[Olive Ducyda]

Jag är 18, men min familj är konservativ. Alltså mina föräldrar låter mig göra det mesta, men när det kommer till förhållanden och sådant drar dom gränsen. Där tycker dom att det handlar om giftermål direkt.

Jag kanske gör så att jag byter ut hans namn med en tjejkompis namn istället, för att det var så jag gjorde första gången vi träffades.

Vi har samma musiksmak och kollar på samma filmer, så det går nog att lösa faktiskt 🙂

[Olive Ducyda]

Vi ska kanske träffas igen 4/8. Är taggad men nervös för att vi ska åka tåg under 1,5 timme… liksom vad kan man prata om då? Om det är tyst kommer jag typ få panik och indirekt tro att det är fel på mig när det egentligen inte är det men du fattar nog.

en annan sak som suger är att jag kommer behöva ljuga för mina föräldrar angående vem jag ska vara med eftersom dom är emot det hela med att dejta och sånt

[Olive Ducyda]

Han har någorlunda blivit alltmer avslappnad med mig efter den konversationen. Jag tror att han har fattat att jag gillar honom, men att han vill ge mig tid så att jag är den som tar första steget. Dels uppskattar jag det, men å andra sidan känns det som att han gör det svårare för oss genom att lägga ansvaret på mig.

Jag är ganska osäker i om han gillar mig, trots att många av mina vänner tycker att det är så uppenbart.

Dock tänker jag ge honom en chans, för att jag uppskattar att han försöker förstå. Jag brukar inte gilla att prata om mina problem eftersom det brukar oftast sluta med att motsvarande försöker LÖSA problemet, när jag endast behöver moraliskt stöd. Här fick jag moraliskt stöd.

Kanske så försökte han pusha mig till att ta första steget när vi hade den där konversationen och jag kände att han psykoanalyserade mig, men jag vet inte.

[Olive Ducyda]

Förlåt för mitt jättesena svar! Pratade nyss om min syn på kärlek och det med mina föräldrar och sånt. Han var chill om det men kommenterade vissa grejer som jag nämnt.

Jag snackade om mitt gamla haff och sa att jag tillmestadels bara matchade energin med honom eftersom jag inte vågar ta första steget. Det han kommenterade om det var att jag borde ta modet och ”sluta vara en kameleont”. Vilket stör mig men ok

Om mina föräldrar sa han inget på det sättet utan endast lyssnade på mig. Dock försöker han uppenbarligen psykoanalysera mig utifrån allt jag har sagt vilket verkligen verkligen verkligen stör mig. Fattar inte vad fan han vill med alla frågor och alla spekulationer om hur jag beter mig och tänker. Vet inte vad han vill. Är rädd för stämningen, vill ghosta.

[Olive Ducyda]

Jag vill inte typ… besvära honom? Han kommer från en sammanhållen familj. Alla gillar alla. Familjeaktiviteter här och där. Alla orienterar i den familjen. Gemenskap.

Visst, han är inte perfekt fast jag känner att jag bara infiltrerar hans liv. Lite som en smutsfläck på en vit klänning. Han hade säkert haft empati för det hela, men han hade aldrig fattat.

Det där var ännu en sak som fick mig att vilja springa iväg. Inte hans fel att han fick en bra uppväxt (vilket jag är glad för), men på något sätt får det mig att känna mig typ ”mindre värd” och tänker att ”ah han borde vara med någon som inte är lika komplicerad”.

Och helt ärligt. Jag vet ju inte ens om han känner likadant.

[Olive Ducyda]

Jag tror nog att du har rätt. Minns att jag typ kände mig ovan vid att killen jag snackar med alltid är lugn och aldrig blir sur utan är förstående. Till skillnad från han som jag snackade med innan, tror knappt att det kunde gå en månad utan tjafs.

Jag har pratat med en professionell innan, men inte riktigt känt att det hjälpt mig riktigt. Fokuset lades istället på ifall jag har ADHD eller inte (vilket är viktigt att reda ut men det var inte anledningen till varför jag hade uppsökt hjälp?)

Mina föräldrar, alltså när jag var sisådär 8/9 var senast där jag verkligen brydde mig om att dom bråkade och mådde dåligt över det. Sedan blev det en vana. Lite såhär ”aha dom vill separeras igen? Ge det en vecka så är allt som vanligt igen”

[Olive Ducyda]

Med mina vänner är allt som vanligt skulle jag säga. Jag vet allt om dom och dom vet ganska mycket om mig. Där ger jag mer än med folk jag är intresserad av.

Minns att det tidigare haffet hade konstaterat att jag var ganska ytlig till en början, sa aldrig något viktigt eller intressant om mig själv. Sa typ ”ah grön är min favoritfärg, den låten är bra, den filmen är bra”.

Min sociala kompetens är helt borta när jag snackar med nuvarande kille. Han ger korta svar, vilket jag kommenterade en gång. Då sa han något i stil med ”jag skriver inte ofta med folk och jag är lat. Hade du sett mitt ansikte nu hade du vetat att jag ler just nu”. Där tog den ångesten slut eftersom jag insåg att han är en sån bara, jag är inte problemet liksom.

En annan sak som kanske inte borde spela någon roll är typ att jag tänker att jag inte kan hitta någon eftersom jag är arab. Tänker typ ”tänk om jag får nobben för att jag är arab och han är svensk?” Det finns ingen kulturell barriär på det sättet, liksom jag har uppfostrats ”på det svenska sättet”, men det är något jag tänker på. Vet inte om det är förståeligt det jag säger just nu

[Olive Ducyda]

Jag tror också att otydlighet spelar en roll. Liksom, vet inte riktigt var jag har honom och jag läser aldrig in på saker som folk säger. Mitt tidigare ”haff” hade tydligen hintat under ett helt år utan att jag lagt märke till det.

Tror att det är något med att jag känner att jag inte är någon man kan bli kär i. Inte för att jag tycker att jag är oattraktiv eller jobbig på det sättet, men jag känner typ att jag bara är en bra vän för alla i min omgivning. Inget mer.

I sin tur får det mig att tveka när jag någorlunda ”misstänker” att något är ömsesidigt, så istället för att ta reda på ifall det faktiskt inte är ömsesidigt lämnar jag situationen bara och förblir kompis med vederbörande för att det är bättre än att bli lämnad.

[Olive Ducyda]

Ja! Känner precis så. Alltså, det är så illa att jag inte ens kan hälsa på honom. Jag är en social människa dessutom, fast jag kan inte bete mig normalt kring honom. Han klagade ”på skoj” över att jag aldrig hälsade på honom, men klagade av att smsa hela tiden. Jag gör mitt bästa men det går verkligen inte.

Och vissa dagar vill jag bara lämna honom för gott i hopp om att han hittar någon som inte behöver ha en massa hinder för att kunna älska honom på ett normalt sätt.

Jag känner mig så vilsen när jag är kär. Tvekar ibland. Är jag verkligen kär i personen eller har jag tråkigt? Det har hänt flera gånger att jag tappat intresset när det visat sig vara ömsesidigt också. Ingen förtjänar att behandlas sådär, fast jag kan verkligen inte hjälpa att jag är så.

[Olive Ducyda]

Pink Sakesu. Jag blir lite hoppfull angående att det blev ljusare efter gymnasietiden. Helt ärligt vet jag inte om Gud skulle ha varit min räddning. Min relation med religion är relativt komplicerad.

Innan hade jag klara mål framför mig. Visst, jag läser ju natur, men jag ville bli en försvarsadvokat i New York. Jag valde natur för att det var något jag brann för. Något som gav mig en mening. Sen är det en bred linje så om jag plötsligt inte ville bli försvarsadvokat hade jag kunnat välja något annat.

Nu? Nu har jag ingen aning vad jag vill bli. Min drivkraft i skolan har varit att vara ”bland de smarta”. Höra hur folk beundrar min hjärna. Sånt. Nu blir jag bara stressad av att folk tycker att jag är smart och jag vet inte vad jag vill göra av mitt liv.

Allt är en röra och jag har ingen kontroll. Jag vågar till exempel inte bli kär eller säga till någon att jag är kär i hen. Hurså? Jag är rädd för det obekanta. Alla tycker att jag är så modig som alltid står för sina åsikter och tankar… men i grund och botten är jag en fegis som byter åsikt beroende på vem jag umgås med.

[Olive Ducyda]

Azure Quseci, först och främst vill jag be om ursäkt för att jag inte har sett ditt svar. Jag vet inte om det känns meningsfullt längre. Innan var det meningsfullt, min enda drivkraft. Nu är det typ likadant, men när jag når alla mål jag har satt är jag inte… nöjd.

Till exempel, i nian (jag går andra ring nu) pluggade jag stenhårt för att få över 300 i merit. Jag fick det… fast jag var inte glad. Jag tänkte att det skulle glädja mig, men det gjorde det inte. Alla blev frustrerade över att jag inte flinade som en galning… vilket alla andra med över 300 hade gjort.

Jag vet inte riktigt hur jag kom fram till att jag är agnostiker. Innan beskrev jag mig själv som en ateist, helt ärligt visste jag inte ens vad en agnostiker är. Sedan hittade jag det begreppet och det kändes som att det klickade. Visst, jag utövade inte religion då… men en liten del av mig trodde ändå på en högre kraft. Den delen finns fortfarande och jag kan ändå inte ta ställning.