Jag hoppar in här, för lindring och kanske för att ge något vidare. Jag är man, snart 45 år och fick diagnosen EIPS/Borderline 2002 men hanterade och hade tur, stöd och redskap att bära mig vidare till 2020 och en annan stad då det gjordes ny utredning efter en mindre livskris. Fick då inte diagnosen, inte heller 2021/2022 men idag sitter jag här och har efter en tragisk och för många utomstående chockartad livshändelse som i sin tur utlöste ett mesjälvmordsförsök och inläggning under LPT åter fått diagnosen EIPS. Denna gång med hela det hemska tillståndet tydligt för mig och för alla som drabbats av mig och störningen, mina två barn som jag haft på varannan vecka har blivit särskilt drabbade men målet är att kämpa för att de ska få behålla en pappa i livet. Om någon vill skriva minsta rad om det här eller komma med tankar kring EIPS är jag jätteintresserad att läsa.
