Självmordstankar trots att man mår bra?

Visste inte riktigt under vilken kategori jag skulle lägga denna tråd under men..
Jag har i 10 år mått skit psykiskt, inte fått någon riktig hjälp. Ångest ena sekunden, sen glad, sen arg, sen ledsen, sen glad igen. Ofta allt på en och samma dag. När ångesten var som värst ville jag dö. Försökt ta mitt liv en gång när jag var yngre.

Inga psykologer verkade lyssna, jag var hos bup, vuxenpsyk, psykakuten, ungdomshälsan. Bodde ihop med en vän som är bipolär, då misstänktes det att jag var bipolär för jag agerade likadant. Har alltid tagit efter hur andra mår, andras personligheter. Aldrig riktigt varit säker på vem jag är. Testade alla olika sorters antidepressiva och ångestdämpande, men inget fungerade.

I januari i år fick jag kontakt med en ny psykolog. Tog några samtal sen sa hen “Jag tror du kan ha EIPS”. Fick ny medicin som fungerar SÅ BRA. Har aldrig i hela mitt liv mått såhär bra vilket känns väldigt ovant.

MEN – trots att jag mår bra psykiskt (knapp någon ångest senaste månaderna, inga dippar, inget) så har jag självmordstankar ibland. Jag vet inte varför, jag mår ju bra. Jag är genuint glad men känner mest att äh, varför fortsätta. Är det någon som känner igen sig? I mitt huvud låter det så konstigt så vore skönt att veta att jag inte är ensam om det.

Igenkänning. Är det likgiltighet för döden du känner? Jag är likadan och har liknande historia som din men har haft det jävligt i 20 år nu. Jag mår resor bättre nu än när jag var som sjukast och man märker inte mycket på mig vad som pågår inom mig, jag är som vem som helst, sticker tillochmed ut genom att vara social, humoristisk och snäll men inom mig finns det inte mycket som driver och motiverar. Känner mig för trasig helt enkelt och att det egentligen inte finns så mycket mer att uppleva. Jag mår bra på mina mediciner, lite lagom avtrubbad men inte nämnvärt. Ingen ångest och tack Gud för det, den var vidrig rent utsagt alla år jag drogs med den. Alltså folk som inte upplevt svår ångest har ingen aning om hur det känns. Jag har fått diagnosen bipolär 2 och ibland undrar jag om det är det jag har eller om jag har nån form av schizofreni eller vad det nu kan vara. En medfödd skörhet kanske bara och ogynnsamma förhållanden i livet…

Hur som, det är upp och ner här och i en salig villervalla ibland. Jag kan vara i flera olika stämningslägen under en dag och de kan skilja sig oerhört drastiskt från varandra. Därför öppnar jag mig inte och lättar mitt hjärta för folk hur jag känner för de skulle häpna…levnadsglad ena stunden och dödslängtan andra…Jag har “sysselsättning” under veckorna i fredad miljö med människor som bryr sig och är empatiska och på så sätt kan jag överhuvudtaget leva och fungera hyfsat. Men har jag inte dödslängtan så finns den där osentimentala likgiltigheten inför döden, även när allt känns riktigt bra. Skulle jag förolyckas hade jag inte brytt mig så mycket. Det som gör ont och smärtar är tanken på mina närmast anhöriga och deras reaktioner. Därför håller jag mig i skinnet. Annars bryr jag mig inte för fem öre, för egen del. Det låter kanske hemskt men så är det. Livet har varit så jävligt rent utsagt och jag längtar mest bara efter en evig drömlös sömn. Har kommit på mig själv med att “umgås” med självmordstankar mest dagligen, även under bra stunder, som du skriver.

Jag kanske är ute och snurrar och du kanske inte känner igen dig men, nu fick jag också lätta mitt hjärta lite. Har jag stärkt dig på något sätt eller fått dig att känna dig mindre ensam så är jag glad. Styrkekram 🙂

Ja, lite likgiltighet är det nog, men så har det samtidigt alltid varit så den är jag inte så orolig för. Det är vad som börjat nu, de seriösa tankarna som dyker upp fast jag mår bra. Idag vaknade jag i och för sig och mår skit igen, första gången på månader.

Känner igen mig i så mycket vad du skriver, det känns som att man ofta pendlar mellan likgiltigheten och dödslängtan. Tycker du beskrev det rätt bra med att man “umgås” med självmordstankar, det är så jag känner men inte kunnat sätta ord på det förut.

Iom att jag misstänks ha EIPS så kanske det är just uppmärksamheten man saknar? Att någon är orolig för en, trots att jag såklart egentligen inte vill att släkt och vänner ska behöva vara rädda för att jag hittar på något. Jag vet inte, blev kanske rörigt det här nu känner jag.
Tack för att du tog dig tiden att svara! Och skönt att du också fick skriva av dig, det behövs ibland 🙂  Känner mig inte lika ensam med dom här tankarna nu. Hoppas allt blir bra för dig med, och att vi båda slipper den här onda cirkeln.
Kram!

Hej igen :). Jodå jag är på bättringsvägen, har haft ett depressivt skov. Därför kan jag låta mer pessimistisk än vanligt. Så jävligt är livet inte jämt, även om tillvaron färgas av mina depressiva perioder. Jag är ju ingen zombie som vandrar omkring och vill dö jämt, med jämna mellanrum är livet riktigt bra faktiskt. Vad jag ville säga med mitt svar till dig är att jag känner igen mig i din grundfråga, att umgås med självmordstankar och känna likgiltighet inför döden även när allt är riktigt bra. För mig är det ändå ett stort steg från det “umgänget” och att faktiskt planera och utföra ett suicidförsök. Gjorde ett tafatt försök på psyk en gång men det kanske mer var ett rop på hjälp.Trist att höra att du mår skit igen, hoppas det vänder igen och du får må bra framöver. Vår lilla ordväxling hade en grymt bra effekt på mig, äntligen fick jag skriva av mig och avslöja det jag tycker är så “fult” och skruvat inom mig. Det där tabubelagda som de allra flesta inte skulle förstå ett skvatt av. Så tack! Du har mitt fulla stöd också. Vad är EIPS? Jag är bipolär 2 och har Aspergers syndrom. Ha det så bra du kan nu och hoppas du får må bra med livet och tillvaron! Kramen!

Hej!

Jag känner igen mig i det du skriver. Har varit med om det mesta du nämnde men mår också bättre nu.

Jag kan dock också komma på mig själv med att hamna i mina gamla negativa tankar. Självmordstankar eller självskadebeteende tankar. Anledningen för att det blir så är nog för att det varit en stor del av sitt liv tidigare. Det kommer ta tid att vänja sig vid sin nya förbättrade livssituation. Självklart är allt som är nytt i livet något skrämmande, även bra positiva saker. Därför tror jag att man automatiskt återvänder till det man är van vid. Man söker någon form av trygghet på något sätt.

Jag kan känna mig väldigt utmattad ofta för att det är extremt krävande att kämpa med livet när allt är bra. Det krävs ansvar helt enkelt att vara vuxen och ta hand om sig själv och ekonomi. Det är svårt när man  (som jag) varit van att alltid ta den lätta vägen ut när något känts svårt. Att ge upp, känna sig värdelös och vilja dö och agera på dessa tankar och göra dumma saker.

Men man får bara ta en stund i taget och veta att man gör så gott man kan och påminna sig om hur långt man faktiskt har kommit.

Klokt! 🙂

Anonym skrev:

Hej igen :). Jodå jag är på bättringsvägen, har haft ett depressivt skov. Därför kan jag låta mer pessimistisk än vanligt. Så jävligt är livet inte jämt, även om tillvaron färgas av mina depressiva perioder. Jag är ju ingen zombie som vandrar omkring och vill dö jämt, med jämna mellanrum är livet riktigt bra faktiskt. Vad jag ville säga med mitt svar till dig är att jag känner igen mig i din grundfråga, att umgås med självmordstankar och känna likgiltighet inför döden även när allt är riktigt bra. För mig är det ändå ett stort steg från det ”umgänget” och att faktiskt planera och utföra ett suicidförsök. Gjorde ett tafatt försök på psyk en gång men det kanske mer var ett rop på hjälp.Trist att höra att du mår skit igen, hoppas det vänder igen och du får må bra framöver. Vår lilla ordväxling hade en grymt bra effekt på mig, äntligen fick jag skriva av mig och avslöja det jag tycker är så ”fult” och skruvat inom mig. Det där tabubelagda som de allra flesta inte skulle förstå ett skvatt av. Så tack! Du har mitt fulla stöd också. Vad är EIPS? Jag är bipolär 2 och har Aspergers syndrom. Ha det så bra du kan nu och hoppas du får må bra med livet och tillvaron! Kramen!

Jag förstår vad du menar! Man känner sig inte jättepepp direkt efter ett skov. Skönt att det gav effekt för dig med 🙂 rätt sunt att få ur sig all skit ibland och prata med någon annan som förstår, det är som du säger inte många som gör det. EIPS är det nya ordet för borderline om jag har förstått det rätt. Var tvungen att googla men förkortningen står för Emotionellt instabilt personlighetssyndrom.

Anonym skrev:

Hej! Jag känner igen mig i det du skriver. Har varit med om det mesta du nämnde men mår också bättre nu. Jag kan dock också komma på mig själv med att hamna i mina gamla negativa tankar. Självmordstankar eller självskadebeteende tankar. Anledningen för att det blir så är nog för att det varit en stor del av sitt liv tidigare. Det kommer ta tid att vänja sig vid sin nya förbättrade livssituation. Självklart är allt som är nytt i livet något skrämmande, även bra positiva saker. Därför tror jag att man automatiskt återvänder till det man är van vid. Man söker någon form av trygghet på något sätt. Jag kan känna mig väldigt utmattad ofta för att det är extremt krävande att kämpa med livet när allt är bra. Det krävs ansvar helt enkelt att vara vuxen och ta hand om sig själv och ekonomi. Det är svårt när man (som jag) varit van att alltid ta den lätta vägen ut när något känts svårt. Att ge upp, känna sig värdelös och vilja dö och agera på dessa tankar och göra dumma saker. Men man får bara ta en stund i taget och veta att man gör så gott man kan och påminna sig om hur långt man faktiskt har kommit.

Där har vi det nog! Det känns som att när man mår bra kan man helt plötsligt ta allt ansvar och allt annat ska bara flyta på och “hänga med”. Får hoppas på att det är den gamla vanan som visar sig och att det försvinner snart. Tack för kloka ord!

Ok :). Kämpa på det var fint att prata med dig 🙂

Tack detsamma :)!

Hur mår du idag?

Anonym skrev:

Hur mår du idag?

 

Jo tack, rätt skapligt ändå! Lyckats ta mig till jobbet i alla fall. Känns mest tomt och har nära till gråt men det är ändå hanterbart. Hur är det med dig?