Det finns så många saker jag kämpat med i ensamhet i många år. Sedan ett år tillbaka har jag slutat med alkohol för att kunna ta tag i saker. Det gjorde jag kunde börja ta tag i saker. Men det gör så ont nu. Så *fruktansvärt ont* Så många år jag slösat bort. i ensamhet, smitit undan relationer, rädd vad folk ska tänka om jag säger jag mår dåligt. rädd för att söka hjälp. rädd för att ingen bryr sig. inte passa in. osv osv. Tidigare i år blev jag sjukskriven en period pga stress, och jag har folk jag kan få prata med. Men min största ledsamhet är att jag är över 50 nu, och är fortfarande själv, har inga vänner alls jag umgås med, har ett syskon som jag träffar ibland. Men ingen känner mig, ingen når in. Jag avskärmar mig. Gråter på kvällarna, men hittar ingen väg ut. Och jag funderar ofta på göra slut på allt för det tar ändå aldrig slut. Eländet. Skitless.
Jag kände jag måste svara dig speciellt det du skrev i slutet. Jag vet inte relationen du har till ditt syskon. Skulle ex. En temakväll med ditt syskon där ni pratar generellt om ensamheten i Sverige hur skrämande många som känner sig ensamma vara en inkörsport eller ett försök och se hur det jänns och prata djupare samtal med ditt syskon och se om det går att vidareutveckla i din Takt med hur du själv känner det. För det ör smärsamt och gå omkring med sådana Tankar själv utan att dela med sig av det känslorna till bågon annan eftersom syskonet ör den du verkar ha mest kontakt med och som jag uppfattar det en bra början. Jag hoppas verkligen detta har hjälpt dig på något sätt talar bara ur egen erfarenhet helt enkelt och det hjälper när man kan dela med sig av sina känslor att lätta på det som gör ont och hoppas du kan börja må bättre efter det och Stora Lyckoönskningar
