[Olive Bitiqy]

Red Simyna skrev:

<3 Syftade på om ni fått lära er något speciellt hemifrån av era föräldrar när det gäller synen på arbetslivet? T ex att gå till arbetet är oerhört viktigt och en plikt man har som medborgare. Tänker att vissa som är uppfostrade så oftast ”biter i” och betar av de här långa arbetsdagarna? Att moroten ligger i att man är fostrad att göra så?

 

Jaha, var de så! Jag fick ingen direkt “skolning” men mina föräldrar har en Life sucks and then you die -inställning. Kanske inte var så bra inflytande på min syn på arbetslivet. De har hela livet kallat mig för lat. Men jag vet inte hur mycket inflytande det hade

[Olive Bitiqy]

Red Simyna skrev:

Håller med, Indigo Vutaqy. Tror det finns studier som visat att det ”faktiska arbetet” ligger någonstans på högst 5 timmar. Också funderat massor på hur människor orkar – i längden. Ibland har jag misstänkt att de är uppvuxna i en familj med en kultur av hög arbetsmoral att det är typ livsuppgiften/meningen med livet. Folk vill inte sticka ut och därför gör de enligt normen och arbetar också på det här hysteriska sättet. För mig är det helt obegripligt men min syster och jag har pratat med varandra om det här ämnet hur folk pallar arbeta så mycket och kommit fram till att vissa verkar få med sig det i modersmjölken på något sätt. Vi själva är knappast uppfostrade så. Tvärtom är frihet allt som spelar roll. Hur blir en människa fri och hur gör man för att få att leva och bestämma så mycket själv i sitt liv. Det är målet. I min ursprungsfamilj har vi pratat mycket om arbetsvägran, om arbetskrav och hur man kan slippa maktförhållanden. Hur är ni ”skolade” om ni vill säga? <3

 

Jag antar du menar utbildning. Gymnasiet gick ja 3 år el och energi med inriktning data och kommunikationsteknik. Extrem ångest och depression gjorde det svårt att bry sig, gjorde de minimala för att bli godkänd, lärde mig inget. Var arbetslös länge efter studenten. Gick sedan 1 år allmän kurs på folkhögskola fast jag redan hade alla allmänna betyg och därmed inte behövde, jag kommer faktiskt inte ihåg hur jag hamnade där men det var någon koppling med att man efter det läsåret fick gå till en arbets-psykolog för att hitta rätt arbete för sig själv. Pandemin slog till precis när jag skulle komma i kontakt med dom och det blev aldrig av. Arbetsförmedlingen blev trött på mig till slut och skickade mig till Samhall.

[Olive Bitiqy]

Kan nog relatera. Är 23 och extremt existentiell. Känner mig som ett naivt barn och allt känns fel.. känns groteskt på nåt vis. Absurt. Har svårt att sätta ord på de just nu då jag är bakfull som in i helvete men jag läste ditt inlägg flera gånger och är intresserad av att höra mer

[Olive Bitiqy]

Purple Qequmi skrev:

Vad betyder det? Psykiskt kratom-beroende..?

 

Jag får inga fysiska ..withdrawals? Min hjärna orkar inte med ord just nu. Abstinens? När ja tar mindre dos eller inget alls så påverkas ja psykiskt men inte fysiskt.

Det kommer troligen börja dock, om jag inte lyckas sluta

[Olive Bitiqy]

Blue Sycita skrev:

Har du vart i kontakt med din vårdcentral eller någon form av missbruksavdelning? Psykatrin borde inte skickat bort dig för missbruk för det är ditt sätt att skada dig själv för att ta dig igenom saker…

 

Nej blev så arg på dom då de vägrade lyssna och en läkare skrattade åt mig. Psykiatrin är ju bara där för att kasta piller och diagnoser på dig. De enda psykologer jag vet om är privata så de kostar tusen spänn i timmen minst. Vet inte vad som är kvar

[Olive Bitiqy]

Blue Sycita skrev:

Får du någon hjälp eller stöd för ditt missbruk?

Nej.. jag gick till umo för ångest, blev skickad till psyk och sedan nekad hjälp då jag dricker för mycket. Det är väl dom och några främlingar på diverse AA-möten som vet. Ingen vet om mitt kratom-beroende dock

[Olive Bitiqy]

Anonym skrev:

Det finns fler.. Jag har varit ren länge men snappade upp att man kunde ta kr%%t&m så vart de antingen det eller lite extra lugnande. Tycker det är så svårt att bara leva? Att faktiskt leva i livet? Vad gör andra, varför känns de som jag bara kan det när jag tagit något. Får tillägga dock att jag endast tar lite för att känna mig normal. Inget som någon annan skulle Märka. Jag hatar mitt liv

 

Det får mig att känna mig normal också, för första gången i mitt liv. Vad fan har folk för hjärnor som bara funkar?? Utan extra substanser

[Olive Bitiqy]

Jo jag är här. Alkoholist och nyligen snappat up ett psykiskt kratom-beroende

[Olive Bitiqy]

Anonym skrev:

Det där känner jag igen mig i. Jag mötte också tankarna på livet, döden, meningen med livet o.s.v någon gång under tonåren för första gången (idag är jag 33år). Jag tror att det är ganska vanligt i din ålder att man konfronters med de här frågorna. Hur som helst så går nog alla igenom detta, precis som du själv är inne på. Jag brottas än idag med vissa existentiella frågor och frågan är om det nog inte är en del av livet? Något som man under resans gång får lära sig att hantera 🙂 En sak är iallafall säker och det är att du kommer känna mening för du kommer naturligt att fylla livet med olika saker som skapar mening för just dig <3 Så i takt med att du blir äldre kommer du finna mening, det tror jag 🙂

 

Jag tänkte också på de som tonåring men det slog mig aldrig förrän nu. Är 22 nu, 23 om en månad. Borde kanske nämnt de.

Är väl för att skolan alltid förde en framåt men nu så står jag här med mitt första jobb och ser hur absurt livet är. Alla mina kollegor pratar miserabelt om hur stressade de är och hur jobbigt allt är och jag visste inte det var så grått.. Hur gammal måste jag bli?

[Olive Bitiqy]

Anonym skrev:

Tjena! Hur uttrycker sig din existentiella ångest? Jag kan nog säga att jag med upp lever en form av existentiell ångest då jag bär på en dödsångest. Döden kanske inte är det värsta men att inte finnas eller existera i den här världen är däremot mer problematiskt för mig. Allt gott!

 

Svårt att beskriva utan att låta som en ängslig tonåring men jag är ju anonym så.. Som att jag bara går genom dagarna och inte tar in något. Typ frånkopplad. Inget betyder nåt? Eftersom kroppen jag är i och allt annat kommer att försvinna ändå. Jobba, äta, sova, dö. Normal skit. Jag har hobbies men vem bryr sig, så lite tid för dom. Antar att jag bara är i den där tidiga vuxna åldern då jag antingen tar mig igenom det lyckat på nåt vis eller blir alkoholist. Eller tar livet av mig. Alla går igenom de tror jag. Önskar bara att de inte va sånt kaos i mitt huvud jag kanske skulle va bättre då

[Olive Bitiqy]

Jag kan relatera till varje ord. Tyvärr har jag ingen lösning heller. Bara att jag förstår.

[Olive Bitiqy]

Anonym skrev:

Hur har din vårdkedja sett ut? Sökte du hjälp för ångest på VC och blev remitterad till öppevårdspsyk där de vill göra en neuropsykiatrisk utredning? Vad är det som gör att du inte vill/kan utföra ett övervakat urinprov? Är det för att det helt enkelt inte går att utföra när någon främmande närvarar? Om det är så så tycker jag att du ska vara ärlig och säga att det är jättesvårt. De måste ha något slags rutin kring det, tänker jag. Det måste vara ett jättevanligt problem. Troligen är det så att de måste utesluta att dina problem beror på droganvändande. Medicinska utredningar är till stor del en uteslutningsmetod. Jag tycker ändå att det är bra att de går till botten med vad det är som orsakar din ångest. Vanligen skriver de bara ut stesolid mot symtomen. Som att skriva ut värktabletter mot en smärta utan att utreda vad smärtan beror på. Det går tyvärr inte att förändra psykiatrin. Den är vad den är. Du kan välja att stånga dig blodig mot den (helt i onödan, den påverkas inte men du går sönder) eller att acceptera den för vad den är och peta ut russinen ur den. Ge den en ärlig chans och om det inte funkar så kan du alltid byta mottagning eller söka privat vårt (dock svindyrt). Det är fan inte lätt alltså… Jag önskar dig all lycka till! Håller tummar och tår för att du får den hjälp du behöver och har rätt till. 💗

 

Jag gick till umo först eftersom de har drop-in och de var gratis. Efter några möten skickade de mig till vårdcentralen, antar att mina problem var för svåra för en gratis tonårs-mottagning. De på vården skrev genast ut tabletter mot ångest på första mötet, det första jag gjorde när jag lämnade var att googla om man kunde överdosera på dom. Det kunde man inte, i alla fall inte på ett effektivt sätt nog att dö, skulle bara varit smärtsamt och fuck’at organen. Jag gick inte tillbaks efter det. Självmedicinerade med alkohol tills ett år senare då de ringde igen, de sa att det gått ett år och frågade hur det va. Jag fick en tid och i princip det jag berättat hände efter de. (Jag dricker inte alkohol i den utsträckning nu när jag har jobb men jag har ju alkoholism i generna så lite oro finns där.)

Sorry jag skriver så mycket, inte fått svar någon annanstans. Du behöver inte svara på det här om du inte vill. Jag förstår din poäng, det finns massa folk som har det värre. Objektivt sett är jag relativt lyckligt lottad. Jag försöker hitta andra vägar, kanske Mindlers online-möten med psykolog är nåt. Billigt iaf.