Hem > Forum > Ångest > 33 år och oskuld, undvikandeproblem

33 år och oskuld, undvikandeproblem

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
9
  • Hej. Jag är en man på 33 år. Jag är oskuld men jag kallar mig inte för incel.

    Jag har haft mina chanser så att säga. Typ hundra gånger.

    Allt började när jag var 12. Jag var utåtriktat och fick grova skolproblem när jag bytte skola. Både en del lärare och elever började undvika mig och jag fick ibland gå i en liten klass. I den förra skolan så var det tvärtom, där var min utåtriktande något positivt där jag glatt kunde göra arbetsuppgifterna.

     

    Det här förstörde mig totalt och jag börjar förstå varför. Min släkt är alla introverta, osociala och undviker folk.

    Jag tror det är genetiskt. Detta triggade min undvikande/ängslanssyndrom.

    Jag blev helt plötsligt tyst, introvert, började undvika människor och blev blyg. På en gång. Något i min hjärna började slås igång. Från att ha varit den som tog position till någon som INTE KAN JOBBA OCH BÖRJAR SLARVA NÄR FOLK TITTAR PÅ MIG. Jag blev som min släkt.

    En tjej eller några blev helt intresserad av mig vid denna ålder. Jag ville undvika men de bara var på mig. Jag undvök de och började skolka för att slippa dessa. Jag började undvika stressiga situationer hela tiden.

     

    Nu är jag 33, har knappt haft några jobb och har inte ens kysst en kvinna. Jag har knappt någon kompis.

     

    ALLT på grund av ängslansproblemet. Det heter avoidant personality disorder eller något på engelska.

    Jag kan inte ens ha jobb. Som mest jobbade jag 50%. Jag vågar inte söka jobb. Jag vågar inte träffa människor.

    Det känns som att världen blundar för mig för att jag är en man. Det känns som att kvinnor tyvärr får bättre chanser och tar mer seriöst på vårdcentralen..

    Varje vaken sekund är ångest. Jag känner att mitt hjärta slår knut hela tiden pga det.

    Jag har testat medicin. Bieffekterna är så skräp att jag hellre är självmordsbenägen. Jag tänker inte ta självmord men ibland ger man mest bara upp.

     

    Jag vill ändra på mig. Vad kan jag göra för att få bort detta? Finns det några botemedel för avoidant personality disorder?
    Vad ska man göra om detta är genetiskt? Hela min förbannade släkt har det. Kvinnorna i släkten lider mindre och har familjer men männen är oftast helt ensamma. Jag vill inte vara som dem. Jag vill bara bota mig och jag måste börja någon stans.

    Vad kan jag göra? Är det någon man här som har blivit botad? Vad hade ni för mall? Strategier? Jag söker inte tips för relationer, jag vill bara kunna jobba och leva med vänner. Sedan kan familjen eller relationen komma.

    Snälla, finns det hopp?

    Trådstartaren

    Många känner sig ensamma här. Jag är ensam.

     

    Jag kan skaffa vänner men mitt undvikande förstör allt. Min hjärna blir slutkörd snabbt om jag spenderar tid med någon.

    Kanske är det detta som gör folk ensamma? Tänk på det.

     

    Jag kanske borde ge upp och bli en munk.. å ena sidan vill min hjärna ha relationer o andra sidan hatar den folk.. Jag har ingen plats i samhället.. mitt liv är förstört pga förmodligen min genetik.. hela släkten har samma beteende..

    Det är tragiskt.. många kvinnor i min släkt skaffar bara man för att få ett barn och sedan går iväg med barnet.. ingen vill vara i en relation.. detta är ett handikapp i släkten men jag tänker inte ge upp..

    Avatar

    Vad för liv är det du vill ha?

    Vill du bara ha en partner och en nära vän eller vill du ha massor av människor omkring dig?

    Bra att du inte tänker ge upp! Det finns nog många som kan känna igen sig i det du går igenom så fortsätt prata om det så hittar du nog din matchning!

    Trådstartaren

    Jag vill helst ha ett liv där jag kan vara med andra och jobba heltid.

     

    Jag tycker inte att partnership är viktigt längre. Kan gärna dö oskuld, jag vill gärna bara hitta vänner och få jobb.

     

    Mitt undvikande personlighetsstörning förstör allt för mig. Jag undrar om det kanske finns någon här som fixat lite av det.

     

    När jag ser på min släkt så tror jag dock att det är kört med mig. Alla har samma problem:(

    Avatar

    Varför vill du jobba heltid? Jag tror det är bra att bestämma sig för att möta allt det där på mitten. Var har du sökt efter vänner? Vad för sorts personer tycker du om?

    Trådstartaren

    Jag tycker om personer som är lugna och är öppna att dela med sig.

     

    Jag har en känsla av värdelöshet och att jag inte räcker till. Detta är konstant i mitt huvud vilket gör att jag börjar bli hjärntrött och undvika problemen.

     

    Hade jag inte folk som älskade mig skulle jag ha isolerat mig totalt för flera år sedan. Livet är totalt värdelöst om man inte är älskad. Det är det enda som får mig att tycka om livet. Blir de jag älskar borta för alltid så vet jag inte vad jag ska göra.

    Avatar

    Jag håller med. Det är något särskilt att vara älskad.
    Känslan av att vara värdelös är inte rolig, men den försvinner inte av sig själv.. Den enda som kan ändra det är du. Jag har inte känslan av att vara värdefull men jag försöker åtminstone inte tänka tanken att jag är värdelös. Istället för att undvika omvärlden så försök att undvika dina elaka tankar om dig själv?

    Det är fint att möta öppna personer. Är du öppen när du träffar någon? Jag tycker det är svårt att vara öppen bland människor man inte känner eller har blivit trygg med. Så kanske andra också tänker.
    Vet inte vilken strategi man ska använda för att det ska klicka mellan två personer..

    Trådstartaren

    Vilka strategier använder du för att tilltala att du är värdefull?

    Hur öppen är du?

    Jag är genuint intresserad i hur andra människor är så jag kan lära mig att gå den vägen.

     

    Avatar

    Som jag skrev så tänker jag inte på att jag är värdefull. Utan jag undviker dom tankarna helt. Både känslan av att vara värdelös och värdefull. Jag försöker att inte tänka så mycket på mig själv faktiskt.

    Det blir en ond cirkel av att ha sig själv som mittpunkt när ens liv inte fungerar känner jag. Så jag flyttar fokus. Antingen på något att göra med händerna eller typ skriver med folk på såna här ställen. Människor som har känt smärta blir ofta lite ”öppnare”. Det får mig att känna mig mindre ensam.
    Det är ju inte nyttigt att uppehålla sig på annat hela tiden men just nu känner jag att den strategin fungerar bäst för att jag inte ska gräva ner mig djupare i depression.

    Jag håller på att lära mig vara mer öppen. Det ordet har ju en ganska bred betydelse så det är svårt att veta vad som menas med att vara öppen faktiskt.. Men jag försöker att inte vara som ”alla andra” i alla fall.
    Jag försöker se världen för vad den är och låta livet ha sin gång typ. Inte kämpa emot mig själv om du förstår? Jag gör vad jag kan och det får vara okej just nu. Förhoppningsvis förändras något sinom tid.

    Hej, jag tycks känna igen delar av mig i din berättelse. Det låter som att du, liksom jag, har hamnat i en ond spiral.

    Jag var också en väldigt öppen och social person med stor umgängeskrets. Sen började jag få panikattacker och började undvika situationer. Jag blev plötsligt väldigt självmedveten, till den grad att jag började övertyga mig till att jag trivs med att vara själv och undviker gärna andra. Det orsakade i sin tur att jag glömde helt hur man umgås och har kul med människor. Nu blir jag helt stel när jag umgås med andra och kan inte slappna av, vilket har lett till att jag inte kan skratta längre. Jag har verkligen gjort allt för att hitta tillbaka till skrattet, men den kommer inte tillbaka. Så nu försöker jag bygga upp min självkänsla med hjälp av Mia Törnbloms bok ”Självkänsla”. Jag hoppas på att den ska kickstarta något hos mig. Kanske något sånt eller liknande kan hjälpa dig?

    Många lyckoönskningar!

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
9

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.