Azure Tigaru
Skapade svar
-
Hej där. Har du möjlighet att promenera i skog omkring där du bor? Skogen och långa promenader i naturen över huvud taget har varit stöttande för mig när jag har saknat energi och lust. Har man en depression och sömnproblem (vilket det låter som att du kan ha) kan den här typen av återhämtning, men ändå fysisk rörelse, vara bra för att kunna orka lite mer. Det kanske kan hjälpa lite grann, om så bara med ett par timmar extra vakenhet. Du har säkert fått råden förut, men jag ville bara lyfta tanken. Själv flyr jag till skogen när jag inte orkar med den mänskliga världen. Jag mår bättre av att vara i naturens enkelhet. Där blir man aldrig bedömd. Mvh[/quo0te]
Skogen hjälper mig massor också. Brukar rida mer än vad jag promenerar, mest för att ridningen gör upplevelsen dubbelt så bra.
Annars har jag en hund som aldrig tackar nej till promenader som också är en allmän moodbooster varje gång jag kommer hem eller gör något jobbigt. Hon är en riktig gladskit.
För mig är djur och natur räddare i nöden, men ibland mår jag så dåligt att jag inte orkar med något av det. Just när jag skrev dethär höll jag på och testa en ny medicin, varav den hade en biverkning som smög sig på och gjorde att jag inte kunde äta eller känna hunger som normalt. Det påverkade energin och blodtrycket extremt och att hämta posten blev en utmaning, blev yr och behövde ta pauser. Promenaden till brevlådan är kanske 100m. Hade inte orken att hålla på med hästen och det fick mig tydligen att må extremt dåligt, mer än vad jag själv förstog då.
Nu i efterhand mår jag bättre men inte bra, men allt går ju upp och ner hela tiden. Har avvänjt mig från den nya medicinen och återgått till den gamla som inte är felfri men bra mycket bättre.
Pengarna ger mig fortfarande ångest men är inte fast i att det inte löser sig längre, det kommer bara ta sin tid.
Det är på det sätt som du nämner jag jobbat upp energin innan och antagligen kommer framöver.
Jag bor omgiven av mycket skog och fina stigar, mitt ute på landet. Är väldigt lyckligt lottad med det. Utsikt mot fjäll och nära till olika sjöar. Hästen tog jag på mig som en morot medveten om att ekonomin blir sämre men jag kommer ha en anledning till att försöka mer och jag kommer ha en varelse som får mig att må bra och som inte låter mig ta vilodagar, sen har jag förstås hjälp när jag mår som sämst.
Men ja. Hästar och hundar är bra, önskar bara jag var kompetent nog för att jobba med dem på heltid. Köpte en högenergisk jakthund utan att förstå vad det innebar till 100% så vi hade en dålig start men det återhämtar sig.
Köpte en häst som skulle vara nybörjarvänlig men som inte klarade av att dra hemifrån om man inte satt med micromanagment, o som inte gick o jobba med i paddock eller ridhus i början.
Har liksom misslyckats med köp av båda djuren men det har ändå blivit bra tillslut vilket är positivt för min självkänsla. Behöver bara ge mig själv samma stöd som jag ger djuren. Kan skriva i evigheter om hästträningen eller hundträningen jag gjort med mina egna, och andras, just för att det verkligen får mig att må bra att hjälpa djuren.
Funderar på om och hur jag ska söka mig till ett djurinriktat yrke bara. Tror det skulle vara av stor nytta för mig.
Tack iallafall för ditt råd, det uppskattas!
Jag känner verkligen igen mig i dethär.
Jag tycker det är hemskt att försöka skaffa nya vänner för jag vet verkligen inte hur man socialiserar sig med andra människor. Får sånt adrenalinpåslag och hjärnan funkar inte. Har varit bättre i perioder där jag ofta umgicks med ett par personer, men inte för många.
Har berättat för min omgivning att jag har problem med folk osv. och att jag har social ångest. För det är vad det är för mig. Undviker allt för det är så jävla jobbigt och uttröttande att göra saker.
Jobbar 25%, det är allt jag pallar. Ska försöka gå upp i tid nu när jag börjar komma in i rutinerna och personerna på jobbet visar ökad förståelse och gör sitt bästa för att vara trevliga mot mig. Men blir så trött så trött. Sökt vård. Fick medicin som ökat ångesten.. så ska avsluta den.
Berättar att jag helst för samtal via text om det inte är något super aktuellt för svarar fortare och mer genomtänkt då.
Det värsta är att man inte kan bli bättre om man inte vill. Man kan inte fortsätta undvika det jobbiga och tro att man kan bli bra ändå. För det kan man inte. Så fort jag tar en paus i det sociala livet måste jag börja om med ångesten från 0. Sen tar det ett år innan jag känner mig semi-ok med dem få personerna jag håller som vänner, även om pausen kanske var 2 veckor med minskad kontakt.
Det är utmattande. Jag är tacksam för dem vänner som visar förståelse för hur jag har det, det är sånna vänner man måste ha.
Att börja med en hobby och sen hitta folk med gemensamt intresse hjälper extremt när man vill skaffa vänner. För mig var det hästen som tvingade mig att bli mer social och utsätta mig mer.
Ju mer du utsätter dig desto lättare kommer det bli, även om det känns S K I T första gångerna. Man måste hitta en motivation som gör det värt att kämpa.
Ingenting kommer till dig gratis. Livet suger och allt är skit men man måste på något sätt bita ihop och tuffa på. Inget kommer ändras om man inte själv försöker. Det är skitjobbigt att försöka kasta sig in i något som triggar en massa dåliga tankar. Men det är lättare om man har en morot på andra sidan.
Det är bara du som kan göra din situation bättre.
Det ligger i mina gener också. Speciellt från min mammas sida, hennes gener är dem som är starkast i mig.
Mitt mål har alltid varit att inte bli som dem. Fruktar den tanken. Min moster har aldrig haft ett jobb. Hon gick inte klart grundskolan. Suttit hemma i över 35 år. Vill verkligen inte bli som henne.
Så jag gör allt jag kan för att inte bli så. Håller hårt i mitt jobb och aktivt anstränger mig för att prata med folk även om jag hatar det. Bara för att jag har bilden av henne i bakhuvudet.
Aldrig varit den som gått på fester, aldrig trivts i stora folksamlingar. Men utsätter mig ändå för det blir lättare (med typ marknader osv, fester är fortfarande inte min grej). Man lär sig framför allt att hantera sin egna ångest när man inte undviker den. Jag är så van att gråta öppet för jag inte vill fly från det obehagliga och mitt outlet är tårarna. När folk frågar säger jag bara att jag har ångest och att det kommer gå över snart. Berättar kort och enkelt att om jag går därifrån i det skede där jag gråter kommer jag gråta mycket mer nästa gång istället. Det känns ganska normalt numer och brukar inte få så mycket frågor. Låt det hända o sen e det över, kan vara extra trött men det är så viktigt för mig att inte låta ångesten vinna.
För varje vinst den får gör det mycket jobbigare nästa gång. Var en period i livet när jag inte kunde gå in på en liten icabutik trots att den låg 50mil hemifrån. Jag sa fuck this och gick in ensam på en butik och bara stog o grät. Fatta vad sjukt instabil man måste sett ut. Men shit happens och alla är ledsna nån gång i livet, det ska inte vara något konstigt. Nästa gång grät jag mycket mindre och ångestruset la sig mycket snabbare. Sen utökade jag det med att konversera vid betalningen och prata med mer främlingar. Bara för att utsätta mig själv. Det behöver inte vara svårare än att man säger till en [gärna äldre] person att dom har en fin väska eller något. Äldre brukar ha ett behov av att prata mycket så samtalet sköter sig självt om dem vill föra en konversation, annars är dem gulliga och glada och tackar o så.
Till den i kassan kan man bara kommentera vädret. Dem bryr sig inte. Ingen bryr sig egentligen. Bara vi som har ångest över allt. Men jag brukar inte direkt tycka någon är konstig för att dem frågar om vägledning eller säger att jag har något fint plagg eller så.
Obekväm kan jag bli, men det är bara för att jag inte kan hantera komplimanger efter att ha tryckt ner mig själv en massa.
Senast idag kom en äldre man och frågade vart x låg. Fick en kort blackout men frågan var ganska enkel så det var lätt att svara.
Ett annat scenario som testat min ångest:
Var påväg hem efter en tripp till sommarstugan, mitt ute i skogen. Ser en man som desperat vinkar med en gigantisk ryggsäck. Han har då flugit fallskärm och landat helt åt helvete. Vandrat ett par timmar utan att en bil passerat, vilket är självklart då det är en ganska privat skogsväg. Ber om skjuts till närmsta busshållsplats men förstår inte att bussarna inte går så ofta i norrland som dem gör i stockholm… Så körde en främmande person 2h till en busshållsplats som det faktiskt passerar bussar förbi. Jag DOG på insidan. Men småpratet flöt på ändå just för att jag ändå har en slags vana att småprata med ångest på högvarv.
Min första instinkt var att blunda och köra förbi människan innan jag insåg hur hjälplös han antagligen var. Ingen mobiltäckning om man inte har rätt abonnent.. Vilket söderfolk sällan har då räckvidderna på masterna där nere tydligen är mycket bättre och man kan då betala det billigare alternativet utan att bli utelämnad om man kommer för långt hemifrån. Ensam, i skogen, natten närmar sig.. Ja. Jag hade då velat att nån stannade och hjälpte mig.
Universum har bestämt sig för att utsätta mig för extremt ovanliga och udda situationer. Men jag är tacksam för då får jag chans att motionera min ångest. Regelbundet. Får inte en chans att undvika saker för det kommer som en fis i vinden. Osynligt och otrevligt, men det blåser förbi snabbt.
Det finns ångestdämpande saker som kan underlätta när man först ska börja träna sin sociala ångest. Men det viktigaste är att bara göra saker. Mår man skit en dag och inte orkar ta sig på jobbet, nä men ta en promenad och stöter du på någon så samtala lite då. Det värsta är att bli fast hemma i sin trygga plats, man blir lätt förlamad och omotiverad till att lämna den.
Motivation är superviktigt. Man måste vilja bli bättre. Lycka till, och jag hoppas det jag skrev kan hjälpa dig på något sätt. Det är inte lätt att va såhär, men det är inte omöjligt att bli bättre. Ta det från en som kämpar med samma känslor. Det blir lättare, det blir bättre
(du kommer bli förundrad över hur många sociala människor det finns, trevliga som otrevliga kan dem babbla på medan man bara står o håller med)