Hem > Forum > Närstående > min mamma är narcissist
min mamma är narcissist
-
Tack !
Nej , tillslut känner man sig helt tillplattad och har ingen tilltro till sig själv alls .
Jag har de senaste två månaderna haft möten med en psykolog . Det känns bra ..men är så rädd att han ska säga att problemen ligger hos mig , jag som övertolkat allt och överkänslig och misstolkat …ja har oxå undrat lite mer nu senaste tiden , vem är goldchild egentligen ? Är hon manipulerad och går deras ärenden -.Flying monkey . Eller är hon en narcissist hon själv .
Teal catuco ❤️ Känner så igen de känslor och den frustration du beskriver. Man tror att man är ensam i den här dysfunktionella känslan. Ibland tror man att man blivit tokig. Min enda och viktiga vädjan till digär att Du förutom söker stöd via dessa forum söker professionell hjälp som kan hjälpa dig läka förstå och hitta de verktygen så du kan hantera allt det du beskriver. Låter som att din syster blir manipulerad till och från din mamma eller utöver samma narcissism. Det är plågsamt och psykisk misshandel som vi utsatts för. Det blir till slut en utmattning som präglar våra kognitiva sinnen. Det är inte lätt att gå igenom livet utan att få slappna av. Med vänlig hälsning, Lilla jag
Puhh…jag känner med dig! Så hemskt! Frågan är om båda är narcisstister eller om det är din Pappa som triangulerar med din mamma som tredje kraft mot dig. Han lägger skam på dig genom att använda din mamma som extra skam påfyllning. ”Se hur du beter dig mot mamma”. Du är en förlängning av någons överjag här. Allt som avviker från det de(han) anser vara rätt (du ska veta detta utan kommunikation) blir en narcisstisk skada i dem(han). Du är inte någon egen individ, i en narcisstisk värld finns inga gränser mellan barn och förälder. Om du aviker från det som är den rätta vägen (narcissistens överjag) skall du bestraffas med skam. För du drar skam över dom…och de har inga fel, så du får bli syndabock för allt som narcisstisterna känner kan ge dom skam inför sitt sjuka överjag som de skapar sitt falska persona inför. Jag tror du behöver gå No Contact. Du behöver läka och fylla ditt liv med människor som bekräftar dig och dina känslor. Det är inget fel på dig. Du har bara blivit drabbad av narcissim. Du kommer aldrig få något avslut, du kommunicerar med ett överjag som inte har några brister och aldrig kan se något fel i sig själv. Tänker på dig!
jag kan nog frigöra mig .. men då får jag nog lov att lämna hela familjen och släkt.
deras smutskampanj har ju pågått sedan tonåren , så ingen av dem skulle tro mig . Ju mer distans jag tagit , ju mer distans har det blivit till de andra . Jag blir inte längre bjuden .Även jag känner igen mig I det som beskrivs och har även skrivit i denna tråd förut. Min mamma har aldrig varit fysisk mot mig men hon är en drottning på att kontrollera genom miner, tonläge och utfrysningsmetoden. Jag är i 40-års åldern och borde ha”kommit över” hennes sätt att vara kan man ju tycka. Men nu har jag precis avslutat ett samtal med min mamma och är helt utdränerad på energi. Dessa samtal är så oerhört krystade och hennes tonläge visar tydligt när jag sagt något som inte faller henne i smaken. Jag försöker tänka tillbaka på hur min barndom egentligen var nu när jag har vetskap om att mamma är narcissist (den vetskapen är ganska ny) Men jag minns inte så mycket faktiskt, är det vanligt att man förtränger? I mammas ögon hade jag dock en underbar barndom med resor, leksaker och sådana materiella saker. Funderar dock lite över hur andra ensambarn utan syskon upplevt sin barndom. Narcissister väljer ju ofta ut ett syskon som är favorit, ett som är syndabock etc. Som ensambarn får man ju spela flera roller samtidigt vilket är väldigt förvirrande… Bra med detta forum, jag bara önskar att det fanns någonstans man kunde träffa de som gått igenom samma sak på riktigt. Hade kännts skönt att faktiskt prata med andra i samma situation. Men antar att detta är bättre än inget. Skönt att skriva av sig lite. Kämpa på därute och kram till er!
tack snälla !
ja jag undrar så vem av dem som har valt mig till hackkyckling , mobbad , scapegoat .
och vem av dem är det som börjar dessa ” bråk .
Är det mamma som är så ledsen och beklagar sig för pappa , att jag är så sur och elak mot mamma ? Och om han är manipulerad så tror han på henne , och blir galen av ilska på mig , för ingen får komma här och göra sin lilla fru så ledsen
Och om han inte då skulle gå på mig , då får nog han ta emot all hennes skam .
Eller så är det han som har satt frön i hennes huvud ,tänk vad hon alltid ser sur ut mot dig , hon verkar aldrig bry sig om dig . Att han styr henne som en marionette och hon är helt manipulerad och tror på vad han säger och bara följer efter och säger och gör vad han gör mot mig . Medans han bara spelar ut oss mot varandra ..
det är så svårt att veta .. och jag fattar inte hur man kan vara så jäkla manipulerad av den man är gift med så att man tycker att det är rätt att förstöra sitt barn .
Jag är över 60 år och brottas fortfarande med känslorna skuld skam dåligt samvete Har mamma i 80 årsåldern som spökar för mycket i mitt huvud’ Jag blir dränerad förbannad ledsen efter varje samtal med henne. Hon sitter på en tron och mästrar och har pekpinnar. Allting ska diskuteras ifrågasättas och hon har rätt, vet och kan allt.Hon lyckas att manipulera alla. Vad du än gör för henne så är hon aldrig nöjd hon letar fel. Hon har lyckats att snärja in mig i en egendom som jag skulle få disponera och sköta och tyvärr så investerade pengar i .Vi hade en deal, som hon ändrat och nya regler är satta av `Drottningen! Jag är en idiot ,jag har en inre önskan att allt ska vara harmoniskt , vi ska vara omtänksamma och snälla lyhörda vara en familj, Jag är så duktig på att utplåna mig själv och passa upp. Men idag blev det för mycket!! Jag sa för första gången till mamma Jag vill ha ett break ifrån dig , du finns för mycket i mitt huvud och jag mår inte bra av det. Känns riktigt bra , men jag har mycket grubblerier i hur det ska bli med allt.
Har läst igenom alla inlägg och igenkänningen är hög! Jag har en väldigt komplicerad relation till min mamma. Hon och min pappa separerade när jag var 12 och efter separationen så tappade hon fattningen helt. Hon pendlade mellan att ligga i sängen och tycka synd om sig själv, överlåta städning, matlagning m.m. till mig, barnet, eller så skulle hon “fokusera på sig själv” genom att dejta en massa olika män (som hon också drog hem, även när jag var hemma, vilket jag upplevde som väldigt otryggt), hon köpte fina kläder, dyra parfymer, dyr inredning för lånade pengar. Hon lånade även alltid pengar av mig. Mitt sparkonto tömde hon direkt efter separationen. Alla födelsedagspengar jag fick från släktingar, eller pengar jag tjänat ihop själv på sommarjobb, gick till henne, och dom har jag aldrig fått tillbaka. När hon hade sina “fokusera på sig själv”-perioder så totalignorerade hon mig och lämnade mig vind för våg, även då när jag var 12. Hon har aldrig hjälpt till med läxor, frågat hur det går i skolan, frågat hur det är med mina kompisar, vi hittade aldrig på saker tillsammans. Sen när hon var nere, oftast för att det skitit sig med någon karl eller liknande, så krävde hon enormt mycket stöd och jag har periodvis känt mig som hennes krycka och när jag på något sätt signalerat att jag inte orkar eller om JAG har behövt hjälp med något så har jag fått höra hur otacksam jag är, att hon bara ger och ger av sig själv och får ingenting tillbaka osv. Hon har kunnat säga fruktansvärt elaka saker, t.ex. att hon ångrar att hon fått barn (dvs ångrar mig), men hon har alltid sagt det på ett kyligt psykopat-sätt, t.ex helt lugnt kunnat säga “vet du om att jag funderade på att göra abort när jag fick veta att jag var gravid med dig?”.
När jag var 15 fick jag nog och flyttade till min pappa på heltid. Det gillade hon INTE och hon försökte med näbbar och klor att få mig att bo varannan vecka igen, hon försökte övertala min pappa att han skulle tvinga mig att bo hos henne för att hon som förälder hade “rätt” att ha mig hos henne, som tur är gick han aldrig med på det. Jag är helt övertygad om att hon också rent juridiskt försökte få till varannan vecka-boende men att hon säkert gick bet på det. Åter igen, i hela den här situationen så är det alltid hon som varit offret och det har varit så synd om henne för att jag valt att inte bo hos henne. Hon la väldigt mycket skuld på mig den här perioden och menade att det var mitt fel att hon mådde dåligt.
Hon har också alltid varit gränslös, inte bara mot mig utan generellt. Jag är helt säker på att hon alltid grävt i mina grejer i mitt rum, läst mina dagböcker osv. Det har varit väldigt svårt att behålla integriteten med henne. Hon snokar, hon är nyfiken (på ett dåligt sätt), och om man svarat undvikande eller bett henne t.ex. inte gå in på rummet så har hon blivit väldigt provocerad av det och det har triggat hennes elaka sida.
Hon har inte heller kunnat behålla vänner och har nog istället lagt fokus på att ha dåliga, stormiga relationer med dåliga män.
I takt med att jag blev äldre så insåg jag vilken destruktiv relation jag hade till min mamma och jag tog faktiskt en lång paus från henne när jag var kring 20 där vi inte hade någon kontakt alls. I början blev hon helt tokig och försökte ta kontakt på alla möjliga sätt, det var sms, det var mail, det var telefonsamtal, det var brev, det var vykort. Jag stod på mig och besvarade inte hennes kontaktförsök och med tiden klingade det av. Det här var viktigt för mig, för under den tiden kunde jag bearbeta min uppväxt, få lite distans, och det var som att jag hittade mig själv igen. Jag byggde upp en stadig grund att stå på och kunde lägga tiden på hälsosamma relationer. Jag har blivit självständig, jag har studerat, tjänar mina egna pengar, har bra vänner, ett bra jobb. Jag insåg också vilken dålig förälder mamma varit, och att någonting är fel på henne. Jag förstod att det hon gjorde mot mig var olika former av emotionell utpressning, gaslightning, manipulation. Men hon gjorde det alltid på ett “snyggt sätt”, hon gapade aldrig och skrek, utan det var oftast i en lugn obehaglig ton. Jag kan också bli ledsen av att ingen i omgivningen reagerade, men hon höll alltid en snygg fasad. Min pappa visste nog, eftersom hennes beteende låg till grund för skilsmässan, men det var som att han inte heller orkade riktigt. Han var nog traumatiserad på sitt sätt efter deras långa förhållande.
På grund av en annan händelse i familjen så plockade vi upp kontakten igen för två år sen och här är vi nu. Men det är så himla svårt. Under tiden vi inte haft kontakt har hon fått flera kroppsliga besvär och jag upplever att hennes beteende är värre än någonsin. Säkert också för att hon använder sina fysiska besvär som alibi för att få allting att handla om henne, för att man ska tycka synd om henne osv. Till och med när jag själv varit med om något riktigt jobbigt och omvälvande så får hon det att handla om henne själv, för då är det synd om henne som mamma för att JAG varit med om något jobbigt. ALLA samtal vi har handlar om henne. Det är som att hon hör av sig och frågar hur jag har det bara för att få en ursäkt att prata om sig själv i två timmar (vi bor inte i samma stad längre). Jag kan vara helt dränerad efter våra telefonsamtal och jag känner mig som en större krycka och stöttepelare än någonsin, fast jag inte vill ha det så. Men det slutar inte där, om jag försöker hålla lite distans och inte svarar på hennes samtal på någon vecka så skickar hon sms, det kan komma 10-20 sms på en dag, långa utläggningar om hur dåligt hon mår och ingen lyssnar på henne, hon är ensam, ingen orkar med henne. I ett sms kan hon avsluta med att hon saknar mig och vill att jag hör av mig, för att i ett sms några timmar senare skriva att jag är självisk och egoistisk. Tycker nästan det är värre med alla sms för till skillnad från att undvika ett telefonsamtal så kan man inte värja sig från hennes ord. Dom bara dyker upp i ens telefon. Jag orkar sällan svara på hennes meddelanden heller, och då är det som att hon blir frustrerad och skickar ännu fler. Jag vet inte vad jag ska göra nu, en stor del av mig vill konfrontera henne och därefter säga upp kontakten igen på obestämd tid. En annan del av mig vill ändå försöka ha en någorlunda relation, med förutsättningen att hon slutar sms:a och ringa som en dåre. Jag vill kunna vara tydlig och dra gränser, men innerst inne vet jag att hon inte kommer kunna hålla sig och att hon kommer klampa över mina gränser direkt. Jag vet också att hon kommer bli arg och besviken och försöka spela offer och skuldbelägga mig, det är jag beredd på, men till skillnad från när jag var barn så kan jag stå emot det och inte lägga det på mig själv, inte ta åt mig utan istället lägga tillbaka allting på henne.
Vad tycker ni? Klippa helt eller ge henne ett sista försök genom att säga åt henne att hon får sansa sig?
Avregistrerad användare<3 Klippa helt.
Hej!
Jag har länge misstänkt att något är fel med min mamma och fastnade i den här tråden. Jag känner igen mig i så mycket och vill bara säga att du är inte ensam. Jag har även läst boken “Du är inte knäpp, det är din mamma”, och kände igen mig i mycket där.
Min mamma växte upp mycket otryggt med mycket obearbetade trauman, men jag vill ändå inte att det ska kunna fungera som en ursäkt. Det som är svårt är att jag ju samtidigt någonstans tycker synd om henne, men när hon beter sig elakt, har jag svårt att se det, och tycker bara illa om henne.
Min mamma är utåt sett gullig, lite hjälplös, och framstår nog som mycket harmlös. Men när det bara är familjen känns det som att hon beter sig annorlunda. Även mina två yngre syskon tycker det. Hon är kritisk, negativ, nedlåtande och resonerar som en fem-åring. Jag är det äldsta syskonet, och har växt upp mycket ambivalent. Å ena sidan är hon elak, å andra sidan försöker hon släta över det. Hon har även för det mesta gett det man vill ha ekonomiskt, jag vet inte om det fungerat som någon kompensation.
I dag när jag växt upp och studerat vidare, inom ett yrke som förstår sig på diagnoser, har jag mer och mer förstått att hon är sjuk och lider av lite av varje. Som liten kunde man inte se det på samma sätt, även om jag redan då reagerade på vissa saker, men i dag kan jag tycka att mycket man behövt vara med om är förjäkligt. Hon verkar även ha en mildare intellektuell funktionsnedsättning, och jag tycker i dagsläget inte att hon varit lämpad att skaffa barn. Hennes idé av barn verkar vara att de ska göra/vara exakt som henne, vara medgörliga, ha tak över huvudet och prioritera familjen. Hon har varit extremt överbeskyddande vilket har lett till problem både hos mig och mina syskon. Dock har den yngre varit något mer favoriserad. jag gjorde en slags revolt i tonåren, då hon tyckte att man bara skulle komma hem efter skolan, och inte engagera sig i varken vänner eller fritidsaktiviteter. Hon har inte varit engagerad i min skolgång trots att jag presterat otroligt bra. Hon har inte kompetensen att hjälpa med läxor, men hon har nog aldrig frågat om skolan, och undvikit att gå på föräldramöten och vissa avslutningar.
Hon verkar lite rädd för omvärlden på något sätt. Vänner är inte bra att ha, och jag märker själv att hon inte klarar av att behålla vänskapsrelationer. Förr eller senare blir det missförstånd och bråk. Hon visar skadeglädje om något dåligt händer en kompis. Även hennes yngre syskon har tagit avstånd från henne. Hon har en dömande attityd. Säger ofta “de är galna” om man ser något program på tv, där de lever livet eller festar.
Hon pratar gärna illa om folk och fnyser nedlåtande om man berättar om något kul eller bra ens vän gjort eller liknande. Otroligt missunnsam och verkar inte särskilt intresserad av vem det är man umgås med. Ibland har jag misstänkt att hon är avundsjuk, då hon ej åstadkommit något större med sitt liv. Hon har varken klarat av att studera eller ta körkort. Haft lågavlönade arbeten och är numera mer eller mindre sjukskriven. När jag kom hem och hade klarat uppkörningen, fick jag ett oentusiastiskt “Jaha, grattis”. När jag i 20-årsåldern bjöd hem henne till mig och mitt ex lägenhet på födelsedagsfika när jag fyllde år, så lät det väldigt omständigt för henne, och hon kunde inte stanna så länge. Det tog henne 5 minuter att cykla dit. När hon väl kom, tog hon en pytteliten bit tårta och babblade på om helt oväsentliga saker, sen åkte hon hem inom 40-60 minuter.
När jag, som gillar att hitta på saker, och ännu bodde hemma, försökte hitta på aktiviteter för att det skulle vara kul för mina syskon började hon alltid att gnälla. “Det är långt att gå”, “Kan vi inte gå hem”. Som små fick vi sällan eller aldrig följa med kompisar på kalas eller tivoli, utan någon förklaring. Nu i vuxen ålder kan hon komma och tycka att vi borde äta glass någonstans, men för mig och mina syskon känns det bara konstigt, då vi sällan gjort roliga saker ihop, så oftast blir det inte av.
Hon kan inte “feel the room”, utan när vi i familjen exempelvis är koncenterared och ser film, så kan hon börja berätta om saker hon sett på nyheterna dagen innan. Hon kritiserar allt vad jag och mina syskon vill se. “Ni vill bara se mörka saker”. “Man kan ju inte må bra av att se sånt där”. Etc etc. Otroligt tröttsamt. Hon är bara så negativ. Ser det dåliga i allt, men kan själv säga “man måste vara positiv”. Mycket hyckleri. I hennes ögon verkar hon vara ofelbar.
Ger man henne presenter har hon inga problem med att uttrycka missnöje. När jag som 12-åring köpte en röd tröja till henne sa hon “det är bättre att jag köper kläder själv, så att det blir rätt”. När hon fick en klocka några år senare: “Jag skulle vilja ha en större modell”, och använde den aldrig.
Hon pratar ofta med sig själv. Går runt och säger saker. Ibland medvetet för att vi ska höra. Hon gillar att anmärka på saker. Och hon säger ofta saker med SKA och MAN MÅSTE. Exempelvis verkar hon inte förstå att vi Ala tre syskon är vuxna människor. Utan MAN MÅSTE lyssna på sina föräldrar. Grejen är den att vi alla har tagit tag i livet och åstadkommit saker helt utan hennes hjälp eller råd. Vi vet alla att hon inte är riktigt frisk, så ingen av oss bryr sig egentligen om vad hon säger. Men den ständiga kritiken är tröttsam som sagt. När jag fick mitt första jobb, inom vården, så fick man höra “Oj det är så tufft, akta ryggen. Man kan inte jobba med sånt för länge”. I stället för pepp och uppmuntran. Hon uppmuntrar heller inte till att gå sin egen väg, utan bryr sig väldigt mycket om vad andra tycker, och vill nog helst att man ska sitta isolerad hemma i tryggt försvar utan vänner. När min syster kom in på sin drömutbildning i en annan stad var det första hon fick höra “Men är det så bra att flytta då, själv?”. Mitt första svar till min syster var “Wohooo, grattis!!! KÖÖÖR!”
Hon tror att hon är bättre än andra, eller att allt som hänt/inte hänt beror på andra. “Hade jag varit med i Idol hade jag vunnit”, “Jag har inte körkort för att ingen sa till mig hur viktigt det var”, “Jag svär bara för att ni lärt mig”. När jag under en fikastund berättade för mina morföräldrar om min utbildning tog hon över samtalet och sa att hon minsann också haft planer på att studera till det etc. Hon har noll insikt och säger att hon “ska köpa hus i Spanien”, även om hon inte ens vågar/orkar hälsa på min syster som flyttat några timmar ifrån till en annan stad. “Jag borde bli chef”. “Jag är så lätt att samarbeta med”. Jag tror att hon är bitter över att sitt liv inte blivit som hon trodde, men samtidigt gör hon inte något för att förändra det.
Jag har blivit både psykiskt och fysiskt misshandlad. Hon har jagat mig. Tagit strypgrepp. Slagit med saker. Alltid skrikit. Gett blickar. Hånat. Kastat ett ägg i nacken en gång. Sagt att hon “skäms över mig” m.m. Behandlat oss syskon ojämlikt. När jag var mindre och ville ta lite ansvar i hemmet och undrade om jag kunde få hjälpa till med att diska, ville hon att jag skulle lägga besticken lite åt sidan, så att hon senare kunde diska om dem. När jag ville börja duscha och tvätta håret själv, tyckte hon att det gått så snabbt (stämmer inte) att det nog inte var klokt gjort, så jag fick gå upp i badrummet och göra om det. En gång i soffan som tonåring satt jag på ett speciellt sätt “Varför sitter du som en kille?”. Gjorde man något hon inte samtyckte eller höll med om fick man höra “Folk skulle skratta åt dig om de visste”. Att det var stökigt hemma berodde på oss barn, inte på henne. Jag har aldrig sett henne städa klokt hemma någon gång.
Konfronterar man henne om saker hon sagt eller gjort, så “ljuger” man eller hittar på, inbillar sig. Hon tar aldrig ansvar för något. Hon tycker även att om man sagt “förlåt” så måste man förlåta och gå vidare. Men grejen är ju den att hon fortsätter med sitt beteende, och då betyder ett “förlåt” ingenting. “Man kan inte älta”.
Jag kan rada upp tusen saker till men minns inte allt just nu. I dag har vi ingen bra relation. Jag säger vad jag tycker och har inga problem med det. Jag har tagit distans från henne, och hon vet att jag inte vill ha telefonsamtal eller sms från henne. Jag säger rakt ut att hon är sjuk och behöver uppsöka hjälp, men hon blir bara defensiv. Jag säger också rakt ut att jag tycker hon varit en dålig mamma.
Mitt råd till er är att stå upp för er själva. Det känns befriande att säga exakt det man tycker och tänker. Är hon otrevlig så säger jag det. “Det där var otrevligt sagt”, “kan du vara tyst”, “jag orkar inte lyssna på dig längre”, “jag gör som jag vill”. Jag har accepterat att hon är sjuk och ingen bra mamma, och känner naturligtvis en sorg över det. Men mitt välbefinnande är viktigare än henne, punkt. Men sådana människor har ingen insikt. De är perfekta, det är andra det är fel på. Ta hand om er själva först 🙂
Avregistrerad användareOlive Nitoqy <3
Ännu en scapegoat här. Äldst av tre syskon. Minns inte exakt när den psykiska misshandeln började riktigt…
Men har tidiga minnen bl a av hur mamma jämförde mig och min ena lillasysters vikter. Underströk hur tjock min syster var och hur smal jag var. Var kanske 5 år då och hon 3 år. Min lillasyster blev ledsen redan då men har vad det verkar inget minne av detta eftersom nu när jag gått no contact med vår mor så utmålas jag för den miljonte gången som den “konstiga” i familjen av dem båda….
Mamma är dessvärre högintelligent och väl medveten på ett plan att hon behandlar en fel i och med att hon gärna skådespelar framför folk (och gärna framför mina systrar) att jag är så himla bra och duktig i mina prestationer (vilkethon nog inte alls tycker utan ska bara sätta en i en jävla märklig sits).
Är en ensam med henne typ som förr om åren (i tonåren) fick man alltid saker ryckt ur händerna och höra “ge hit, du kan inte det här, det tar för lång tid” och hur kass en är på att vika lakan och kläder nere i tvättstugan och hur jag sorterar upp tvätten fel kulörmässigt (trots att t ex svart och grått gick jättebra att blanda veckan innan exempelvis).
Kort efter mammas och pappas skilsmässa minns jag också att när jag var 7 eller 8 år så hånade hon min städning, mattan kunde t ex ligga “åt fel håll” och då var jag såklart lik pappa, så fort något inte dög – “Du är precis som ****” med avsmak i rösten.
Så fort något dög (de fåtal ggr de gjort det) så är en lik mormor eller morfar eller någon annan (enligt henne) högaktad person.
Det är en jävla lättnad och stor sorg att såhär 35 år senare inse att det inte är mig det är fel på, nu när t.o.m. ens syskon huxflux börjat reagera på hennes beteende senaste året.
Jag skrev för någon månad sen (31/10) om min och mammas relation och att jag funderade på att klippa banden helt.
Här kommer en uppdatering:
Jag hade ett samtal med min mamma för en månad sen där jag lugnt och sansat förklarade att jag inte orkade vara hennes krycka längre, att jag ville ha en annan mer hälsosam mor och dotter-relation. Att alla sms hon höll på och skickade var ganska dränerande för mig och att jag inte orkade omhänderta alla hennes problem. Jag hade gått igenom samtalet flera gånger i mitt eget huvud, nästan som ett manus, för att formulera mig på rätt sätt. Jag uttryckte mig utifrån mitt perspektiv och pratade bara i “jag”-form. Och jag var även tydlig med att jag önskade att hon skulle respektera detta, att respektera mig, så vi kunde fokusera på positiva saker i vår relation istället. Jag avslutade med att säga att jag förstår att hon inte mår bra och att hon, istället för att t.ex sms:a mig hela dagarna, kanske borde hitta någon professionell att prata med. Och jag sa verkligen inte detta på ett anklagande sätt utan utifrån en plats av välmening, att HON kanske skulle må bättre av det och hitta någon slags inre frid.Där tog det hus i helvete. Hon blev inte hysterisk, och det blev inte gap och skrik men jag hörde direkt på hennes ton att “okej… det här kommer gå åt skogen”. Hon gick in i sitt kyliga, psykopat-läge och började direkt fråga “menar du att jag är psykiskt störd?” och jag bara “…nej, när sa jag det?” och hon fortsatte bara, helt iskallt, “menar du att JAG är den som behöver hjälp?” och jag sa, lugnt och sansat, “jag tror du hade mått bra av att få prata av dig med någon utomstående, som är proffs, som kan lyssna och omhänderta det du säger på ett bra sätt och ge bra råd, så kan du och jag göra andra saker tillsammans och finnas för varandra på ett annat sätt än idag. Jag vill vara ditt barn, och umgås med dig utan att känna att jag behöver hantera och bära dina problem för jag orkar inte det, och du blir inte heller hjälpt av att lägga allt det på mig” hon var tyst en lång stund och så sa hon “vet du vad, det är inte jag som behöver hjälp, det är du. Den enda störda individen i allt det här är du. Det är du som behöver gå och prata med någon. Att du säger det här till mig är beviset på att du inte är frisk. Vet du hur jobbigt det är för mig som mamma att ha en dotter som är så labil som du är? Vet du hur mycket jag gjort för dig? Och du tackar mig genom att antyda att jag behöver terapi och säger att du inte orkar lyssna på mig nu när jag mår dåligt.” allt detta sa hon på ett väldigt kallt och obehagligt sätt, och då kände jag att mitt tålamod var slut. Hon hade inte fattat någonting av det jag sagt. Så jag sa bara lugnt och sansat “okej, men vet du vad, jag behöver inte ta det här, det du håller på med just nu. Du har precis sumpat relationen med ditt barn. Från och med nu ska du och jag inte ha kontakt. Hör du vad jag säger?” hon var bara tyst, jag fortsatte “Förstår du vad det här betyder? Ingen kontakt. Inga sms. Inga brev. Inga mail. Inga telefonsamtal. Försök INTE ta kontakt med mig. Du ska lämna mig ifred.” hon fortsatte bara vara tyst och jag frågade, lugnt och sansat igen “Förstår du vad det är jag säger till dig?” och då la hon bara på luren.
Dagen efter mådde jag skit! Inte för att jag var ledsen över vad jag gjort eller kände skuld eller skam, utan för att jag var helt dränerad efter vårat telefonsamtal. Emotionellt utpumpad. Benen kändes som betong.
Men ganska snabbt efter det kände jag mig så otroligt fri. Och lätt. Och känner mig fortfarande fri och lätt. Hon har inte försökt kontakta mig någonting. Och jag hoppas det fortsätter så.Jag skrev för någon månad sen (31/10) om min och mammas relation och att jag funderade på att klippa banden helt. Här kommer en uppdatering: Jag hade ett samtal med min mamma för en månad sen där jag lugnt och sansat förklarade att jag inte orkade vara hennes krycka längre, att jag ville ha en annan mer hälsosam mor och dotter-relation. Att alla sms hon höll på och skickade var ganska dränerande för mig och att jag inte orkade omhänderta alla hennes problem. Jag hade gått igenom samtalet flera gånger i mitt eget huvud, nästan som ett manus, för att formulera mig på rätt sätt. Jag uttryckte mig utifrån mitt perspektiv och pratade bara i ”jag”-form. Och jag var även tydlig med att jag önskade att hon skulle respektera detta, att respektera mig, så vi kunde fokusera på positiva saker i vår relation istället. Jag avslutade med att säga att jag förstår att hon inte mår bra och att hon, istället för att t.ex sms:a mig hela dagarna, kanske borde hitta någon professionell att prata med. Och jag sa verkligen inte detta på ett anklagande sätt utan utifrån en plats av välmening, att HON kanske skulle må bättre av det och hitta någon slags inre frid. Där tog det hus i helvete. Hon blev inte hysterisk, och det blev inte gap och skrik men jag hörde direkt på hennes ton att ”okej… det här kommer gå åt skogen”. Hon gick in i sitt kyliga, psykopat-läge och började direkt fråga ”menar du att jag är psykiskt störd?” och jag bara ”…nej, när sa jag det?” och hon fortsatte bara, helt iskallt, ”menar du att JAG är den som behöver hjälp?” och jag sa, lugnt och sansat, ”jag tror du hade mått bra av att få prata av dig med någon utomstående, som är proffs, som kan lyssna och omhänderta det du säger på ett bra sätt och ge bra råd, så kan du och jag göra andra saker tillsammans och finnas för varandra på ett annat sätt än idag. Jag vill vara ditt barn, och umgås med dig utan att känna att jag behöver hantera och bära dina problem för jag orkar inte det, och du blir inte heller hjälpt av att lägga allt det på mig” hon var tyst en lång stund och så sa hon ”vet du vad, det är inte jag som behöver hjälp, det är du. Den enda störda individen i allt det här är du. Det är du som behöver gå och prata med någon. Att du säger det här till mig är beviset på att du inte är frisk. Vet du hur jobbigt det är för mig som mamma att ha en dotter som är så labil som du är? Vet du hur mycket jag gjort för dig? Och du tackar mig genom att antyda att jag behöver terapi och säger att du inte orkar lyssna på mig nu när jag mår dåligt.” allt detta sa hon på ett väldigt kallt och obehagligt sätt, och då kände jag att mitt tålamod var slut. Hon hade inte fattat någonting av det jag sagt. Så jag sa bara lugnt och sansat ”okej, men vet du vad, jag behöver inte ta det här, det du håller på med just nu. Du har precis sumpat relationen med ditt barn. Från och med nu ska du och jag inte ha kontakt. Hör du vad jag säger?” hon var bara tyst, jag fortsatte ”Förstår du vad det här betyder? Ingen kontakt. Inga sms. Inga brev. Inga mail. Inga telefonsamtal. Försök INTE ta kontakt med mig. Du ska lämna mig ifred.” hon fortsatte bara vara tyst och jag frågade, lugnt och sansat igen ”Förstår du vad det är jag säger till dig?” och då la hon bara på luren. Dagen efter mådde jag skit! Inte för att jag var ledsen över vad jag gjort eller kände skuld eller skam, utan för att jag var helt dränerad efter vårat telefonsamtal. Emotionellt utpumpad. Benen kändes som betong. Men ganska snabbt efter det kände jag mig så otroligt fri. Och lätt. Och känner mig fortfarande fri och lätt. Hon har inte försökt kontakta mig någonting. Och jag hoppas det fortsätter så.
Starkt jobbat! Har varit med om det där också. Man är saklig, lugn och sansad, men hon hamnar direkt i försvars-ställning och vänder på allting man säger. Det blir för mig bara ännu ett bevis på att en förändring är mer eller mindre omöjlig. Skönt att du känner dig fri!
Jag känner igen så mycket av vad ni skriver. Jag hoppas på något sätt att jag kan ha en skaplig relation till min mor, är det någon som har det? Har precis landat och vågat sätta ord på allt ..
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.