tack för att du delar med dig av din historia, jag kan verkligen känna igen mig i det berättelse, eller mer kanske den känslan jag känner att jag får när Jag läser din historia. Mina nära och kära vet mycket om mig men har ingen aning om hur det egentligen är eller kanske mer var, det är så jäkla tungt, att gå och bära på den historian själv, den är något som jag verkligen försökte med men tillslut orkade jag inte, det brast. Jag stod emellan två val, berätta för mina nära, att ge dom ett försök att hjälpa mig ur det här, eller i alla fall veta vad jag går och bär på och hur jag mår eller avsluta mitt liv i den här världen. Jag valde att berätta, som faktiskt hjälpte mig att få hjälp, eller att få hjälp att strida för den hjälp jag behövde, för det orkade jag inte själv och kunde inte själv.
Jag var livrädd för att berätta, men idag är jag så tacksam över att jag gjorde det, att jag vågade, att jag vågade låta mina nära ta del av min historia. Vad tror du skulle hända om du berättade?
