyckte det var bra av mig att vara mer öppen, så pratar jag nu för mycket!
Ja, det känns inte som att någon någonsin kommer tro på mig där igen. Utan allt de ser är min sjuka psykiska sida av mig. Även fast jag rasar samman med hjärtklappning och skakar och får lämna med ambulans, så känns det ändå som att de dagen efter antar att det var psykiskt fast jag tydligt säger att det inte var det.
Ja, stödet känns inte alltid som det finns där längre utan det sumpade jag när jag gjorde mitt suicidförsök. Nu vet jag ju inte att det är så från deras sida, men det är känslan de ger mig utifrån deras bemötande. De menar säkert inte illa med allt de säger utan väljer fel ordval samt inte vet hur de ska hantera sådant. Men då kanske det skulle vara bra om de genomförde grundutbildning i psykisk livräddning som de gör i vanlig livräddning.
Jag vet inte längre hur mycket jag är värd för dem att stanna där, eller om jag ska söka mig vidare till något annat. Ett jobb som tror på mig även med min bakgrund och där jag dagligen inte behöver bevisa att jag är tillbaka för cheferna.
Är det någon annan som fått samma känsla när ni blivit dåliga? Att när ni inte sökte exakt den hjälp de ville direkt så sjönk ni mer och mer?
/ En tjej som inte vet vad hon ska ta sig till längre, och känner att det inte är någon idé att kämpa dagligen
Vad sorgligt. Vilken kämpe du är, kan inte vara lätt att stå ut med detta dag ut och dag in.
Ärligt talat så tycker jag du ska söka nytt jobb. Vi kan inte förändra hur andra tänker tyvärr. Du har bra erfarenheter och om du vet att du klarar av ett ansvar och om det är vad du vill så ska ingen annan hålla dig tillbaka.
Har du ännu kontakt med någon terapeut? Ibland kan människor agera såhär för att de är osäkra. Kanske kan du få råd av någon psykolog hur du ska bemöta chefer och kollegor med ditt bagage? Det handlar ofta om att formulera sig på ett visst sätt för att få ett visst resultat.
Lycka till!
Pink Kyqyny TrådstartarenTack snälla! Är så skönt att få tala med någon som kan förstå en någorlunda. Jag går fortfarande kvar på psykiatrin och har nu en terapeut på Ätstörningsenheten, samt en jättebra överläkare där. Jag har under lång tid fått förslag om att söka nytt jobb, sättet de talar till mig ibland är inte okej och att jag skulle kunna göra så mycket mer med mitt liv.
Ska jag vara ärlig så tror jag att jag vill göra något annat. Jag vill vara mer engagerad i den psykiatriska vården och utveckla den. Jobba som kurator och hjälpa folk redan från tonåren. Men jag är rädd! Rädd för att säga upp mig från det fasta jobb jag har med inkomst. Att börja plugga igen och ta mig igenom det. Det är nog inte själva studierna i sig jag är rädd för, utan det är allt detta med det sociala runt omkring. Alla insparkar folk pratar om, fester och umgängen. Detta är ingenting jag har bra erfarenheter av då jag var otroligt utanför i skolan och mådde otroligt dåligt då. Skulle jag klara av att ta mig igenom det en gång till, även fast jag vet att det öppnar massa nya dörrar för mig?
Jag gillar inte förändringar och har ett STORT kontrollbehov, och detta kommer kasta mig långt utanför mina gränser. Som jag skrivit tidigare så har jag GAD, vilket jag försöker se fördelar med, men den skapar också katastrof tankarna hos mig. ”Tänk om jag aldrig klarar studierna, får ett nytt arbete sen och blir arbetslös? Då kommer jag inte kunna bo kvar i min lägenhet och jag förlorar det stabila liv jag har!” Dessa tankar stoppar mig ofta, men jag tror att ni har rätt. Jag borde leta efter ett annat jobb, där jag kan bli behandlad bättre och få använda de kompetenser jag har.
Kanske är dags för mig att börja plugga in de sakande kurserna och söka till högskolan sen.Kanske ska bli nyårslöftena 2023, våga ta steget ifrån jobbet och sätta mig själv i första hand
Tack!💕
Åh, jag tycker verkligen du ska göra ett försök med studierna. Du kan ta tjänsteledigt så slipper du bli av med jobbet.
Du kanske kan se de kurser du behöver som ett test för hur din GAD påverkar dig. Det ska ju inte behöva bli en massa år av självplågeri. Om det inte funkar börjar du jobba igen och söker jobb under tiden. Säg inte upp dig innan du hittat nytt. Annars kanske du kan studera på distans?
Det är inte lätt att veta vad som är rätt. Allt jag vet är att förändrig gör ont, är läskig och tar tid. Man får låta det ta tid. Du är inte ovan vid smärta, det är också en fördel även om det inte är någon rolig fördel.. men det kanske inte känns likadant som när du gick i skolan senast. Jag hejar på dig oavsett vilket val du gör!
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.