hur kan man ha allt men ingenting samtidigt

[Olive Ducyda]

jag har relativt mycket som jag är tacksam över. mina underbara vänner, mina bra betyg (bortsett från matten och fysiken), lärare som berömmer mig och en liten klick som avgudar mig.

men det är så tomt. jag är så tom. jag är så vilsen. vill dö hela tiden och jag fattar inte varför. killen jag någorlunda gillar snackar om att gud hade varit lösningen. hur? jag är agnostiker. hur ska det lösa problemet med att ha allt men ingenting samtidigt?

det är inte så att jag är otacksam och klagar över hur livet ser ut.

sen känns det inte heller att jag kommer bli 21. inte för att jag lär ta mitt liv tills dess, men typ att jag hamnar i någon olycka eller får en blodsjukdom som dödar mig innan jag fyller 21.

jag känner mig stressad. måste uppnå något i mitt liv innan jag dör.

Läste din post, så det känns rätt att skriva ett svar. Ursäkta om det är kortfattat.

Känns det meningsfullt med det du pluggar?

Du kallar dig för agnostiker. Hur kom du fram till det? Ateism är väl vanligare att höra talas om, men själv har jag kanske dragit mig för att kalla mig själv det då det kanske lät lite väl hårt nån gång när jag såg en definition för det.

Vet inte hur jag bör avsluta, så jag kan väl säga att jag hoppas att du ser det här.

Hej

Jag får många tankar när jag läser din post. Jag är själv inte troende, religiös eller ens döpt. Jag är inte uppväxt i en troende familj och religion har aldrig varit en del av mitt liv. För en person som mig så tror jag inte att Gud är lösningen på ens problem. Kanske inte för dig heller. Om du känner att du vill ge religion ett försök så testa det. Om du inte känner för det, låt bli.

Drömmer du om något som du vill ha i livet? Finns det något som du verkligen skulle vilja göra, se, uppleva, jobba med, något som du tycker om att göra/pyssla med?

Jag är 32 år idag och hade under min gymnasietid ingen motivation och livet kändes som det bara var till för att existera men att det inte riktigt hade någon mening. Jag existerade i livet men jag levde det inte, upplevde inte riktigt livet. Jag kände att mina vänner inte var mina riktiga vänner och att de egentligen inte riktigt kände mig. Det gjorde att jag kände mig tom och ensam. Det var generellt sett tomt inom mig.

Senare i livet träffade jag en person som fick mig att systematiskt börja fundera på hur jag faktiskt ville att mitt liv skulle se ut. Jag skrev ner vad jag önskade med mitt liv. Stort som smått. Kunde vara allt från att träffa vänner oftare, höra av mig till min mamma mer, få mitt drömjobb, flytta utomlands, resa mer, vad som helst. Sen började jag med dem små sakerna. Det som var lätt att göra här och nu och som på kort sikt kanske kunde få mig att känna att livet var lite rikare.

Jag ställde mig frågan ex. “hur kan mitt liv bli mer socialt och kul på riktigt?” Det här var ett problem för mig tyckte jag.  Jag minns att jag skrev ner saker som att ex. varje dag höra av mig till mina kompisar, att vara mer ärlig mot dem om hur jag mådde, att vara mer sann mot mig själv, skrev ner att jag i alla fall umgås med en kompis en dag i veckan på fritiden. Att faktiskt gå på den där konserten som jag ville gå på men troligtvis bara skulle strunta i “för vad spelar det egentligen för roll?”.

Att lösa berget till fråga “livet är tråkigt och tomt” känns helt omöjligt men för mig kändes det lättare att lösa små gruskorn i taget som att ex. höra av mig till kompisar mer eller att tacka ja till fler sociala tillställningar.  Efter ett tag kändes livet faktiskt mer fyllt. Det tog såklart tid men det hjälpte mig iaf.

Hoppas att du känner att du får lite bra input av mitt svar.

[Olive Ducyda]

Azure Quseci, först och främst vill jag be om ursäkt för att jag inte har sett ditt svar. Jag vet inte om det känns meningsfullt längre. Innan var det meningsfullt, min enda drivkraft. Nu är det typ likadant, men när jag når alla mål jag har satt är jag inte… nöjd.

Till exempel, i nian (jag går andra ring nu) pluggade jag stenhårt för att få över 300 i merit. Jag fick det… fast jag var inte glad. Jag tänkte att det skulle glädja mig, men det gjorde det inte. Alla blev frustrerade över att jag inte flinade som en galning… vilket alla andra med över 300 hade gjort.

Jag vet inte riktigt hur jag kom fram till att jag är agnostiker. Innan beskrev jag mig själv som en ateist, helt ärligt visste jag inte ens vad en agnostiker är. Sedan hittade jag det begreppet och det kändes som att det klickade. Visst, jag utövade inte religion då… men en liten del av mig trodde ändå på en högre kraft. Den delen finns fortfarande och jag kan ändå inte ta ställning.

[Olive Ducyda]

Pink Sakesu. Jag blir lite hoppfull angående att det blev ljusare efter gymnasietiden. Helt ärligt vet jag inte om Gud skulle ha varit min räddning. Min relation med religion är relativt komplicerad.

Innan hade jag klara mål framför mig. Visst, jag läser ju natur, men jag ville bli en försvarsadvokat i New York. Jag valde natur för att det var något jag brann för. Något som gav mig en mening. Sen är det en bred linje så om jag plötsligt inte ville bli försvarsadvokat hade jag kunnat välja något annat.

Nu? Nu har jag ingen aning vad jag vill bli. Min drivkraft i skolan har varit att vara ”bland de smarta”. Höra hur folk beundrar min hjärna. Sånt. Nu blir jag bara stressad av att folk tycker att jag är smart och jag vet inte vad jag vill göra av mitt liv.

Allt är en röra och jag har ingen kontroll. Jag vågar till exempel inte bli kär eller säga till någon att jag är kär i hen. Hurså? Jag är rädd för det obekanta. Alla tycker att jag är så modig som alltid står för sina åsikter och tankar… men i grund och botten är jag en fegis som byter åsikt beroende på vem jag umgås med.

Olive Ducyda skrev:

Azure Quseci, först och främst vill jag be om ursäkt för att jag inte har sett ditt svar.

Nu har jag tänkt svara så lång tid att det nästan känns som att jag borde be om ursäkt. 🙂 Jag har själv nån sorts problem med att jag inte alltid får se de uppdateringar som jag valt från forumet. 😐 Jag borde kanske skriva och påpeka det till Mind. Anyway…

Olive Ducyda skrev:

Jag vet inte om det känns meningsfullt längre. Innan var det meningsfullt, min enda drivkraft. Nu är det typ likadant, men när jag når alla mål jag har satt är jag inte… nöjd.

Det låter positivt för mig att du kanske inte är trött på området. Det kanske mera handlar om att just de målen inte var så motiverande som du trodde? Bra betyg i de ämnena kanske mera kan ses som en bonus?

Din egentliga motivation kanske är nåt annat än, som du uttryckte det, “att vara ”bland de smarta”.” ?

Sedan slog jag just upp “Agnosticism”. Jag är så förvirrad över de här etiketterna att jag inte vet vad jag ska säga om dem. Jag har väl ett ganska starkt intresse för myter och mytologi i olika former, så på det sättet innehåller religion oftast fler eller färre intressanta saker för mig. Men att helt gå med på just en särskild religion verkar aldrig funka för mig. Sen kan man väl ha tro i andra former, som tro på vetenskap och det som är sant eller det som ligger nära det som är sant.