Spelar det ens någon roll om jag dör?
-
Jag är 36, ensamstående och barnlös och tydligen inkapabel att göra något åt det. Särskilt nu när man är den här åldern liksom, för sent ute även om man skulle lyckas fixa sig själv.
Så spelar det ens någon roll om jag dör? Varför ens försöka stoppa det från er sida?
Betalar väl lite skatt med jobbet liksom men finns inte en chans att det är mer än vad det kostar för sjukvården med mina ständiga problem, som inte ens är så pass stora att de hindrar mig från att jobba och inte drabbar någon annan då jag som sagt inte har någon annan att drabba, särskilt inga barn, så det är ett enormt slöseri med skattepengar och miljöskada redan där. Och hypotetisk framtida potential är för sent att nyttja nu, även om jag skulle haft någon.
Om ändå ingen på riktigt skulle bry sig annat än föräldrar och vänner, det enda man har, varför skulle det spela någon roll för samhället om jag avslutade det? Räknas det då? Om inte min död spelar någon riktig roll liksom. För dyrt att städa upp kanske, men jag kan ju isf ta och gå långt ut i skogen och dö där det inte blir ett problem. Då gör man ju iaf någon nytta för ett hungrigt djur med sin sista handling.
Självklart spelar det roll. Det spelar roll för alla du är i kontakt med, till och med på ett sånt här anonymt forum (jo). Det spelar roll för all tid du går miste om i livet, alla saker du har kvar att uppleva och göra. Det spelar roll för föräldrar och vänner och deras föräldrar och vänner som ser sina anhöriga må dåligt för att du inte längre är kvar i livet. Det spelar roll för samhället för få saker är så omskakande som när någon tar sitt liv.
Allt går inte att uttrycka i pengar. Lev för livets skull. Ditt liv är värt så mycket mer än en siffra.
Ta hand om dig <3Jag ville skriva ett svar, men visste hur jag skulle skriva. Men så skrev Olive Pijode ett svar, och jag håller med om varenda ord. Det spelar roll, livet kan göra väldigt ont, men ditt liv spelar roll för mig med. Jag är 39 år och har inte heller några barn.
Hej jag känner igen mig i dina tankar och din situation, ja.är 31 år nu och känner mig nästan värdelös som inte har någon tjej eller så, inget jobb ingen plan med livet och har en skada som gör att jag inte har så lätt att få ett jobb heller… Skulle jag kunna ge dig ett tips så är det väl att leva livet och göra något som du tänkt på eller som du har som dröm/mål här i livet, jag har funderat länge säkert 15 år på att jag vill åka till Japan så jag skulle vilja ta tag i det och faktiskt göra det nu när jag sparat ihop pengar så det är möjligt men nu är jag så feg att jag vågar inte ta det steget… Har kämpat som ett tok sen jag gjorde ett gediget försök att ta självmord men misslyckades och fick men för livet… Jag kämpar på och har väl insett att man ska inte ta livet för givet och men man ska inte heller ta det på för stort allvar. Gör det du vill och lev i nuet. Det gör jag iaf, så jag gör ju mycket saker men jag börjar få apstinens att åka på min resa men är så tveksam till hur jag ska klara det… Tjejer kommer när det är dags för det… Jag har en tjej som jag är intresserad av men hon vill bara vara vänner och det har jag svårt att acceptera men det är väl bara att bita ihop som vanligt och släppa henne… Ska man komma vidare här i livet så måste man kunna acceptera att saker inte går som man vill… och saker blir inte som man tänkt…
Vet inte om detta hjälpte dig men det var iaf bra att få skriva av sig lite. Tack för ordet 🙂
Du klarar mycket mer än du tror! <3
Hejsan!
Hur mår du?
Jag är 42 år, också ensamstående och barnlös. Jag har bara mina föräldrar i livet, och en enda bästa vän som jag chattar och spelar spel med för det mesta. Jag håller med de andra ovan.
Att vara ute för sent när man tittar på sina vänner, syskon eller släkt gifta sig, har barn, hus, bil etc även att vilja se sina mål finns lååångt ute, i horisonten som är svåra att nå, men blir hindrad på vägen att göra något, fast vågar inte eller kan bara inte av nån anledning.
Jag känner mig hindrad ifrån att våga göra något, hitta tillbaka min självkänsla och mitt självförtroende igen. Bara JAG kan förändra mig och hjälpa mig själv, men behöver bara några verktyg. Det är svårt att göra det när man är helt ensam och få all stöd och styrka för att orka att leva. Jag hade de samma tankebanorna, när jag ville ta livet av mig och göra det långt inne i mörka skogen eller en avlägsen plats där hittar ingen mig, förutom insekter och djur skulle vilja äta upp min kropp.
Jag var för hård mot mig själv, elak mot mig själv och skadade mig själv. Jag har hamnat på en psyk.avdelning/vård en gång och fick upp för mina ögon. Vad som fick mig vilja att leva för? Mina föräldrar har redan förlorat ett barn och jag ville inte vara självisk och vara elak mot mina föräldrar. De har bara mig kvar i livet även jag hade sagt till en psykiatrin när en dag mina föräldrar dör, så tar jag livet av mig. Det är en hemsk tanke, att vilja göra illa en själv.
Jag valde att leva, det är meningen att vi ska leva och kämpa inför många prövningar som utmanar oss varje dag. Jag har äntligen hittat min mening, vem jag är när jag var faktiskt 36 år gammal, men söker svar än. Jag försöker bara leva här och NU, tar en dag i taget och att ha en positivinställning är inte så lätt. Som min mamma brukar säga: Tro på dig själv.
Det är en tuff tid att leva i denna värld faktiskt. Anpassa oss efter i samhället, följa de normerna, betala skatt etc är tufft, med tanke på tabun som ingen vill prata om borde vara mer vågat och vara mer öppet om det. Jag har även en mörk sida som jag inte kan prata med någon om och jag VET att därute har många också som söker ljus, och balans i detta livet.
Hej jag håller helt med dig Blue Dofija har exakt samma situation och jag vet ej vad jag ska göra med mitt liv… jag fundera super mycket nu då jag inte har något jobb och inte jobbat på typ et halv år… Men jag tror att det blir bättre någon gång… Träffade em tjej för nån månad sedan och fick upp nån form av hopp om att livet skulle bli bättre men det känns inte som så nu då vi inte pratar med varan nu längre då jag antagligen sagt någon onödigt så hon lur skeptisk…. Jag är så otroligt trött på mig själv… Mitt liv är ju inte bra och detta gör det inte bättre… Har allt det där praktiska som folk tror ger lyckas saker som bil, lägenhet och okej ekonomi. Men jag känner mig verkligen inte lycklig hela tiden… Det är nån glimt av lycka då man får umgås med fina vänner nån helg och träffas o äta o dricka gott. Sen när det är vardag igen då kanske livet exakt lika tungt som vanligt… Har funderat på döden och vad som händer efter vi dör super mycket senaste tiden och har väl kommit fram till det att det blir nog ingenting efter döden man bara upphör att finnas osv. <det är exakt som innan man föddes. Det är iaf vad jag tror. Sen att jag bara är 31 år och har dessa tanker kanske är jävligt onödigt då man antagligen ska kunna leva 50 år till eller så… Jag blir så trött av detta… Folk tycker om mig och att jag är positiv och snäll men jag känner väl typ att jag inte får ut nånting av att vara det…
Hej Blue Leputo!
Att inte ha ett jobb måste vara hemskt tungt, man behöver bli distraherad av göra något! Själv är jag förtidspensionär sedan, ja många år, men har funderat på att plugga igen, nu när mina betyg är inte på topp precis. Jag vill försöka träffa nya människor att umgås med fast idag tappar jag tro om mänskligheten och litar inte på någon IRL heller, det är verkligen svårt!
Hur klarar jag av vardagen? Jag besöker mina föräldrar nästan varje dag, spelar pc/tv-spel är min räddning, så antar nån hobby hjälper verkligen en. Har du nån intressen/hobby som du kan ägna åt?
Jag har läst, som jag vill verkligen tipsa 2 böcker om Dalai Lama: Lycka! En handbok i konsten att leva och Hans helighet Dalai Lama, ett meningsfullt liv. Böckerna tillhörde min storasyster som är nu död har gett mig ett nytt hopp och livet har tänts.
Jag håller med dig om att umgås med vännerna och familjen ger en lycka, och glädje, och sen när alla jobbar eller pluggar, har en egen familj att gå hem till, då blir man ensam igen och det suger verkligen. Jag vet inte hur jag har hanterat min ensamhet, jag blir bara van med tiden och låter öde bestämma över mitt liv. Jag har också träffat en person för snart 6 år sen som jag blivit kär i, men plötsligt hen ghostade mig, ignorerade mig helt och det tog verkligen lång tid att komma över detta, och än idag tänker jag på denna person. Jag är olycklig kär, ja.
Jag trodde också förut att efter döden blir bara svart som innan man föddes, lika svart, och idag tror jag på att på andra sidan existerar där själarna går över till. Jag är trött på all religionerna. Alla har rätt till var och en vad de vill tro på, har jag respekt för. Jag har alltid känt mig missförstådd, och är kluven också efter vad jag har sett och upplevt, som tyvärr är fortfarande en tabu för de flesta, speciellt inom psyk.vården och de läkarna.
Du är inte feg alls, du är bara osäker och kanske är blyg? När gäller resan till Japan, älskade Nippon eller Nihon (har aldrig varit där, men är min nästa drömresa också faktiskt!) Vad är det som hindrar dig, är det din osäkerhet eller något annat, som din skada? Resan dit är verkligen stort, och ett stort steg även det är starkt som betyder mycket också för dig. Många reser ensamma, jag minns jag träffade en amerikansk tjej i Thailand som reste helt ensam som jag beundrade mycket. Hon hade inga problem alls, hon fick hjälp av andra okända människor under resan. Man ska be andra om hjälp och råd skadar inte.
Sorry att det blir mycket för dig och er att läsa 🙂XOXO
Blue Dofija Det var absolut inte förlängt att läsa, jag tycker om att ha nån eller några att skriva med, gör det ganska mycket till olika vänner o så, snackar i telefon ibland med min bästa vän typ en gång i veckan.
Jag är väl tveksam för att jag känner att Japan är så speciellt då jag antar att dom inte e så bra på engelska där så men det är väl bara använde trasslat om man är helt vilse haha… Jag känner mig väl lite feg eller jag har lite små dåligt självförtroende så det är väl kanske därför ja är skeptisk till att åka helt ensam… Har två kompisar som rest mycket och dom säger att allt det där löser sig bara man kommer iväg så kommer resan att bli bättre än man tror. en kompis var i central America i 1 år helt ensam o den andra har varit i många delar av världen ensam så jag är väl lite små avis på dom. Det var under tiden jag fortfarande var så dålig och inte i from att kunna resa själv eller följa med på nån resa så därför känns det som att jag är lite avis… Jag hade rehab typ 5-6 år innan jag börja känna mig lite mer säker men det tog lång tid… Har fortfarande yrsel och har halv dåligt närminne och har lite smärta i fot o höft o rygg o nacke ibland… så det är segt att veta att man gjort det mot sig själv….
Jag tränar en del sprider, cyklar eller kör utegym eller åker å klättrar med nån kompis ibland så har ganska mycket intressen, ser en hel del film osv.
Det får mig att tänka på Let it go från Frozen, kanske är för lätt för mig också att säga, det är bara att köra, let’s go! Livet är kort, egentligen och varför ska man liksom vänta har jag tänkt på så många gånger, men vågar bara inte ta första steget än, egentligen är man redo än vad man anar själv. Man måste ha vilja också, och tro på sig själv, detta klarar jag! Vi behöver någon som hejar på oss, och bli pepprade så förflyttar vi steg för steg, sen kan vi flyga äntligen, frihet.
Haha jag kan tänka mig i det att vara i Japan när man går vilse! Stämmer, det som är bra och också nyttigt att prata eller, skriva, eller använda mobil eller visa kroppspråk, som peka med nån icke talande engelska, det är bara så coolt även det är en upplevelse.
Det är naturligt att man är lite avundsjuk på de som har upplevt mycket även man vill sååå gärna också resa bort och uppleva det själv. Jag förstår dig när man kommer hem från resan, och livet blir samma, men allting ska inte vara så enkelt heller. Det är kämpigt, ja.
Vill ingen av dina kompisar resa till Japan, förresten? Det kan vara läskigt också om resa helt ensam när man har yrsel och andra ont.
Det är bra att du har kvar intressen och har någonting att göra.
<3
Ja alltså jag har bara två kompisar som möjligtvis ville hänga på men vi har nog inte riktigt samma krav, verkar som om en vill utforska olika matställen och lägga mycket pengar på bara äta gott osv, riktig markägare är det så han gillar mat. sen den andra vet ja inte riktigt hur det blir med men han lät väl kanske på till höst kanske. Men sen har ja ingen annan direkt alla har gjort sina resor och har börjat soffa hus o familj så.
Jag har ju inte sånna stora problem så att jag inte skulle kunna klara av det, annars skulle jag inte ens tänka på det. Jag kan ju nog klara av att resa själv det tror jag men de skulle va roligt om man fick med sig någon. Yrsel o smärtan det är ju en del av vardagen numera så det är inte så att jag lider av det super mycket men det gör ju att arbete blir svårare… Minns ju saker men har sämre närminne… Men med dagens mobiler så är det ju enkelt att fota eller skriva upp saker så det är nog inga större problem. Jag är ba osäker men de är väl bara att göra egentligen.
Haha Forzen ja, det var en bra referens haha. Tycker om Madagaskar och Shrek mest, inte sett så många animerade filmer på senaste 10 åren typ.
Jag förstår, då tänker man liksom, lika bra att jag reser ensam utan nån krav eller ska vänta så länge medan andra kanske har andra planer under tiden, risken kan bli besviken är inte kul.
Du har rätt, ingen ska hindra dig ifrån att resa när du har dessa problem, jag VET att du vill klara av detta och finns människor omkring dig om skulle hända något, speciellt i Japan vet jag att de är vänliga, så de bits inte 😉 hahah, och så samtidigt förstår jag också att man vill hellre ha ett sällskap med på resan och uppleva tillsammans.
Jag undrar om det finns direkt chatt här?
I know, härmar bara Sheldon från Big Bang Theory 😉 hahah. Jag älskar Djungelboken och Skönheten och odjuret hahah, Lejonkungen också. Dagens animerade filmer är inte alls samma som förr, vilket jag saknar.
<3
Tror inte det finns nån chatt förutom självmordslinjen men dt är inget fel med att chatta med dom, jag har gjort det 2-3 gånger tror jag då jag knappt orkade kliva upp på morgonen då allt kändes meningslöst… Men alltså dom finns ju här för att stötta och de är mer som en medmänniska som man kan chatta med då man vill ha stöttande ord. Ah jag är ganska intresserad av film så ser mycket o har alltid gjort, Tycker Lejonkungen är outstanding fast den är ju inte riktigt lika bra som dagens animerade kanske men det är bättre på vissa sätt helt klart, mer känsla o äkthet i den.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.