Indigo Tifiry
Skapade svar
-
Jag skrev för någon månad sen (31/10) om min och mammas relation och att jag funderade på att klippa banden helt. Här kommer en uppdatering: Jag hade ett samtal med min mamma för en månad sen där jag lugnt och sansat förklarade att jag inte orkade vara hennes krycka längre, att jag ville ha en annan mer hälsosam mor och dotter-relation. Att alla sms hon höll på och skickade var ganska dränerande för mig och att jag inte orkade omhänderta alla hennes problem. Jag hade gått igenom samtalet flera gånger i mitt eget huvud, nästan som ett manus, för att formulera mig på rätt sätt. Jag uttryckte mig utifrån mitt perspektiv och pratade bara i ”jag”-form. Och jag var även tydlig med att jag önskade att hon skulle respektera detta, att respektera mig, så vi kunde fokusera på positiva saker i vår relation istället. Jag avslutade med att säga att jag förstår att hon inte mår bra och att hon, istället för att t.ex sms:a mig hela dagarna, kanske borde hitta någon professionell att prata med. Och jag sa verkligen inte detta på ett anklagande sätt utan utifrån en plats av välmening, att HON kanske skulle må bättre av det och hitta någon slags inre frid. Där tog det hus i helvete. Hon blev inte hysterisk, och det blev inte gap och skrik men jag hörde direkt på hennes ton att ”okej… det här kommer gå åt skogen”. Hon gick in i sitt kyliga, psykopat-läge och började direkt fråga ”menar du att jag är psykiskt störd?” och jag bara ”…nej, när sa jag det?” och hon fortsatte bara, helt iskallt, ”menar du att JAG är den som behöver hjälp?” och jag sa, lugnt och sansat, ”jag tror du hade mått bra av att få prata av dig med någon utomstående, som är proffs, som kan lyssna och omhänderta det du säger på ett bra sätt och ge bra råd, så kan du och jag göra andra saker tillsammans och finnas för varandra på ett annat sätt än idag. Jag vill vara ditt barn, och umgås med dig utan att känna att jag behöver hantera och bära dina problem för jag orkar inte det, och du blir inte heller hjälpt av att lägga allt det på mig” hon var tyst en lång stund och så sa hon ”vet du vad, det är inte jag som behöver hjälp, det är du. Den enda störda individen i allt det här är du. Det är du som behöver gå och prata med någon. Att du säger det här till mig är beviset på att du inte är frisk. Vet du hur jobbigt det är för mig som mamma att ha en dotter som är så labil som du är? Vet du hur mycket jag gjort för dig? Och du tackar mig genom att antyda att jag behöver terapi och säger att du inte orkar lyssna på mig nu när jag mår dåligt.” allt detta sa hon på ett väldigt kallt och obehagligt sätt, och då kände jag att mitt tålamod var slut. Hon hade inte fattat någonting av det jag sagt. Så jag sa bara lugnt och sansat ”okej, men vet du vad, jag behöver inte ta det här, det du håller på med just nu. Du har precis sumpat relationen med ditt barn. Från och med nu ska du och jag inte ha kontakt. Hör du vad jag säger?” hon var bara tyst, jag fortsatte ”Förstår du vad det här betyder? Ingen kontakt. Inga sms. Inga brev. Inga mail. Inga telefonsamtal. Försök INTE ta kontakt med mig. Du ska lämna mig ifred.” hon fortsatte bara vara tyst och jag frågade, lugnt och sansat igen ”Förstår du vad det är jag säger till dig?” och då la hon bara på luren. Dagen efter mådde jag skit! Inte för att jag var ledsen över vad jag gjort eller kände skuld eller skam, utan för att jag var helt dränerad efter vårat telefonsamtal. Emotionellt utpumpad. Benen kändes som betong. Men ganska snabbt efter det kände jag mig så otroligt fri. Och lätt. Och känner mig fortfarande fri och lätt. Hon har inte försökt kontakta mig någonting. Och jag hoppas det fortsätter så.