Tappat mina spärrar
-
Efter så många år av självskadebeteenden, drogmissbruk, ätstörningar, självmordstankar och försök kom jag till en punkt där jag inte längre kunde fortsätta. Inte för att jag mådde bättre utan för att jag var tvungen att sluta, för någon annans skull. Någon jag älskade mer än vad jag någonsin trott var möjligt. Jag såg hur mycket det sårade honom, att det jag gjorde mot mig själv skadade honom mer än vad det skadade mig. Jag slutade där och då och med undantag för några mindre återfall har jag lyckats hålla mig ifrån allt som kunnat skada honom i mer än fem år.
I fem år har mina inre spärrar, min rädsla för att göra någon annan illa hindrat mig från att göra mig själv illa. Tankarna och impulserna har funnits där mer eller mindre konstant och jag har haft så många anledningar att lyssna på dem men har ändå stått emot. För hans skull.
Jag älskar honom fortfarande lika mycket och han skulle fortfarande fara lika illa ifall jag skadade mig själv men ändå har de spärrar som fått mig att avstå nu plötsligt försvunnit. De finns inte längre och ingenting jag gör tycks längre spela någon roll.
Det sorgligaste är att jag nu känner mig fri. Jag kan göra vad jag vill mot mig själv och alla eventuella konsekvenser tycks kvitta.
Avregistrerad användareKänner igen mig jättemycket i det du skriver. Det är precis som om man passerat en gräns. Jag tycker det är skönt på något sätt.. Som om livet är på mina villkor. Men jag är inte stolt över det såklart. För min del kan jag se depressionen och utmattningen lysa igenom dessa tankar ibland. Hur har du det med dessa?
Det kan finnas många fysiologiska eller psykologiska orsaker till vad som gör att man hamnar i ett sånt tillstånd. Har du tänkt på vad det beror på att du är där just nu?
Indigo Damore TrådstartarenKänner igen mig jättemycket i det du skriver. Det är precis som om man passerat en gräns. Jag tycker det är skönt på något sätt.. Som om livet är på mina villkor. Men jag är inte stolt över det såklart. För min del kan jag se depressionen och utmattningen lysa igenom dessa tankar ibland. Hur har du det med dessa? Det kan finnas många fysiologiska eller psykologiska orsaker till vad som gör att man hamnar i ett sånt tillstånd. Har du tänkt på vad det beror på att du är där just nu?
Jag misstänker att jag passerat gränsen för vad som klassas som utmattning och depression vid det här laget och övergått i någon form av fullskalig kris.
Allt har rasat samman. Har inga vänner, knappt något kontakt med familj, har stora skulder, är och lär förbli oförmögen att arbeta, kan inte studera, kan inte ta körkortet, kan inte medicineras varken för min depression eller ADHD då min kropp är för svag. Hatar den jag är, den jag blivit. Skäms över att vara där jag är. Ser inte hur något ska kunna förändras till det bättre. Ser inget ljus, överhuvudtaget.
Idag fick jag dessutom veta att jag förbrukat mina 450 ersättningsdagar hos Försäkringskassan och därmed kommer att bli helt utan inkomst tillsvidare. Har inte möjlighet att ansöka om försörjningsstöd då min sambo har en inkomst. Denna inkomst räcker dock inte till att försörja oss båda. Väntar med spänning på att se vad som händer när den informationen sjunker in. Bra lär det ju knappast bli.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.