33 år och oskuld, undvikandeproblem
-
Hej. Jag är en man på 33 år. Jag är oskuld men jag kallar mig inte för incel.
Jag har haft mina chanser så att säga. Typ hundra gånger.
Allt började när jag var 12. Jag var utåtriktat och fick grova skolproblem när jag bytte skola. Både en del lärare och elever började undvika mig och jag fick ibland gå i en liten klass. I den förra skolan så var det tvärtom, där var min utåtriktande något positivt där jag glatt kunde göra arbetsuppgifterna.
Det här förstörde mig totalt och jag börjar förstå varför. Min släkt är alla introverta, osociala och undviker folk.
Jag tror det är genetiskt. Detta triggade min undvikande/ängslanssyndrom.
Jag blev helt plötsligt tyst, introvert, började undvika människor och blev blyg. På en gång. Något i min hjärna började slås igång. Från att ha varit den som tog position till någon som INTE KAN JOBBA OCH BÖRJAR SLARVA NÄR FOLK TITTAR PÅ MIG. Jag blev som min släkt.
En tjej eller några blev helt intresserad av mig vid denna ålder. Jag ville undvika men de bara var på mig. Jag undvök de och började skolka för att slippa dessa. Jag började undvika stressiga situationer hela tiden.
Nu är jag 33, har knappt haft några jobb och har inte ens kysst en kvinna. Jag har knappt någon kompis.
ALLT på grund av ängslansproblemet. Det heter avoidant personality disorder eller något på engelska.
Jag kan inte ens ha jobb. Som mest jobbade jag 50%. Jag vågar inte söka jobb. Jag vågar inte träffa människor.
Det känns som att världen blundar för mig för att jag är en man. Det känns som att kvinnor tyvärr får bättre chanser och tar mer seriöst på vårdcentralen..
Varje vaken sekund är ångest. Jag känner att mitt hjärta slår knut hela tiden pga det.
Jag har testat medicin. Bieffekterna är så skräp att jag hellre är självmordsbenägen. Jag tänker inte ta självmord men ibland ger man mest bara upp.
Jag vill ändra på mig. Vad kan jag göra för att få bort detta? Finns det några botemedel för avoidant personality disorder?
Vad ska man göra om detta är genetiskt? Hela min förbannade släkt har det. Kvinnorna i släkten lider mindre och har familjer men männen är oftast helt ensamma. Jag vill inte vara som dem. Jag vill bara bota mig och jag måste börja någon stans.Vad kan jag göra? Är det någon man här som har blivit botad? Vad hade ni för mall? Strategier? Jag söker inte tips för relationer, jag vill bara kunna jobba och leva med vänner. Sedan kan familjen eller relationen komma.
Snälla, finns det hopp?
Blue Bokavy TrådstartarenMånga känner sig ensamma här. Jag är ensam.
Jag kan skaffa vänner men mitt undvikande förstör allt. Min hjärna blir slutkörd snabbt om jag spenderar tid med någon.
Kanske är det detta som gör folk ensamma? Tänk på det.
Jag kanske borde ge upp och bli en munk.. å ena sidan vill min hjärna ha relationer o andra sidan hatar den folk.. Jag har ingen plats i samhället.. mitt liv är förstört pga förmodligen min genetik.. hela släkten har samma beteende..
Det är tragiskt.. många kvinnor i min släkt skaffar bara man för att få ett barn och sedan går iväg med barnet.. ingen vill vara i en relation.. detta är ett handikapp i släkten men jag tänker inte ge upp..
Vad för liv är det du vill ha?
Vill du bara ha en partner och en nära vän eller vill du ha massor av människor omkring dig?
Bra att du inte tänker ge upp! Det finns nog många som kan känna igen sig i det du går igenom så fortsätt prata om det så hittar du nog din matchning!
Blue Bokavy TrådstartarenJag vill helst ha ett liv där jag kan vara med andra och jobba heltid.
Jag tycker inte att partnership är viktigt längre. Kan gärna dö oskuld, jag vill gärna bara hitta vänner och få jobb.
Mitt undvikande personlighetsstörning förstör allt för mig. Jag undrar om det kanske finns någon här som fixat lite av det.
När jag ser på min släkt så tror jag dock att det är kört med mig. Alla har samma problem:(
Varför vill du jobba heltid? Jag tror det är bra att bestämma sig för att möta allt det där på mitten. Var har du sökt efter vänner? Vad för sorts personer tycker du om?
Blue Bokavy TrådstartarenJag tycker om personer som är lugna och är öppna att dela med sig.
Jag har en känsla av värdelöshet och att jag inte räcker till. Detta är konstant i mitt huvud vilket gör att jag börjar bli hjärntrött och undvika problemen.
Hade jag inte folk som älskade mig skulle jag ha isolerat mig totalt för flera år sedan. Livet är totalt värdelöst om man inte är älskad. Det är det enda som får mig att tycka om livet. Blir de jag älskar borta för alltid så vet jag inte vad jag ska göra.
Jag håller med. Det är något särskilt att vara älskad.
Känslan av att vara värdelös är inte rolig, men den försvinner inte av sig själv.. Den enda som kan ändra det är du. Jag har inte känslan av att vara värdefull men jag försöker åtminstone inte tänka tanken att jag är värdelös. Istället för att undvika omvärlden så försök att undvika dina elaka tankar om dig själv?Det är fint att möta öppna personer. Är du öppen när du träffar någon? Jag tycker det är svårt att vara öppen bland människor man inte känner eller har blivit trygg med. Så kanske andra också tänker.
Vet inte vilken strategi man ska använda för att det ska klicka mellan två personer..
Blue Bokavy TrådstartarenVilka strategier använder du för att tilltala att du är värdefull?
Hur öppen är du?
Jag är genuint intresserad i hur andra människor är så jag kan lära mig att gå den vägen.
Som jag skrev så tänker jag inte på att jag är värdefull. Utan jag undviker dom tankarna helt. Både känslan av att vara värdelös och värdefull. Jag försöker att inte tänka så mycket på mig själv faktiskt.
Det blir en ond cirkel av att ha sig själv som mittpunkt när ens liv inte fungerar känner jag. Så jag flyttar fokus. Antingen på något att göra med händerna eller typ skriver med folk på såna här ställen. Människor som har känt smärta blir ofta lite “öppnare”. Det får mig att känna mig mindre ensam.
Det är ju inte nyttigt att uppehålla sig på annat hela tiden men just nu känner jag att den strategin fungerar bäst för att jag inte ska gräva ner mig djupare i depression.Jag håller på att lära mig vara mer öppen. Det ordet har ju en ganska bred betydelse så det är svårt att veta vad som menas med att vara öppen faktiskt.. Men jag försöker att inte vara som “alla andra” i alla fall.
Jag försöker se världen för vad den är och låta livet ha sin gång typ. Inte kämpa emot mig själv om du förstår? Jag gör vad jag kan och det får vara okej just nu. Förhoppningsvis förändras något sinom tid.Hej, jag tycks känna igen delar av mig i din berättelse. Det låter som att du, liksom jag, har hamnat i en ond spiral.
Jag var också en väldigt öppen och social person med stor umgängeskrets. Sen började jag få panikattacker och började undvika situationer. Jag blev plötsligt väldigt självmedveten, till den grad att jag började övertyga mig till att jag trivs med att vara själv och undviker gärna andra. Det orsakade i sin tur att jag glömde helt hur man umgås och har kul med människor. Nu blir jag helt stel när jag umgås med andra och kan inte slappna av, vilket har lett till att jag inte kan skratta längre. Jag har verkligen gjort allt för att hitta tillbaka till skrattet, men den kommer inte tillbaka. Så nu försöker jag bygga upp min självkänsla med hjälp av Mia Törnbloms bok “Självkänsla”. Jag hoppas på att den ska kickstarta något hos mig. Kanske något sånt eller liknande kan hjälpa dig?
Många lyckoönskningar!
Jag känner verkligen igen mig i dethär.
Jag tycker det är hemskt att försöka skaffa nya vänner för jag vet verkligen inte hur man socialiserar sig med andra människor. Får sånt adrenalinpåslag och hjärnan funkar inte. Har varit bättre i perioder där jag ofta umgicks med ett par personer, men inte för många.
Har berättat för min omgivning att jag har problem med folk osv. och att jag har social ångest. För det är vad det är för mig. Undviker allt för det är så jävla jobbigt och uttröttande att göra saker.
Jobbar 25%, det är allt jag pallar. Ska försöka gå upp i tid nu när jag börjar komma in i rutinerna och personerna på jobbet visar ökad förståelse och gör sitt bästa för att vara trevliga mot mig. Men blir så trött så trött. Sökt vård. Fick medicin som ökat ångesten.. så ska avsluta den.
Berättar att jag helst för samtal via text om det inte är något super aktuellt för svarar fortare och mer genomtänkt då.
Det värsta är att man inte kan bli bättre om man inte vill. Man kan inte fortsätta undvika det jobbiga och tro att man kan bli bra ändå. För det kan man inte. Så fort jag tar en paus i det sociala livet måste jag börja om med ångesten från 0. Sen tar det ett år innan jag känner mig semi-ok med dem få personerna jag håller som vänner, även om pausen kanske var 2 veckor med minskad kontakt.
Det är utmattande. Jag är tacksam för dem vänner som visar förståelse för hur jag har det, det är sånna vänner man måste ha.
Att börja med en hobby och sen hitta folk med gemensamt intresse hjälper extremt när man vill skaffa vänner. För mig var det hästen som tvingade mig att bli mer social och utsätta mig mer.
Ju mer du utsätter dig desto lättare kommer det bli, även om det känns S K I T första gångerna. Man måste hitta en motivation som gör det värt att kämpa.
Ingenting kommer till dig gratis. Livet suger och allt är skit men man måste på något sätt bita ihop och tuffa på. Inget kommer ändras om man inte själv försöker. Det är skitjobbigt att försöka kasta sig in i något som triggar en massa dåliga tankar. Men det är lättare om man har en morot på andra sidan.
Det är bara du som kan göra din situation bättre.
Det ligger i mina gener också. Speciellt från min mammas sida, hennes gener är dem som är starkast i mig.
Mitt mål har alltid varit att inte bli som dem. Fruktar den tanken. Min moster har aldrig haft ett jobb. Hon gick inte klart grundskolan. Suttit hemma i över 35 år. Vill verkligen inte bli som henne.
Så jag gör allt jag kan för att inte bli så. Håller hårt i mitt jobb och aktivt anstränger mig för att prata med folk även om jag hatar det. Bara för att jag har bilden av henne i bakhuvudet.
Aldrig varit den som gått på fester, aldrig trivts i stora folksamlingar. Men utsätter mig ändå för det blir lättare (med typ marknader osv, fester är fortfarande inte min grej). Man lär sig framför allt att hantera sin egna ångest när man inte undviker den. Jag är så van att gråta öppet för jag inte vill fly från det obehagliga och mitt outlet är tårarna. När folk frågar säger jag bara att jag har ångest och att det kommer gå över snart. Berättar kort och enkelt att om jag går därifrån i det skede där jag gråter kommer jag gråta mycket mer nästa gång istället. Det känns ganska normalt numer och brukar inte få så mycket frågor. Låt det hända o sen e det över, kan vara extra trött men det är så viktigt för mig att inte låta ångesten vinna.
För varje vinst den får gör det mycket jobbigare nästa gång. Var en period i livet när jag inte kunde gå in på en liten icabutik trots att den låg 50mil hemifrån. Jag sa fuck this och gick in ensam på en butik och bara stog o grät. Fatta vad sjukt instabil man måste sett ut. Men shit happens och alla är ledsna nån gång i livet, det ska inte vara något konstigt. Nästa gång grät jag mycket mindre och ångestruset la sig mycket snabbare. Sen utökade jag det med att konversera vid betalningen och prata med mer främlingar. Bara för att utsätta mig själv. Det behöver inte vara svårare än att man säger till en [gärna äldre] person att dom har en fin väska eller något. Äldre brukar ha ett behov av att prata mycket så samtalet sköter sig självt om dem vill föra en konversation, annars är dem gulliga och glada och tackar o så.
Till den i kassan kan man bara kommentera vädret. Dem bryr sig inte. Ingen bryr sig egentligen. Bara vi som har ångest över allt. Men jag brukar inte direkt tycka någon är konstig för att dem frågar om vägledning eller säger att jag har något fint plagg eller så.
Obekväm kan jag bli, men det är bara för att jag inte kan hantera komplimanger efter att ha tryckt ner mig själv en massa.
Senast idag kom en äldre man och frågade vart x låg. Fick en kort blackout men frågan var ganska enkel så det var lätt att svara.
Ett annat scenario som testat min ångest:
Var påväg hem efter en tripp till sommarstugan, mitt ute i skogen. Ser en man som desperat vinkar med en gigantisk ryggsäck. Han har då flugit fallskärm och landat helt åt helvete. Vandrat ett par timmar utan att en bil passerat, vilket är självklart då det är en ganska privat skogsväg. Ber om skjuts till närmsta busshållsplats men förstår inte att bussarna inte går så ofta i norrland som dem gör i stockholm… Så körde en främmande person 2h till en busshållsplats som det faktiskt passerar bussar förbi. Jag DOG på insidan. Men småpratet flöt på ändå just för att jag ändå har en slags vana att småprata med ångest på högvarv.
Min första instinkt var att blunda och köra förbi människan innan jag insåg hur hjälplös han antagligen var. Ingen mobiltäckning om man inte har rätt abonnent.. Vilket söderfolk sällan har då räckvidderna på masterna där nere tydligen är mycket bättre och man kan då betala det billigare alternativet utan att bli utelämnad om man kommer för långt hemifrån. Ensam, i skogen, natten närmar sig.. Ja. Jag hade då velat att nån stannade och hjälpte mig.
Universum har bestämt sig för att utsätta mig för extremt ovanliga och udda situationer. Men jag är tacksam för då får jag chans att motionera min ångest. Regelbundet. Får inte en chans att undvika saker för det kommer som en fis i vinden. Osynligt och otrevligt, men det blåser förbi snabbt.
Det finns ångestdämpande saker som kan underlätta när man först ska börja träna sin sociala ångest. Men det viktigaste är att bara göra saker. Mår man skit en dag och inte orkar ta sig på jobbet, nä men ta en promenad och stöter du på någon så samtala lite då. Det värsta är att bli fast hemma i sin trygga plats, man blir lätt förlamad och omotiverad till att lämna den.
Motivation är superviktigt. Man måste vilja bli bättre. Lycka till, och jag hoppas det jag skrev kan hjälpa dig på något sätt. Det är inte lätt att va såhär, men det är inte omöjligt att bli bättre. Ta det från en som kämpar med samma känslor. Det blir lättare, det blir bättre
(du kommer bli förundrad över hur många sociala människor det finns, trevliga som otrevliga kan dem babbla på medan man bara står o håller med)
Vi är lika du och jag.
Jag är kvinna, 41 år och oskuld. Jag har heller aldrig blivit kysst. Jag hade dock aldrig haft några chanser att bli av min oskuld. Män verkar inte tycka jag är intressant.
Jag har konto på Happy Pancake. Dom få gånger jag har skrivit med en man och berätta att jag är helt oerfaren så har dom slutat skriva. Om det avskräcker🤷🏻♀️.
Jag har personligen inte några problem att vara tillsammans med en oerfaren man. Lika barn leka bäst.
Jag trodde att jag skulle varit gift och haft barn vid det här laget, men nä😞
Jag mår fruktansvärt dåligt över det här och jag vet verkligen inte var jag ska kunna hitta en partner.
Jag är också introvert, har varit blyg sedan jag var barn. Har även lättare social ångest (+ ADD & är HSP). Jag har inte haft några vänner på 14 år.
Det kan inte vara social ångest du har?
Du skulle kunna prova EFT-knackning eller Havening, för att försöka bli av med ditt problem.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.