Hem > Forum > Hopplöshet > Psykiatrin kan inte hjälpa mig, vet inte vart jag ska vända mig nu

Psykiatrin kan inte hjälpa mig, vet inte vart jag ska vända mig nu

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6
  • De insisterade på en neuropsykiatrisk utredning men i hälsokollen man måste göra innan det inkluderas ett övervakat urinprov. Jag frågade om övervakat var nödvändigt och sa att jag inte kan få mig själv att göra det när hon tittar på. Det är visst nödvändigt. Jag tyckte det var helt sjukt, de vill göra utredningen för de sa att jag har ”autistiska drag” och att det är enda sättet de kan hjälpa mig, när jag endast kom dit för att få hjälp med min sociala/generella ångest. Finns det inga alternativ? Varför är dom så fast i nånting jag inte kan utföra? Varför måste jag gå in i en vägg och bli lämnad utan någonting? Jag lämnade argt och blev kallad igen med brev till samma kvinna någon vecka senare. Hon tittade på mig som att jag var ett problem, en till knarkare som vägrar urinprov. Vafan kallar dom mig igen för? De trodde att jag skulle tänkt över det och ändrat mig. Lämnade arg igen, de sa att de skulle ringa för att prata, förmodligen för att försöka övertala mig, men de ringde aldrig.

    Det var några månader sedan det här hände. Jag började mitt första jobb för 3 månader sedan. Först halvtid, har haft heltid i snart två veckor. Allt i mitt huvud bara bygger upp, kan inte hantera de, har nervösa sammanbrott en gång i veckan. Varför är jag så sjuk i huvudet.. Vet inte vart jag ska vända mig, jag trodde vårdcentralen var dit man skulle gå. Jag gör det jag ska med jobb och allt men har ingen jävla kontroll över mig själv och mitt liv, känner mig så hjälplös.

    Hej,
    Usch vad jobbigt. Förjävligt att du ska behöva må så dåligt som du gör. Massor av styrka och kärlek till dig. När jag var yngre och vände mig till psykiatrin för första gången hade jag en bild av att professionella ”själavårdare” skulle välkomna mig med öppna armar, ösa kärlek och värme över mig och på något magiskt sätt läka all trasighet (supernaivt, jag vet). Men jag möttes av ett överbelastat byråkratiskt maskineri som inte har plats för individer. Det var en chock. Även om psykiatrin lämnar mycket i övrigt att önska så går det att få hjälp om man vet hur apparaten fungerar. Mitt råd till dig är att ta den för vad den är, dvs följa dess klumpiga rörelser och regelstyrda förfarande. Ge det en chans iaf. Pinka i koppen, svara på frågor etc. etc. Se det som ett vanligt sjukhusbesök: man måste ibland gå igenom smärtsamma undersökningar och behandlingar för att bli frisk från ett brutet ben, magsår etc.

    Trådstartaren

    Hej, Usch vad jobbigt. Förjävligt att du ska behöva må så dåligt som du gör. Massor av styrka och kärlek till dig. När jag var yngre och vände mig till psykiatrin för första gången hade jag en bild av att professionella ”själavårdare” skulle välkomna mig med öppna armar, ösa kärlek och värme över mig och på något magiskt sätt läka all trasighet (supernaivt, jag vet). Men jag möttes av ett överbelastat byråkratiskt maskineri som inte har plats för individer. Det var en chock. Även om psykiatrin lämnar mycket i övrigt att önska så går det att få hjälp om man vet hur apparaten fungerar. Mitt råd till dig är att ta den för vad den är, dvs följa dess klumpiga rörelser och regelstyrda förfarande. Ge det en chans iaf. Pinka i koppen, svara på frågor etc. etc. Se det som ett vanligt sjukhusbesök: man måste ibland gå igenom smärtsamma undersökningar och behandlingar för att bli frisk från ett brutet ben, magsår etc.

     

    Jag har förstått det och accepterade att jag skulle gå igenom de andra hälsotesterna. Jag gick igenom ett blodprov fast jag är livrädd för nålar, jag svarade ärligt på personliga frågor fast min första instinkt är att ljuga, att bara gå in i sjukhuset för varje möte var som att gå in i bubbla jag inte kan andas i och slutade alltid i en ångestattack på parkeringen efteråt, men jag gjorde det. Jag fortsatte att gå när de skickade brev efter brev fast jag sagt att de inte ska skicka brev. Jag spelade med hela vägen. Det finns vissa saker jag kan tvinga mig själv till att göra och så finns det vissa gränser för vad jag inte kan. Att dra ner byxorna och pinka i en kopp när någon tittar på mig är en av de sakerna jag inte kan frivilligt göra bara så där. Hur många kan det egentligen?? Jag fattar inte varför de gav ett sånt ultimatum, varför finns inga valmöjligheter till andra former av terapi eller nåt. Det är som att dom inte vill ha mina pengar.

     

    ps. Tack för svaret

    Hur har din vårdkedja sett ut? Sökte du hjälp för ångest på VC och blev remitterad till öppevårdspsyk där de vill göra en neuropsykiatrisk utredning?

    Vad är det som gör att du inte vill/kan utföra ett övervakat urinprov? Är det för att det helt enkelt inte går att utföra när någon främmande närvarar? Om det är så så tycker jag att du ska vara ärlig och säga att det är jättesvårt. De måste ha något slags rutin kring det, tänker jag. Det måste vara ett jättevanligt problem.

    Troligen är det så att de måste utesluta att dina problem beror på droganvändande. Medicinska utredningar är till stor del en uteslutningsmetod. Jag tycker ändå att det är bra att de går till botten med vad det är som orsakar din ångest. Vanligen skriver de bara ut stesolid mot symtomen. Som att skriva ut värktabletter mot en smärta utan att utreda vad smärtan beror på.

    Det går tyvärr inte att förändra psykiatrin. Den är vad den är. Du kan välja att stånga dig blodig mot den (helt i onödan, den påverkas inte men du går sönder) eller att acceptera den för vad den är och peta ut russinen ur den. Ge den en ärlig chans och om det inte funkar så kan du alltid byta mottagning eller söka privat vårt (dock svindyrt). Det är fan inte lätt alltså… Jag önskar dig all lycka till! Håller tummar och tår för att du får den hjälp du behöver och har rätt till. 💗

    Sorry, jag skrev ovan innan jag läste ditt svar. Jag förstår. Fan vad jobbigt. SÅ strongt av dig att härda ut genom all plåga. Det är ett helvete, jag vet för jag har också ångest och panikångest och har också fått stå ut med förnedrande utredningar, frågor och undersökningar. Det är hemskt. Jag har också Crohns sjukdom vilket innebär tätt återkommande förnedrande undersökningar av typen kameror upp i röven etc. Ibland när jag tycker att det är för smärtsamt och överjävligt brukar jag tänka på hur mycket värre andra människor har det (cancer, köttätande bakterier etc) och hur mycket lidande människor utsatts för genom historien (amputeringar utan bedövning etc.). Det kanske låter morbitt men det hjälper mig att stå ut och sätter mitt lidande i perspektiv. Gränserna för vad man klarar av att genomlida är galet tänjbara. Man klarar mycket mycket mer än vad man tror! 💗

    Trådstartaren

    Hur har din vårdkedja sett ut? Sökte du hjälp för ångest på VC och blev remitterad till öppevårdspsyk där de vill göra en neuropsykiatrisk utredning? Vad är det som gör att du inte vill/kan utföra ett övervakat urinprov? Är det för att det helt enkelt inte går att utföra när någon främmande närvarar? Om det är så så tycker jag att du ska vara ärlig och säga att det är jättesvårt. De måste ha något slags rutin kring det, tänker jag. Det måste vara ett jättevanligt problem. Troligen är det så att de måste utesluta att dina problem beror på droganvändande. Medicinska utredningar är till stor del en uteslutningsmetod. Jag tycker ändå att det är bra att de går till botten med vad det är som orsakar din ångest. Vanligen skriver de bara ut stesolid mot symtomen. Som att skriva ut värktabletter mot en smärta utan att utreda vad smärtan beror på. Det går tyvärr inte att förändra psykiatrin. Den är vad den är. Du kan välja att stånga dig blodig mot den (helt i onödan, den påverkas inte men du går sönder) eller att acceptera den för vad den är och peta ut russinen ur den. Ge den en ärlig chans och om det inte funkar så kan du alltid byta mottagning eller söka privat vårt (dock svindyrt). Det är fan inte lätt alltså… Jag önskar dig all lycka till! Håller tummar och tår för att du får den hjälp du behöver och har rätt till. 💗

     

    Jag gick till umo först eftersom de har drop-in och de var gratis. Efter några möten skickade de mig till vårdcentralen, antar att mina problem var för svåra för en gratis tonårs-mottagning. De på vården skrev genast ut tabletter mot ångest på första mötet, det första jag gjorde när jag lämnade var att googla om man kunde överdosera på dom. Det kunde man inte, i alla fall inte på ett effektivt sätt nog att dö, skulle bara varit smärtsamt och fuck’at organen. Jag gick inte tillbaks efter det. Självmedicinerade med alkohol tills ett år senare då de ringde igen, de sa att det gått ett år och frågade hur det va. Jag fick en tid och i princip det jag berättat hände efter de. (Jag dricker inte alkohol i den utsträckning nu när jag har jobb men jag har ju alkoholism i generna så lite oro finns där.)

    Sorry jag skriver så mycket, inte fått svar någon annanstans. Du behöver inte svara på det här om du inte vill. Jag förstår din poäng, det finns massa folk som har det värre. Objektivt sett är jag relativt lyckligt lottad. Jag försöker hitta andra vägar, kanske Mindlers online-möten med psykolog är nåt. Billigt iaf.

    Det låter som att du haft det tufft under en längre period. Jag är socionom och arbetar med kommunala insatser till personer med psykiatriska diagnoser så jag samverkar med psykiatrin och vet hur den fungerar. Mitt råd till dig är att genomgå utredningen trots att det känns minst sagt förjävligt. Min erfarenhet av Mindler och andra online-psykologtjänster är att de är väldigt basic. Typ andningsövningar och info om sömnhygien.

    I grunden handlar det ju om vad det är du vill ha hjälp med. Om du önskar grundläggande psykoedukation, tips om hur du kan hantera ångesten och tabletter att ta till när det blir ohanterligt så kanske Mindler kan hjälpa dig med det. Min erfarenhet är dock att de flesta behöver lite mer än det. Risken är att orsaken till dina besvär aldrig utreds och att problemen därför kvarstår. Att bara ytan av såret behandlas med benet under fortsätter att vara brutet. Sen finns det ju tusen andra fördelar med att utredas, typ få en diagnos och därför ha rätt till sjukpenning/-ersättning och ev andra insatser från samhället. Ursäkta rantande. Stort lycka till! 💕

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.