Vet inte hur mycket mer jag orkar nu. Utåt sett är mitt liv perfekt. Jag har allt men jag är jag. Jag kommer aldrig någonsin bli av med mig själv. Om jag dödar monstret så dör jag med det. Troligtvis är det det enda rätta.
Jag går i terapi men har inget kvar. Jag vill inte leva såhär men samtidigt känns det läskigt att slänga sig rakt in i dödens armar. Jag har testat förr två gånger men likförbaskat vaknat nästa dag. Monstret härjar inom mig, det svärtar ner allt det vackra och allt det fula blir till eld.
Jag förstör allt, för andra, för mig själv förutom för monstret. Det skriker i mina öron, jag borde inte leva, jag har själv satt mig med skiten upp till halsen att jag förtjänar detta, för det gör jag ju. Jag springer, jag ligger på marken, jag håller för mina öron men odjuret hörs ändå, hack i häl på mig. Det är en del av mig. Inte som en söndertrasad arm eller ben som man kan amputera. Jag är infekterad, överallt.
“Jag måste va gjord av eld, för allt jag rör vid blir bränt”
Om han lämnar mig innan sommaren, när jag är klar med allt jag tagit mig för, då ska jag lyckas döda monstret.
Vem dör först? Monstret eller jag?
