[Blue Lunopi]

Jag är över 60 år och brottas fortfarande med känslorna skuld skam dåligt samvete Har mamma i 80 årsåldern som spökar för mycket i mitt huvud’ Jag blir dränerad förbannad ledsen efter varje samtal med henne. Hon sitter på en tron och mästrar och har pekpinnar. Allting ska diskuteras ifrågasättas och hon har rätt, vet och kan allt.Hon lyckas att manipulera alla. Vad du än gör för henne så är hon aldrig nöjd hon letar fel. Hon har lyckats att snärja in mig i en egendom som jag skulle få disponera och sköta och tyvärr så investerade pengar i .Vi hade en deal, som hon ändrat och nya regler är satta av `Drottningen! Jag är en idiot ,jag har en inre önskan att allt ska vara harmoniskt , vi ska vara omtänksamma och snälla lyhörda vara en familj, Jag är så duktig på att utplåna mig själv och passa upp. Men idag  blev det för mycket!! Jag sa för första gången till mamma Jag vill ha ett break ifrån dig , du finns för mycket i mitt huvud och jag mår inte bra av det. Känns riktigt bra , men jag har mycket grubblerier i hur det ska bli med allt.

[Blue Lunopi]

Det är jättekonstigt och som du skriver jättesorgligt . Men efter de här dagarna som jag har läst om era livsöden så lika mitt eget och känslorna som ni och jag har gentemot sin  mamma Sorgen skuld skam och ifrågasättandet av att det är fel på en själv och inte mamma. Så känner jag mig starkare. Jag bemötte mamma efter ett dramautbrott som hon utsatte min man för och vårt barnbarn fick se hennes elaka omogna barnsliga sida.Att  Jag vill ta en paus ifrån henne . För första gången känner jag inget dåligt samvete , efter 60 år.

[Blue Lunopi]

Yellow Bemere skrev:

Är det inte konstigt (och väldigt sorgligt) att vi är så många som har gått ett halvt liv och känt på oss att något skavt men inte riktigt förstått eller kunnat sätta ord på det. Minns att jag vid ett tillfälle som barn faktiskt ringde Bris för att prata om min mamma. Men jag kunde ju inte förklara varför hon fick mig att må så dåligt, och fick bara ur mig ”min mamma fattar ingenting”. Jämfört med de telefonsamtal som Bris vanligtvis får ta emot så var ju detta inte en sån stor grej så det blev ett superfort samtal. Håller dock med om det som någon av er skrev tidigare – så himla jobbigt när ingen riktigt förstår hur det är. Knappt att man ens själv fattar! Min mamma har dessutom förvandlat pappa till en skugga. När jag var yngre så vågade han säga ifrån (även om han alltid tog hennes parti när det gällde mig). När jag blev äldre höll han alltid men men pratade ändå. Nu säger han i stort sett ingenting alls över huvudtaget. Inte ens om vi skulle vara själva i ett rum utan henne. Så sorgligt att se…

[Blue Lunopi]

Tänkte på min pappa när han levde, han tystnade för det var ingen idé att säga något eller ha någon åsikt för allt som han gjorde var fel. Nu har mamma en ny man sedan ngr år tillbaka , hon var en charmerande snäll människa från början Vi var förundrade vad som hänt .Nu har den mannen oxå tystnat och mamma är sitt rätta jag. Kan och vet allt . Blir aldrig nöjd, Men trevlig charmerande mot nya människor,tills de upptäcker hennes rätta jag och konflikter uppstår. Jag kan fortfarande inte förstå mig själv att jag inte kunde se hennes narcissism tidigare i mitt liv ? Jag har alltid varit snäll sett upp till henne ,varit duktig i skolan skött mig . Det har inte varit några problem Men jag har mått dåligt inte tyckt om mig själv ,struntat i mig själv ,Bara pysslat om andra.  Det är en svår sjukdom mamma har. En hemsk sjukdom

[Blue Lunopi]

Tack för det fina stödet jag fick i går , jag blev rörd. Det är första gången som jag skrivit ,hoppas att jag gör rätt

 

[Blue Lunopi]

Varför , går jag på allt som min mamma säger och får mig att göra.? Hon är över 80 år , manipulerande sarkastisk ,ljuger och de narcisstiska dragen har förstärkts. Jag började försöka bryta mig ur hennes klor när jag fick barn för 30 år sedan ,då hon la sig och ansåg sig ha rättigheter att klampa in i vår nya lilla familj.Honhar inte tålt min man ,hon nedvärderar honom och finner hela tiden fel. Jag har jämt en klump i magen av otillräcklighet, jag tycker hela tiden synd om människor, jag ser till att alla mår bra ,bjuder folk på mat  fest och högtider ska firas. När de gått hem det har varit trevligt och gott , då känner jag Det var kanske inte nog fint…. Jag hatar att bli bortbjuden , jag är ful tjock osv Fast det inte stämmer är känslan där jämt. Vi syskon har efter 15 år förstått att vår mamma är sjuk ,det känns bra vi håller ihop. Men att ha en mamma som klappar sig själv på bröstet kan och vet allt alla andra är fina utom vi ,blir avundsjuk får utbrott är labil, hon är aldrig nöjd Det är nedbrytande psykiskt. Fattar inte att jag går på allt ,jag blir inte fri förrän hon har gått bort Sorgligt men sant