Skapade svar

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
0

    Håller med om att tomheten äter upp en inifrån. Det finns inte mycket som jag glädjer mej åt nuförtiden. Visst, jag är tacksam för maten på bordet, taket över huvudet, inte “alltför” sjuk, mm mm. Men det hjälps inte då det bara är tomt tomt tomt. Känner ingen glädje av att umgås längre med “vänner”, vill inte ut på dans eller liknande. Naturen o djuren är de som fyller mej något så när. Vad är det som har hänt med mej? Från att ha varit en öppen, glad, vidsynt människa som fått andra att må bra till detta.

     

    som svar på: Jag är konstig

    Jag har en vuxen son som anses som “konstig” o till viss del kan jag förstå det. Han var väldigt yvig som barn o anpassade sej aldrig till vad vuxna sa eller ville. Han blev otroligt mobbad o utstött, vilket han inte förstod just då utan han blev alltmer traumatiserade o mer frustrerad i sitt sätt att vara. Jag har sett genom åren ( utan någon specifik hjälp från psykvården) hur han blir mer o mer ilsken o hatisk på allt o alla. Och det är inte alls så konstigt när man har en stark längtan efter kompisar o en ev flickvän men inte kan hantera det (utan hjälp utifrån). Jag står ensam o ser på, o går själv sönder inuti när ens barn tynar bort o bara vill dö. Jag vill bara påvisa vad som kan hända med en människa då hen inte får någon hjälp utan är utlämnad till sitt.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
0