Blue Dofija
Skapade svar
-
Epost grejen är faktiskt en bra idé. Men jag vet inte om jag litar på dig. Ta det inte elakt jag gillar dig verkligen och ja du är ju den ända som vet om allt detta men ja. Är bara misstänksam för har haft klasskamrater som har gjort konton o låtsats vara min vän, lurat ut info ur mig och sen använt det mot mig. Vilket var lite trist. Så låt mig tänka på det:)
Jag förstår fullständigt, det med att inte kunna lita efter vad de hade gjort mot dig är faktiskt elakt! Det är hemskt. Det har hänt mig att någon låtsades att vara en annan och var så framfusig, skrev några meningar som ej stämde överens när jag frågade honom igen, samma frågor. Så jag kollade upp honom på FB, uppgifter om honom var heeeeelt annat. Grrrrrr, men klasskamraterna var ju värre.
Det är helt upp till dig, även jag vet att vi inte känner varandra och hurdan jag är och vad kapabel jag är till, liksom vem jag är bakom skärmen egentligen. Jag låter dig tänka på det, ta den tid du behöver. Det skulle vara lätt för mig att säga att jag är inte som dem. Följ din magkänsla.
<3
En grej jag bara måste få ut ur mig är min identitet, om jag nu är säker på om jag har en. Du sa själv att du är ickebinär och jag tror jag också är det men är så jävla osäker. Ibland känner jag mig som en kvinna och VILL vara en kvinna, men andra gånger så vill jag vara en man. Det är så jävla förvirrande. För jag gillar att vara en kvinna för det mesta men att vara en man låter ändå så ”fantastiskt”?? Idk. I detta ämne så brukar jag skylla på min pappa. Eller ja skylla och skylla det är nog också fel på mig. Du ser jag växte up med en far som såg gråtande som svagt och allt annat toxic maskulint gojs. Så framstod det iallafall. Så nu har jag tex så jävla svårt att gråta för andra och för mig själv. Seriöst det har gått två år sedan jag faktiskt på riktigt grät. Detta har också då påverkat min identitet. Jag har ingen aning vilket kön jag är eller vill vara. INGEN ANING OCH DET GÖR MIG GALENNNN. Aja livet är konstigt. Har ett syskon som är några år yngre men vi är ändå inte bästa vänner. Men det blir nog mycket med hen ändå i sommar. (Varför jag skriver syskon och hen är bara för att jag inte vill att någon ”klasskamrat” ska hitta detta och fråga mig om allt, om du fattar) Besluten är ja. När jag får tråkigt så leder det till en känsla av tvång att jag måste sysselsätta mig på något sätt. Som sedan leder till att jag hör något idiotiskt som kommer förfölja mig i resten av mitt liv. (Berättar inte vad för beslut för om någon hade fått veta vad jag gjort så hade jag hamnat i helvetet, men nej det är inget olagligt. Har icke skadat någon eller något liknade) Jag vet att det är svårt att sluta med det. Blir en del av vardagen och rutin. Men det finns en utväg. Det kan ta månader eller år för att lyckas sluta men till slut så kommer du få till det. Ja, är som att sluta röka. Fråga inte hur jag vet. Det jobbiga med ärr för mig är just att täcka över dom. Speciellt nu när sommaren kommer. För många som kollar ens håll när man går runt långärmad vid 30+ och solen gör ju huden runt om röd så ärren lyser fram. Alltid skit obekvämt när någon kommer fram och frågar vad jag har gjort på armen. Ber bara att dom försvinner så småningom om. Tack så mycket att du också ser mig som en vän:) och Jessica är så JÄCLA vackert seriöst skulle hellre heta det. Och tyvärr nej jag säger inte mitt namn för, ja, är lite paranoid:( En grej jag bara måste få ut ur mig är min identitet, om jag nu är säker på om jag har en. Du sa själv att du är ickebinär och jag tror jag också är det men är så jävla osäker. Ibland känner jag mig som en kvinna och VILL vara en kvinna, men andra gånger så vill jag vara en man. Det är så jävla förvirrande. För jag gillar att vara en kvinna för det mesta men att vara en man låter ändå så ”fantastiskt”?? Idk. I detta ämne så brukar jag skylla på min pappa. Eller ja skylla och skylla det är nog också fel på mig. Du ser jag växte up med en far som såg gråtande som svagt och allt annat toxic maskulint gojs. Så framstod det iallafall. Så nu har jag tex så jävla svårt att gråta för andra och för mig själv. Seriöst det har gått två år sedan jag faktiskt på riktigt grät. Detta har också då påverkat min identitet. Jag har ingen aning vilket kön jag är eller vill vara. INGEN ANING OCH DET GÖR MIG GALENNNN. Aja livet är konstigt. Har ett syskon som är några år yngre men vi är ändå inte bästa vänner. Men det blir nog mycket med hen ändå i sommar. (Varför jag skriver syskon och hen är bara för att jag inte vill att någon ”klasskamrat” ska hitta detta och fråga mig om allt, om du fattar) Besluten är ja. När jag får tråkigt så leder det till en känsla av tvång att jag måste sysselsätta mig på något sätt. Som sedan leder till att jag hör något idiotiskt som kommer förfölja mig i resten av mitt liv. (Berättar inte vad för beslut för om någon hade fått veta vad jag gjort så hade jag hamnat i helvetet, men nej det är inget olagligt. Har icke skadat någon eller något liknade) Jag vet att det är svårt att sluta med det. Blir en del av vardagen och rutin. Men det finns en utväg. Det kan ta månader eller år för att lyckas sluta men till slut så kommer du få till det. Ja, är som att sluta röka. Fråga inte hur jag vet. Det jobbiga med ärr för mig är just att täcka över dom. Speciellt nu när sommaren kommer. För många som kollar ens håll när man går runt långärmad vid 30+ och solen gör ju huden runt om röd så ärren lyser fram. Alltid skit obekvämt när någon kommer fram och frågar vad jag har gjort på armen. Ber bara att dom försvinner så småningom om. Tack så mycket att du också ser mig som en vän:) och Jessica är så JÄCLA vackert seriöst skulle hellre heta det. Och tyvärr nej jag säger inte mitt namn för, ja, är lite paranoid:(
Absolut, jag respekterar dig. Det är vad jag menar om utveckla dig, och om du finner ut mer och mer vem du är så kommer du vara säker på 100% till slut. Du är inte färdig än, vi har var och en uppgift här i livet och på Jorden. Min uppgift är hjälpa människor och djur.
När jag var liten, brukade jag fantisera mycket om vara en annan person, nämligen en kille. Jag var en pojkflicka på den tiden, älskade leka pojkleksaker (jag är mycket tacksam för mina föräldrar som såg till att jag få leka med dessa och klädde mig som en pojke). Det var förvirrande för mig eftersom jag inte har en manlig kön, och speciellt när ickebinära inte fanns på den tiden jag växte upp å andra sidan ser jag mig själv som en kvinna och trivs med det också, som tur för jag har en kvinnokropp och accepterat detta. Du kommer att finna ut så småningom. Bara ha tålamod.
Jag har problem att prata känsliga ämnen med min pappa, det går bara inte helt enkelt. Det är inte bra, för pappor ska vara en förebild för de döttrarna, även för sönerna. För mig, äkta män gråter, jag har sett pappa gråta bara 2 ggr i hela mitt liv. En var när han kramade min syster på sjukhuset och andra gången hennes begravning. Hans biologiska pappa fanns inte med i bilden, övergav honom helt. Han såg sina morföräldrar som sina riktiga föräldrar som tog hand om honom tills han blev myndig. Jag minns pappas styvfar, som är min farfar är en riktig macho! När jag var liten, så grät jag mycket och han bara kom in och sa “tyst med dig!” då min farmor och farfar satt som barnvakt. Trevligt…
Det är naturligt att man inte kan gråta för andra och för sig själv av många orsaker. Jag minns jag grät inte ens på min farmors begravning, jag kunde bara inte. Det var nog de minnen jag haft med henne, upp och nedgångar. Jag hade svårt att kommunicera med henne, och jag kände inte henne så väl som det borde vara. Jag stod mycket nära till mina morföräldrar, min mormor ville brevväxla med mig och var mer intresserad, än farmor var, inte lika engagerad alltså.
Min syster och jag var inte bästa vänner heller, vi var helt motsats, helt olika faktiskt. Hon retade mig mycket när vi var små, var elak och hittade på alla bus som fanns som sedan skyllde på mig. Senare när vi blev lite äldre, kunde jag prata med henne precis om ALLT, och hon bevarade mina hemligheter tills hennes död.
Jag förstår precis vad du går igenom med ärr, vi vet att folk är nyfikna av sig, och vill veta varför vi gjorde si och så, eller inte fråga oss utan snacka med andra om oss. Mina föräldrar skämdes över vad jag gjorde, och de syns mycket när en gång råkade jag lägga ut en bild på FB för många år sen när jag mådde som sämst.
Du kanske känner dig lite mer tryggare om vi börjar e-postväxla istället? Då kan prata mer privat där. Jag är också fullmedveten att folk läser här kan kännas lite… Intrång? Eller vill fortsätta här? Naturligtvis är det jag som ger min e-postadress. Det gör inget om folk börja e-maila mig.
<3
Juste tänkte även fråga vad du heter, kom på det nu. Du behöver inte berätta är bara nyfiken:)
Hej, vännen!
Håller med dig! Att de männen ska brinna i helvetet, inkl. vuxna kvinnan som daskade till min rumpa utan orsaken (hon var inte en snäll person egentligen, hade sagt elaka saker till min mamma en gång för länge sen via luren om min morfars bortgång, att vi hade köpt bilen plus varit i USA som hon, väninnan trodde vi använde morfars pengar, min mamma hade aldrig pratat om pengarna till henne??
Väninnan sa typ: “Jahaa, ni har köpt en bil och resan till USA efter din pappa gått bort, då måste du ha ärvt pengarna från honom?” Usch, mamma bara lade ner luren och pratar aldrig mer med henne, någonsin. Vi blev sams med dem efter Turkietresan, men stämningen blev inte densamma. Hennes son, som var min vän i Turkiet ville vara vän med mig i FB efter många års tystnad och jag accepterade, men vi pratar inte med varandra än. Jag vet att hans mamma kontrollerar honom, för hon ville vara vän med mig också och jag bara tog bort.Vaa? Hörde din mamma vad den dära jävel sa till dig? Hur kunde hon säga så om snyggningen :(((( Där accepterar jag inte att mannen som kommenterade så till dig. WTF! Samma med min pappa som bara såg på, jag blev förbannad på honom. Det spelar ingen roll om det är en okänd eller någon bekant. Det är föräldrarnas ansvar. De ska skydda oss, ja absolut, men inte alltför mycket bara som mina föräldrar är överbeskyddade. Det är nog med min nedsatt hörsel att göra. Svenska är inte mitt första språk, utan det är svenskt teckenspråk.
De männen ville bara äga oss, säkert trycka ner oss också och såg oss som sexobjekter. De är nog porrskadade för hela livet, de måste ha vuxit upp med såna pappor inte kanske fanns i bilden eller påverkade dem, kvinnosyn och hat :(. Jag önskar också att jag var född en BRA karl. Jag är icke-binär, men har denna feminina energi och ibland maskulina energi.
Jessica/Jess var namnet 🙂 Du bestämmer själv om vill berätta va du heter, eller ett smeknamn går också bra 🙂
Det är bra att de planerna håller dig upptagen, och bli distraherad också. Har du ett syskon? Vad brukar du göra som är dåliga beslut?
Ja, ett beroende stämmer det var som en drog för mig med, knivarna var mina bästa vänner, det gjorde inte ens ont när jag skar i dem? Jag bara tittade på medan det blödde. Jag försöker tänka och fundera på hur gjorde jag som stoppar själv ifrån att skada mig själv, och åh tack vännen :).
Det var SVÅRT att sluta, det är som att röka en ciggarett. Eller kan man jämföra med en cigg?Jag intalade bara till mig själv att jag ska inte skära mer, knivarna ska använda till annat, som matlagningen t.ex. Jag var inte snäll mot mig själv, utan måste vårda mig själv. Det var något som fick mig att vakna upp efter spiritual awakening och psyk.avdelningen när jag mötte andra patienter där som hade det dock mycket värre. Jag tittar på de här ärren, och jag ser dem som en historia. Vi har en och varje egen historia. Vi ska inte skämmas, eller täcka över dem.
Vi är de warriors, inte weaks.
Jag förstår att dina föräldrar bevakar dig, som mina gjorde. De har svårt att förstå oss, för de har inte upplevt det själva. Det är vårt vanesak. För dig kan ta tid, därför är det viktigt att du ska göra något som distrahera dig, jag förstår att du har mycket smärtan och vreden.
Jag vet att naturen får oss att må bättre, att vara nära djur, och natur som skog t.ex där kan man vara i fred och skrika ut all vreden. Gå i barfota och göra vad som helst, skulle vara jävla underbart. Själv bor jag i en storstad, lite bit utanför har jag en nära park. Jag hatar centrum, vill inte ens bor i centrala, mitt i smeten.
Du har alldeles rätt i angående plugget, jag är bara trött på alla höga krav. Jag känner mig som en plåga för samhället, att jag är bara en börda. Vi bär mycket på ilska, det som är problemet, inte vi som är problem, utan det är samhällets och hur vi växer upp har format oss som vi de är idag. Det är alltför tokmycket hat. Jag saknar kärlek och balans i detta livet. Jag har gett kärlek och ljus, men istället har jag bara fått skit som tillbaka. Jag har problem med relationer. Hur jag ska besvara min känsla är svårt, jag står på min vakt och litar inte på människor, inte ens män som har en gång sårat mig så djupt. Jag förstår vad du menar, men är inte överdramatisk. Det är inte för att vi älskar drama eller spännande som andra tror så om oss, att vi vill bara ha deras uppmärksamheter :(. Du är inte en usel vän! Ta bara den tid du behöver att svara, nu vet jag att du blir upptagen. Det är lugnt :). Har jag missat, eller missförstått, säg bara till!<3
Hej! Jag finns här 🙂
Jag beundrar ditt mod och din ork att svara ❤️ Jag är så ledsen över vad som hade hänt dig, vilket påminner mycket om min resa till Turkiet när jag var 12-13 år gammal tillsammans med min familj och vänner till oss. Det är meningen att det skulle bli minnesvärd, fast allting brakade ner. Blev en konflikt mellan vännerna och min familj, även efter resan var förstörd, för alltid. Det kändes som allting var mitt fel.Första incident var en man (ägare) smekte min rygg på en marknad medan min pappa, märkligt nog såg på, men pratade glatt med denne jävel och jag bara stod där och visste inte hur jag ska agera. Jag liksom frös till is och tyckte är bara jävla obehagligt. Det var då jag kände mig smutsig efteråt när flera bara glodde på mig som om ville nästan tafsa på mig. Någonting var fel. Varför just jag inte min syster eller en vän som var lika gamla.
Och andra incidenten, en vuxen vän till oss som plötsligt daskade till min rumpa och jag tittade chockerat på vännen, hon bara log. Jag mådde dåligt under hela resan och fick inte gå ut med syrran och vännen för mina föräldrar på en tidig kväll. Jag förstod att de ville bara beskydda oss, lite för mycket att man vill bara ha frihet och kunna gå framåt.
Så än idag har inte pratat med föräldrarna om händelser i Turkiet, så ironiskt bara om bra minnen under andra resor till olika platser i världen, men inte om de dåliga minnen. Folk vill inte prata om något som är dåligt har jag märkt och bara sopat de dåligheter under mattan. Sen är allting bra!
Jag skar mig i armarna lite senare i livet för att jag gjorde något dumt och straffade mig själv, inte bara det, också dämpade ner min inre smärta, ångest och depression. Gjorde så i många år och tyvärr de ärren syns på armarna, lite varstans på benen och övre bröst. Sist jag gjorde var för snart 6 år sen.
Jag bröt mönster och följer liksom de strömmen in i samhället och normerna. Allting ska vara perfekt och duktigt. Jag mår inte heller bra.
Hur ser din sommar ut? Skriv ner några planer som t.ex plugga (jag skulle nog ha tagit mammas råd att plugga vidare under hela sommaren för att komma ikapp de andra i skolan och komplettera betyg) Har du en trädgård där du bor? Försök göra något som kan distrahera dig genom att sköta trädgården, läsa en bra bok eller vad som helst.
Vet det är svårt att försöka och även komma ur det onda cirkeln. Jag borde också försöka att göra något och inte bara väntar på att något ska hända. T.ex börja studera och jobba igen. Våga utveckla mig och möta människor.
Prova uttrycka dig genom att måla, anteckna ner dina tankar och känslor och nästa dag eller efter några dagar kan du läsa, backa lite och fundera vad du kan göra åt dina tankar och känslor och varför blir de så som de gör för att forma inre jag. Utveckla lilla jag, ta en sak i taget. Det kan ses som en utmaning.
Ändra inte på vem du är eller din personlighet, utan de orsakerna som speglar i dina tankar kan få dig vilja att stanna kvar, i fast förflutet. Du måste blicka framåt, det är okej att backa ibland för att reflektera över sitt liv.
Att vara instängd med dessa tankar mår man inte bättre av och att sitta nästan inlåst på ett rum gör inte världen bättre heller. Jag önskar att mina föräldrar inte var så överbeskyddande. De kontrollerade mig ibland och ville liksom veta vad jag gör har minskat med tiden. Beror på jag fick säga ifrån och att de är gamla.
Sen oroligheter finns kan jag också förstå, men det påverkar en som är redan sårbar och osäker.
Försök vila och sov mycket du kan.
❤️
Jag fick också höra från andra hur bra jag har det, eller tur jag har trots de har inte gått i mina skor. De är osäkra på var man ska börja nånstans, så därför frågar de “hur är läget?” utan har förstått riktigt vad vi har gått igenom egentligen.
Känns som de “låtsas” om ingenting har hänt numera eller att det tillhör bara det förflutna, utan stanna nutid och prata om hur fint väder är. En hade sagt till mig, “gå vidare, bara att gå vidare” Det är ganska irriterande när jag som mådde sämst. Kanske de tycker är bara för jobbigt, och vill nog undvika det känsliga området eller ämnet, om de vill ta upp det nån gång de har undrat över så är det bara att fråga, men tyvärr vågar de inte för att ska göra oss upprörda?
Nu när du beskrev, alltså hur du tänker så låter precis som jag var då, handlingsförlamad om det är rätt ord, när det blev för mycket att hantera en sån situation och stressad upp en själv när man som t.ex har egna problem eller har bara mycket att göra, så allting stannar upp. När du säger är dålig på att trösta, så har de ingen anledning att vara så arga, eller blir så besvikna om de inte känner till din situation? Klart att man vill hjälpa eller ställa upp, samtidigt måste också fokusera på sig själv, på sitt välmående först innan kan prata och vara där när de är ledsna, samarbeta (som att ge och ta). Har du berättat för dina vänner hur du mått?
Det med awakening är svårt att smälta in och se hur andra har upplevt. Tack för din förståelse och vet nu vad det är 🙂 Du är den första som jag har berättat om just spiritual awakening faktiskt! Jag har en bästa vän som är vääääldigt skeptisk när det gäller det övernaturliga, och dessa fenomen. Jag kan helt enkelt inte prata med hen om det, helt omöjligt. En annan vän, som tror verkligen på det övernaturliga, när jag hade tillit till hen och berättat, (inte om ordet spiritual awakening) men hen förstår inte helt riktigt vad jag pratade om och min upplevelse, utan sagt till mig bara att jag ska forska/söka själv, till olika hemsidor, slags föreningar, men ingen av de jag kan hitta än, hittills, menar att jag kunde prata med en person som är expert på det området, även tror på mig. Inte ens psykologen, för annars kommer jag prata med en vägg. Verktyg tror jag inte heller att psykologen kan ge mig. Skulle jag kommentera till nån inne på nån sociala media skulle de tro jag är galen och sprida ett rykte om mig, absolut. Det är så komplicerat.
Om jag skulle ge vännen en samma länk, vet jag att hen kommer inte att läsa eller är helt intresserad.
Hur länge har du haft de här, hallucinationer? Ser du dem bara på kvällarna/nätterna? Precis, make sense om hade varit en död släkting som vill komma och säga hej, det har aldrig hänt mig heller, bara i drömmen. Istället ser vi dem, okända människor som kommer och går typ hela tiden, nästan.
<3
Vad skönt att höra att det inte blev för mycket för dig, eftersom många plus jag kände, upplevde som att jag är en djup person, ja det är sant för jag tycker om prata något som är djupt och långt samtal nog att jag antog det blev för mycket för dem, och undviker mig :/. Jag älskar hårt skämt också som kan ses som ett känsligt ämne för många. Samma här, faktiskt älskar jag när personer berättar om sig själva är som att läsa deras böcker!
Vad tänkte du då kring när du inte just ögonblicket kunde ge dem en tröst eller kram? Något som hindrade dig ifrån att göra det? Jag minns som yngre, blev jag liksom ställd när jag bara tittade på medan min f.d. bästa vän grät okontrollerbart visste jag inte liksom hur jag ska hantera? Efter det så tänkte jag många gånger, “f*n, jag borde ha gjort si och så, gett hen servetter/papper, eller krama hen, eller sagt att en vän till hen missförstod nog bara” kände mig som en dålig vän, att jag inte dög för hen när hen sade en gång till mig att en annan vän kom fram till hen och frågade hur det var med hen, när jag inte var där för hen 🙁
Samma när det hände att en annan vän till mig bad mig om råd och jag gav hen några, efter långa samtal så plötsligt sa hen ska gå till de andra för att fråga om råd? Då tänkte jag just att jag inte dög nog. När tiden går och jag blir äldre så har lärt mig mycket om hur man ska hantera, att man vet till nästa gång och försöker förbättras på, som har format mig för den person jag är idag.
Jag tror starkt på ett samarbete, så tänker jag ställa lite frågor om det är okej för dig. Inte allt på en gång, men en sak i taget. Vissa kanske kan vara känsliga, så därför tänker jag också att du inte måste svara på.
Jag förstod att du hade annat för dig, och att sova är livsviktigt, absolut. Tänk att folk kan vara så otåliga idag, allt de vill är göra på en gång 🙁 liksom svara då NU!
Jag ska ge dig en superbra länk om andligt uppvaknade: https://lonerwolf.com/spiritual-awakening/
OBS: Engelska och en lång läsning så kan du annars scrolla ner lite bit till de symtomen. Det jag upplevde för snart 6 år sen, det är en slags fenomen som många vill ogärna prata om, rädda att det ska ses, eller klassas som sjuka, eller galna.
Jag vet att du inte är galen, jag tror på dig! Ja där är läskigt, att se människor, djur och objekt, som demoner, all de ljud du hör är normalt efter mina forskningar och vetenskapsmän har olika teorier om vad det kan vara. Stress och sömnbrist kan spela in också ja, men så fallet är inte så för mig, för eftersom de kanske vill dig något? Du kanske har den gåva?
Jag har upplevt samma som dig, fast sett skuggor för det mesta, på sistone har jag vaknat och sett människoansikten så nära håll, ibland en kropp utan att jag ens tittade upp till den huvuds nivå när jag låg i sängen då försvann de 1 sek när jag blinkade. Det är andarna. Ibland “hann” de inte formas till de vill vara, istället kan man se förvränga ansikten, eller de suddiga kan ses som skrämmande objekt. D.v.s demoniskt. Jag tror också på demoner och att de finns, men de behöver inte vara elaka trots all media heter. De kanske vill skydda oss? På YouTube kan du också hitta mycket information där.
<3
Ah, okej. Skulle du tänka dig något annat jobb eller utbilda dig på nytt? Förstår om du är en erfaren montör, tror jag de söker såna som dig mest inom branschen idag, med tanke på dagens teknik går mycket framåt skulle inte vara större problem. Det är alltid kul med såna bra kollegor då gör jobbet lite roligare också.
Vilken hemsk mardröm 🙁 samtidigt är det skönt att du inte drömmer mardröm om det ofta. Jag har upplevt sömnparalys och false awakening, är man drömmer på drömmer på drömmer, en slags looping, lite som klardrömmar (lucid) där man kan styra lite i drömmen. Sen när jag vaknar ser jag ansikten på nära håll, så det är jobbigt, samma med dig att man blir lite förstörd.
<3
Jag tycker du ska prova, chansa för att se vad som händer. Allt kan vända så kan man inte veta innan. Är det inom skogen, med en sån skogsmaskin? Det som har hänt dig med tanke på de skadorna ger dig en flashback, minnesbilder från det förflutna förstår jag om du är försiktig.
<3
Jag försöker lägga negativ och pessimism åt sidan, och vara positiv, det är inte alltid lätt när man försöker så gott man kan här i livet när det finns dåliga omkring oss.
Jag vet precis vad du tänker angående döden, ibland är det bara skönt att kunna ligga ner och bara få dö i fred när det är så mycket eländet.
Vännerna brukar ha sina olika åsikter och syner på liv och död. Det är alltid intressant och se hur olika de är också som kommer med olika förslag, eller bara kunna prata om himmel och jord. Själv är jag en djup person som tycker om prata om djupa saker och tror även starkt på ett samarbete.
Det med jobb, så finns det en slags verksamhet, som kallas för arbetsrehabilitering och där finns restaurang (kök), bed & breakfast, trädgård och olika yrken att träna på och möta människor med olika bakgrunder, om det finns där du bor och om du har provat? Jag besökte en gång som AF skickade mig till en sådan verksamhet och jag skulle prova på en restaurang, men jag backade ur och var inte riktigt redo. Inom restaurangbranchen kan uppleva mycket stress också, ja, så idag vet inte om de tar emot om vill bara jobba 50%, eller deltid? Kanske får ta hand om disken och städa istället. Fordonbranschen så varför inte? Det är bra att kolla upp det.
Jag mår så fruktansvärt dåligt så jag vet inte var jag ska bli av. Det känns som jag går helt sönder. Jag har försökt att få stöd från psyk men det är som att prata med en vägg. Så jag testa att skriva med en här på mind men det var ju ännu värre. Så ointresserad och den läste inte vad jag skrev utan svara på något helt annat eller bara skrev konstiga frågor. Trodde de skulle hjälpa men nej. Sen rätt som det va så skrev den att den behövde avsluta. Bortkastade 20 min. Mår bara sämre efter det. Så nu sitter jag här med ångest i hela kroppen och tankar på att ta livet av mig. Skadat mig har jag redan gjort. Vet inte vad jag ska göra. Varför vill ingen hjälpa mig? Åkte in till psykakut men de sa bara att det inte fanns plats. Att där va andra som mådde sämre och behövde platsen. Fast jag sa att jag inte orkar leva längre. De såg att jag skurit mig men det enda de sa va att jag skulle gå till akuten för det behövde ses över. Så tydligen är jag inget värd. Tack för det och tack för mig
Hejsan!
Hur mår du? Jag ser att det var ett tag sen du skrev härinne.
Jag vet precis vad du har gått igenom, det med vården idag är fruktansvärt dåligt. Ett stort skämt, verkligen. Det gör mig bara förbannad när jag läste här.
Jag har också försökt så med psykologer (haft så många olika i många år) Vissa var att prata med en vägg. Jag tror starkt på ett samarbete och inte ska de komma med “Ja, jag förstår precis, mmhmm fortsätt” och? Förstår de mig verkligen? Visst fanns fåtal som är bra som gav mig några verktyg som jag behövde, speciellt en mycket äldre kurator i början och hjälpte mig när jag hade det svårt, med två relationer som nu är bakom mig och lever ensam idag, har mina föräldrar kvar i livet och har en bästa vän som jag pratar med nästan varje dag som är också ensamstående. Och den andra, en nära vän bara ibland, också ensamstående.
Så sist så orkade jag inte när jag inte ville ha ytterligare en psykolog på psykiatrin för snart 6 år sen, så dömde de mig ut så fort med såna diagnoser som jag inte har, eller upplevt de eller hållit med dem alls. Alltså de diagnoserna stämmer inte riktigt överens på mig och jag äter en medicin nu, kanske i helt onödan. Jag har problem med en handskakning, och misstänker medicinen som kan orsaka detta, och talade om för dem på psykiatrin. Jag upplever som de inte lyssnade på mig utan att jag ska fortsätta med det 🙁 När en äntligen, vettigare AT-läkare föreslog att jag ska äta 5 mg varannan dag, och 10 mg varannan dag, vilket stort skämt! Jag struntade i och äter bara på 5 mg nu. Handskakningen minskar med tiden, faktiskt.
Jag känner mig ingen värd alls i deras ögon, jag är bara en nästa patient för dem.
Jag hade också skurit mig, i armarna och ben, sist jag gjorde var för….9 år sen. Jag fick diagnosen: Borderline, och jag känner ju mig så bäst att jag inte har denna diagnosen, inte på länge. Det har “försvunnit” helt, fastän en fel diagnos de ställde. De på mott. hade för bråttom att ge mig en diagnos, problemet var att jag hade en rad olika psykologer och kuratorer. Jag hade provat så många olika mediciner också som inte hade riktigt funkat på mig. Jag var en levande död, zombie bokstavligen.
Det med stress, kan påverka oss i psyket och fysiskt, ja. Ångest är en mycket hemsk känsla och sjukdom. Jag kände mig tryggt när jag hade min pappa bredvid mig i stan igår, om utan honom skulle jag inte gå ut, bland så mycket folk. När jag ska handla mat, så måste jag gå, liksom tvingade mig själv mådde jag bara dåligt. Det är verkligen en plåga.
Har du en familj, föräldrarna kvar i livet, eller någon kontakt som du kan vända dig till? Du är mycket mer värd ska du bara veta
All kärlek till dig <3
Hej hej. Har bestämt mig för att avsluta mitt liv … Ett beslut som har vuxit fram över åren jag spenderat här på “jorden”. Är idag en osäker urholkad individ. Jag ser mig inte som ett offer dock. Det är bara den kalla objektiva sanningen till vilken person jag formades. 39 år. Man. Ogift. Ytlig kontakt med två personer på nätet. Ingen kontakt med släkt. Föräldrar avlidna. Blev mobbad/utfryst under högstadiet efter en incident. Helt sinnessjukt historia egentligen. Så gick jag nog över 2 år med att få min självkänsla raderad. Mitt självförtroende förstört. Jag blev ett “spöke” som bara ville vara ifred, höll mig för mig själv. På den tiden bodde jag med min morsa. Farsan och morsan var skiljda sedan många år. Farsan drack mycket. Han kunde dyka upp och umgås lite sporadiskt. Det upphörde när jag började få problem i skolan dock. Kommer fortfarande ihåg sista gången han såg mig på vår balkong, han hade dykt upp plötsligt och ringt på dörren. Då hade redan mina problem rullat på i nåt halvår. Jag hade börjat tröstäta, personlighetsförändrad. Han kände nog inte igen mig. Kunde se i hans blick att han inte var intresserad av den situationen. Såg honom aldrig mer i livet efter det. Enbart på fotografier. Samtidigt var relationen med min morsa dålig. Hon var inte alls likadan mig, hon hade sina egna problem och vi kom aldrig överens. Bråkade mycket. Jag mådde inte bra och hon var ingen man kunde förtro sig till. Så jag isolerade mig från henne också. Hon träffade en man efter ett tag. Han var en klassisk alfahane. Visste bäst och kunde allt. En vidrig människa. Han körde över mig många gånger och tyckte jag var en tönt. Jag hatade honom länge, gör väl det ännu. Trots att jag idag slipper träffa honom. Precis som det låter så var det ingen bra situation. Problemen i skolan spreds sig även till mitt fotbollslag, för att en person i klassen spelade i samma lag och berättade då för en annan i laget om mig. Det stämde inte, det han sa. Det var ett rykte men det var svårt för mig att parera som tonåring. Efter en kommentar från en lagkamrat så visste jag att jag var tvungen att sluta i det laget. Efter att allt det hänt så är jag inte samma person. Har ett stort svart hål inom mig som ibland är skrämmande bottenlöst. Inget av det som hänt är mitt egna fel men det gör ändå så förbannat ont. Bli sviken av sina såkallad vänner och familj. Kan inte minnas mycket av min tid i skolan för min hjärna måste ha förträngt stora delar. Var mycket ensam under gymnasietiden också. Kunde inte delta på samma sätt. Spelade mest dator. Jag hade ett bra liv innan högstadietiden, det är dom minnesbilderna jag på nåt undermedvetet sätt vill tillbaka till. Var en duktig fotbollsspelare, omtyckt. Många kompisar. Hade en personlighet. Hade en röst. Kunde prata och hade bra betyg. Allt det försvann över en natt, känns det som. Idag har jag stora svårigheter att prata med människor. Ha ögonkontakt. Kunna göra saker. Ta kontakt. Det enda jag gör är att hålla mig för mig själv. Sitter i min lägenhet och spenderar ofta dagarna ensam. Vill inte göra något eller träffa någon. Känner mig mentalt utmattad. Har sett vissa personer från mina gamla klasser och när dom ser mig så ser jag i deras blickar att jag fortfarande är samma mes som jag blev på den tiden. Kommer inte ifrån känslan, på nåt sätt. Det förminskar mig ännu mer, även i vuxen ålder. Hela min tillvaro handlar om mitt förflutna och hur den tiden formade mig. Det är grymt påfrestande. Därför så kan jag avgöra att jag som person inte kommer kunna bidra med mer till detta liv och skall(inom sinom tid) avsluta det.
Hej!
Hur mår du, efter det du skrev sist den 29:e april?
Hoppas verkligen att du finns kvar i livet, känns som om jag är ute för sent 🙁
Önskar att jag hade sett här tidigare, din berättelse berör mig så mycket att jag skulle vilja prata/chatta med dig
Jag är också ensamstående på 42 år ung och barnlös. Jag vet hur i denna världen vi lever i är grymt och så hur de människorna var mot oss. Det är sällsynt att hitta sådana, lojala och äkta vänner som man kan alltid vända sig till. Har du provat ringa till självmordslinjen från här?
All kärlek till dig <3