Separationsångest

[Yellow Budesu]

Mår så dåligt. På ytan är mitt liv okej, jobb, intressen, vänner osv. Men jag är såååå ensam och otrygg. Det blir bara svårare med åren för mig som har en Eips-diagnos och ambivalent anknytning. Jag har alltid känt mig otrygg, oälskad och ensam under majoriteten av mitt liv. Är 37 år, singel och inga barn. Känner mig helt utanför Livet. Vet inte om jag orkar längre. Vill bara ge upp. Jag orkar inte leva för alla andras skull, fruktansvärt egoistiskt, men hade alla mina vänner Levt I min ångest/känslor, kanske det hade blivit något mer förståeligt…vad vet jag.

Jag är så ensam. Har varit i många år, har tyvärr blivit lite för bra på att dra mig undan. Känner mig fel, misslyckad osv. Vet inte om jag har en mega-dipp ba. Min terapi har sommaruppehåll om en vecka. Jag håller andan…jag vet inte hur jag ska överleva detta skitliv. Vill inte mer 🙁

[Green Symeke]

Känner igen mig i det du skriver. Har också den där svåra ensamheten och otryggheten, också EIPS och otrygg ambivalent. Något är tomt inuti och man vill desperat fylla det med något. Det är typiskt att du verkar vara lyckad ytligt sett, med jobb och vänner och allt. Ångesten äter verkligen upp allting inifrån. Kanske kan det vara nåt slags tröst att veta att du inte är ensam i känslorna i alla fall, hjälper väl inte mycket men ville ändå skriva ett svar här.

[Green Pikigi]

Hej, jag fastnade för rubriken “separationsångest” för att det är något jag känner igen mig i. När jag sedan läste hela ditt inlägg slog det mig istället att jag känner igen mig i väldigt mycket du skriver.

Nu vet jag att sommaren är över och din terapi kanske börjat igen men var det den som du hade separationsångest över eller brukar du ha det för andra saker också? Jag har haft separationsångest i nästan hela mitt liv, när det var som värst kunde jag gråta konstant i en vecka…