[Indigo Damore]

Olive Qigyte skrev:

Känner igen mig jättemycket i det du skriver. Det är precis som om man passerat en gräns. Jag tycker det är skönt på något sätt.. Som om livet är på mina villkor. Men jag är inte stolt över det såklart. För min del kan jag se depressionen och utmattningen lysa igenom dessa tankar ibland. Hur har du det med dessa? Det kan finnas många fysiologiska eller psykologiska orsaker till vad som gör att man hamnar i ett sånt tillstånd. Har du tänkt på vad det beror på att du är där just nu?

Jag misstänker att jag passerat gränsen för vad som klassas som utmattning och depression vid det här laget och övergått i någon form av fullskalig kris.

Allt har rasat samman. Har inga vänner, knappt något kontakt med familj, har stora skulder, är och lär förbli oförmögen att arbeta, kan inte studera, kan inte ta körkortet, kan inte medicineras varken för min depression eller ADHD då min kropp är för svag. Hatar den jag är, den jag blivit. Skäms över att vara där jag är. Ser inte hur något ska kunna förändras till det bättre. Ser inget ljus, överhuvudtaget.

Idag fick jag dessutom veta att jag förbrukat mina 450 ersättningsdagar hos Försäkringskassan och därmed kommer att bli helt utan inkomst tillsvidare. Har inte möjlighet att ansöka om försörjningsstöd då min sambo har en inkomst. Denna inkomst räcker dock inte till att försörja oss båda. Väntar med spänning på att se vad som händer när den informationen sjunker in. Bra lär det ju knappast bli.

[Indigo Damore]

Har efter många års sökande äntligen hittat tre personer varav två inom vården som har rätt kompetens för att kunna hjälpa mig, om jag var mottaglig. Problemet sitter i att jag tror mig veta bättre än dem. Tror mig veta bättre än de flesta och det är en av otaliga orsaker bakom mitt självhat.

Ingenting de har att komma med är något nytt, har hört det mesta, testat än mer.
Enda anledningen att jag fortsätter träffa dem är för att jag finner det underhållande. Det ger mig absolut ingenting bortsett från en inblick i hur de är lärda att resonera.

Kanske finns det utrymme för ytterligare en självcentrerad besserwisser med narcissistiska tendenser någonstans. Ett sammanhang där jag gör mer nytta än skada. Tror dessvärre inte att detta är en sådan plats.

Mitt dåliga mående är till stor del självförvållat och minst lika välförtjänt. Ser det som ett nödvändigt ont, gör mer skada när jag hatar mig själv mindre. Nu skadar jag främst mig själv.

Tror att jag kanske ser lite för objektivt på mycket, däribland både mina egna och andras tankar och känslor. Finner de flesta känslor irrationella varpå jag undviker att låta dem styra mig i den mån det går. Vill tro att jag styrs till största del av logik och den mest logiska lösningen på min skavande existens är att avsluta den. För min och alla i min omgivnings skull.