Hej, Usch vad jobbigt. Förjävligt att du ska behöva må så dåligt som du gör. Massor av styrka och kärlek till dig. När jag var yngre och vände mig till psykiatrin för första gången hade jag en bild av att professionella ”själavårdare” skulle välkomna mig med öppna armar, ösa kärlek och värme över mig och på något magiskt sätt läka all trasighet (supernaivt, jag vet). Men jag möttes av ett överbelastat byråkratiskt maskineri som inte har plats för individer. Det var en chock. Även om psykiatrin lämnar mycket i övrigt att önska så går det att få hjälp om man vet hur apparaten fungerar. Mitt råd till dig är att ta den för vad den är, dvs följa dess klumpiga rörelser och regelstyrda förfarande. Ge det en chans iaf. Pinka i koppen, svara på frågor etc. etc. Se det som ett vanligt sjukhusbesök: man måste ibland gå igenom smärtsamma undersökningar och behandlingar för att bli frisk från ett brutet ben, magsår etc.
Jag har förstått det och accepterade att jag skulle gå igenom de andra hälsotesterna. Jag gick igenom ett blodprov fast jag är livrädd för nålar, jag svarade ärligt på personliga frågor fast min första instinkt är att ljuga, att bara gå in i sjukhuset för varje möte var som att gå in i bubbla jag inte kan andas i och slutade alltid i en ångestattack på parkeringen efteråt, men jag gjorde det. Jag fortsatte att gå när de skickade brev efter brev fast jag sagt att de inte ska skicka brev. Jag spelade med hela vägen. Det finns vissa saker jag kan tvinga mig själv till att göra och så finns det vissa gränser för vad jag inte kan. Att dra ner byxorna och pinka i en kopp när någon tittar på mig är en av de sakerna jag inte kan frivilligt göra bara så där. Hur många kan det egentligen?? Jag fattar inte varför de gav ett sånt ultimatum, varför finns inga valmöjligheter till andra former av terapi eller nåt. Det är som att dom inte vill ha mina pengar.
ps. Tack för svaret
