Hem > Forum > Depression > Självmordstankar trots att man mår bra?

Självmordstankar trots att man mår bra?

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 24 totalt)
23
  • Avatar

    Här är det rätt bra, jag har kommit ur ett depressivt skov och tycker livet känns bra, jag vill faktiskt inte dö utan leva. Samtidigt vet jag ju att jag har en sjukdom som gör att jag har ett pendlande mående och kommer få fler kriser och svackor framöver. Vårt skrivande har gjort avtryck på mig, du har gjort det, på ett positivt sätt. Det är sällan det händer faktiskt. Jag känner likheter mellan oss och kan relatera till mycket du skriver. Vet du varför du känner dig tom och har nära till gråt? Jag kan också känna tomhet, förr skämdes jag över den och såg den bara som något sjukt och onaturligt men idag har jag förlikat mig med den ganska mycket och man kan ju faktiskt fylla det med saker känner jag, så som upplevelser och människomöten. Materiella saker bryr jag mig inte ett dyft om längre. Solen skiner här och jag har varit ute och umgåtts lite med folk. Hoppas du får må lite bättre snart! 🙂

    Trådstartaren

    Här är det rätt bra, jag har kommit ur ett depressivt skov och tycker livet känns bra, jag vill faktiskt inte dö utan leva. Samtidigt vet jag ju att jag har en sjukdom som gör att jag har ett pendlande mående och kommer få fler kriser och svackor framöver. Vårt skrivande har gjort avtryck på mig, du har gjort det, på ett positivt sätt. Det är sällan det händer faktiskt. Jag känner likheter mellan oss och kan relatera till mycket du skriver. Vet du varför du känner dig tom och har nära till gråt? Jag kan också känna tomhet, förr skämdes jag över den och såg den bara som något sjukt och onaturligt men idag har jag förlikat mig med den ganska mycket och man kan ju faktiskt fylla det med saker känner jag, så som upplevelser och människomöten. Materiella saker bryr jag mig inte ett dyft om längre. Solen skiner här och jag har varit ute och umgåtts lite med folk. Hoppas du får må lite bättre snart! 🙂

     

    Härligt att höra! 🙂 ja samma här, ibland hittar man någon man verkligen kan relatera till 🙂

    Varför jag har nära till gråt vet jag faktiskt inte, tror det kan bero på att man är väldigt sårbar för typ allt när man haft ångest eller varit deprimerad. Tomheten är jag nog van vid, den dyker upp lite ibland men det finns som du säger saker som kan fylla den, ibland funkar det och ibland inte, lägger inte så stor värde eller grubblande på det längre faktiskt 🙂 känns bättre efter jobbet idag så tror det var en väldigt liten dipp denna gång! 🙂

    Avatar

    Det låter bra det :).

    Avatar

    Jag uppskattar att vi har träffats och om du vill så kan vi bolla saker mellan varandra och kanske finnas där och stötta varandra? Känner att jag vill prata mer med dig och lära känna dig bättre :). Vet inte var jag ska börja bara haha…Det är svårt att skriva av sig känner jag, även på en sån här plats. Men det finns inget som chockar mig och jag har inga fördomar eller så, så om du känner för det så kan du skriva som det är, jag finns här och svarar :). Jag mår riktigt risigt emellanåt och har varit med om en del tokigheter så det är inte mycket som är främmande för mig. Har varit inlagd vid flera tillfällen, när världsbilden blivit för skev. Har alltid haft en positiv grundinställning trots allt, är omtänksam. Ja, det var lite om mig. Jag är man och 38 år.

    Trådstartaren

    Jag uppskattar att vi har träffats och om du vill så kan vi bolla saker mellan varandra och kanske finnas där och stötta varandra? Känner att jag vill prata mer med dig och lära känna dig bättre :). Vet inte var jag ska börja bara haha…Det är svårt att skriva av sig känner jag, även på en sån här plats. Men det finns inget som chockar mig och jag har inga fördomar eller så, så om du känner för det så kan du skriva som det är, jag finns här och svarar :). Jag mår riktigt risigt emellanåt och har varit med om en del tokigheter så det är inte mycket som är främmande för mig. Har varit inlagd vid flera tillfällen, när världsbilden blivit för skev. Har alltid haft en positiv grundinställning trots allt, är omtänksam. Ja, det var lite om mig. Jag är man och 38 år.

    Uppskattar det med! Låter jättebra tycker jag 🙂 tycker det alltid är svårt att både skriva och prata när man ska förklara sånt här, det finns inte alltid ord att ta till. Sen kanske det är lite rädsla med att någon man känner läser och känner igen hur man beskriver sig själv? Jag vet inte, någon spärr är det i alla fall. Skriv när du känner att du behöver det! Försöker svara så fort jag kan 🙂 tror inte att jag kanske varit med om lika mycket, är snart 25 år, men en del grejer har man ju tyvärr varit med om. Eftersom jag jobbar inom vården har jag däremot hört och sett det mesta, så är inte heller fördomsfull. Skriv vad som dyker upp bara, ingen som dömer någon 🙂

    Avatar

    Haha jag känner samma, blir lite nojig över att nån känner igen en eller nåt…har svårt för presentationer och tycker bara det känns stelt. Nej absolut! Man får inte alltid fram ord! Sen behöver man ju inte skriva för skrivandets skull utan om det verkligen är nåt. Jag är så duktig på att spela nån jag inte är att jag nästan glömt hur man är sig själv. I stället för att bara skriva av sig så söker man formuleringar och grejer…så ja, det finns nog mer än en spärr här haha…ska försöka att jobba mot dem. Nu mår jag rätt bra, i mina mått mätt. Jag har varit andra till lags jämt och gjort mitt bästa för att passa in och göra ett gott intryck…så det här blir en övning i att försöka hitta tillbaka till sig själv igen…finns ju grejer man skäms över och det var så skönt att berätta om tomheten och likgiltigheten och ”umgänget” med självmordstankarna…det gjorde något inom mig. Vi har det här som vår tråd, om du har lust…jag kikar in då och då och behöver man så kan man ju lätta sitt hjärta, under anonymitet, det behöver ju givetvis inte leda till något. Jag ska öva på att plocka fram det ”fula” inom mig när jag behöver. Alltså inte ösa en massa skit på dig! Bara att vara uppriktig med hur jag känner. Hoppas och tror att vi båda kan få ut något av det hela. Försvinner du eller tröttnar så är det helt fine med :). Ha en god natt nu!

    Avatar

    Hej Pink! Jag hoppas allt är väl med dig och att du får njuta av det nya liv du känner att du fått. Det gör jag. Du är i mina tankar och jag finns här oavsett vad som händer och hur du mår. Kram/Purple

    Avatar

    Hej pink. Jag antar att du är borta nu. Bra, det här är inget ställe att hänga på. Hoppas du har det bra och att det nya flytet du har håller i sig. Här är det tragiskt bara. Har druckit mig full. För att få känna något. Vill inte bli gammal. Känner bara förakt när jag tänker på att bli gammal och vårdkrävande, behövande. Att andra får göra tjänster åt en…umgås med självmordstankar igen. Bitter också, över ett liv som inte gick som jag ville. Som det skulle. Så många drömmar har jag fått ge upp. Har ett sånt otroligt närhetsbehov, särskilt just nu. Det är allt jag nånsin önskat antar jag. Att bara få ha någon där, att krama om, älska med. Känner mig ensam. Hoppas du har det bra pink. Förr kändes det som en fasa om man skulle veta när man skulle dö. Idag känns det som att jag gärna skulle vilja veta. För då kunde jag bara släppa allt och ge järnet, den där sista tiden! Göra mig av med allt, ta en massa lån och leva livet in i det sista. Nu lever jag i ovisshet. Hur länge ska det här så kallade ”livet” fortsätta?? Jag lever för andra, uteslutande. Har glömt mig själv. Vem jag är, vilka mina behov är, vad jag vill och önskar…vad jag drömmer om. Men jävligt skönt att skriva av mig här. Har bestämt mig för att det här får vara min fristad. Där jag skriver vad jag vill, oförskönat, oretuscherat. Känner mig så jävla ful och onormal. Som ett ufo. Samtidigt finns det något starkt och äkta kvar inom mig, jag känner det. Nu sitter jag alltså full, dyngrak haha. Har börjat frekventera systembolaget. Det är en ganska dyr liten ny hobby jag skaffat mig. Undrar när man vet att man är alkoholist?

    Lyssnar på Flyktsoda med Ebba Grön. Bra låt, gillar Ebba Grön. Får känna att jag lever lite haha…har hunnit bli 38 år nu. Men ser ut som 25 säger de. Får visa lägg på systemet haha. Det är lite smickrande faktiskt. Livet har gått så jävla fort. Och jag har inte hunnit med att vara kär knappt. Har haft några trevande försök till förhållanden och lite närkontakt men är långt ifrån mätt. Nu är man ju inte direkt purung längre…kan ju inte titta åt tjugoåringarna längre, känns skumt. Får söka mig till kvinns i mitt eget åldersspann. Gud vad pinsamt det här blev…som ett dagboksinlägg. Men, de har skapat mind som en fristad till de som är på ruinens brant och jag får sälla mig till dem. Övning övning övning, var dig själv, sök därinne. Var inte rädd. Tänker göra en sak innan jag dör och det är att trotsa rädslorna. De där djupt rotade rädslorna som dikterar mitt liv. Som fortfarande dikterar mitt liv och styr mig. Vad ska folk tro? Kommer jag dra på mig nån knäppskalle? Bli angripen på något sätt? Kan inte komma på vad jag gjort och ändå känner jag skuld. Har känt skuld hela mitt liv. Från att vara barn och stå mellan två bråkande föräldrar till nu som vuxen. Var kommer den ifrån, skulden? Jag tänker lösgöra mig. Tänker inte dö rädd och oförbrukad. Fan vad skönt, pink. En lättnad i mitt bröst. Ska gå och ta en cigg och svepa sista ölen. Sen blir det snoppelådan. Klart slut ^^

    Avatar

    Hej pink! Hoppas du har det bra och att ditt flyt håller i sig. Jag sitter och dricker mig full och lyssnar på musik. Jag tror jag löst en av frågetecknen jag haft kring mig själv. Det är så att jag är estetiskt lagd och konstnärssjäl i grunden. Min identitet finns i mitt målande och skapande. Nu är det ju så att allt gick på tok och åt helvete med mitt liv ganska tidigt. Det är ett jävla skit vad jag gått igenom…jag var riktigt duktig på att uttrycka mig i konstform…sen kom ångesten, som drev på i många år. Och trots att den var svår att leva med så hjälpte den mig i mitt skapande, jag hade den som drivkraft. Sedan blev jag ju deprimerad. Efter att verkligen ha flippat ut så började jag ju medicineras. Jag är en high sensation seeker, börjar jag nu förstå, som varit beroende av uppgångarna jag haft, som de nu tror är bipolära hypomana skov. Jag är också högkänslig. Nu är jag delvis bedövad av medicinerna och det tar udden av mitt skapande. Den bedövar och gör livet fattigt och innehållslöst. Därför dricker jag mig full, för att få känna något över huvudtaget, något över det vanliga. Jag jobbar, med ett jobb jag egentligen tycker är skittrist. Det är väl en hedervärd uppgift jag gör men det är plågsamt tråkigt. Jag vill egentligen leva bohemliv med skapande dagligen, leva fri på resande fot, uppleva äventyr…men jag är för feg.

    Det här är bara rappakalja som jag skriver pink, men det hjälper mig att öva på att vara mig själv. Jag har tappat bort mig själv någonstans på vägen. Jag har ett väldigt negativt sätt att tänka och jag nedvärderar mig konstant. Det här är den lilla fristad jag har där jag kan få leva ut vem jag egentligen är, lätta mitt hjärta och försöka hitta tillbaka till mig själv. Jag gillar egentligen att skriva, brev och dylikt. Ok, har kommit på att när jag gör något jag trivs med så höjs självförtroendet. Som nu, jag målar nu. Ett självporträtt av mig själv. Det blir faktiskt ganska bra. Det höjer självkänslan och ger mig ett egenvärde. Påminner mig om att jag faktiskt har en talang. Att jag faktiskt är duktig på något. Det gör mig trygg och mindre desperat. Desperat efter kärlek, närhet, bekräftelse. Jag har törstat efter bekräftelse pink. Jagat den överallt. Se mig, älska mig, lägg märke till mig. Nu känner jag att om jag kanske hittar någon som också gillar konst och att uttrycka sig estetiskt att känslor kan uppstå där?

    Jag vet att jag bär på mycket fult inom mig. Eller, så känns det iallafall. Jag vill inte befatta mig med det men förstår att jag måste. Jag vill försöka gå ner i medicin, så gott det går. Kanske gör det en förändring till det bättre? Jag behöver tänka mer positivt. Haha jag skäms, när jag sitter och skriver allt detta. Det går helt emot min försiktiga natur men jag känner samtidigt hur skönt det är och att det hjälper mig i rätt riktning. Att rota i, ta i, allt det där fula ruttna inom mig. Tar små steg nu. Men i rätt riktning. Ha det så bra pink, var du nu är. Jag skriver mer vid ett annat tillfälle :). Tänker inte sitta och ordbajsa utan anledning. Kram! /purple

    Avatar

    Hej Pink! Här sitter jag, nykter och kry. Ingen sprit i veckorna! Har inte mycket nytta av alkoholen egentligen. Gillar ruset och att jag känner mig mer levande. Får insikter när jag dricker, men nu tror jag att jag har tillräckligt med insikter för att inte behöva supa så hejdlöst längre. Så här är det, jag är högkänslig och sensationssökande. Har tidigare levt på mina uppåtperioder då jag mår oerhört bra och är riktigt levnadsglad. Men allt skenade och jag fick för lite tid till vila och återhämtning så jag blev sjuk. Det började med ångest och fobier och irrationella rädslor. Detta blev sedan till paranoia, vanföreställningar och slutligen depressioner och psykoser. Nu är jag rätt kraftigt medicinerad och blir tvungen att vänja mig vid ett nytt liv och ett nytt sätt att vara på. Jag är inte liknöjd eller apatisk men saknar känslotopparna. Saknar faktiskt ångesten med ibland. Inte den överjävliga jag hade på slutet men den medelstora som drev på mig i mitt skapande. Det blev ett normaltillstånd för mig förstår du. Jag vande mig vid att må skit helt enkelt, det blev något naturligt för mig. Hade fortfarande kvar en god sexlust. Nu mår jag…bra. För det mesta ska sägas, de säger att jag är bipolär och ja, nog svänger det! Men för det mesta mår jag gott. Men lever jag? Om man rycker vingarna av en fjäril, vad har fjärilen då för liv kvar? Ska den krypa omkring på ett ömkansvärt sätt? Jag upplever mig vara själsligt snöpt, kastrerad, vingklippt.

    Men, lever kvar för mina anhöriga, håller mig i skinnet. Så jag får vänja mig vid ett liv utan kärlek, smek, närhet och ömhetsbetygelser. Ett liv utan sann, nära vänskap. Vad lever jag då för? Att glädja andra? Hjälpa andra? Det tycks inte bli några fler emotionella kickar för min del. Upplever mig också vara trasig efter alla år av sjukdom jag gått igenom. Man blir aldrig helt sig själv igen efter ett sådant sammanbrott. Jag är rätt ung fortfarande och utseendet är det inget fel på men det börjar väl snart gå utför. Börjar få antydan till ölmage av det hejdlösa öldrickandet jag ägnat mig åt sista tiden…blir väl kanske fylla till helgen trots allt…har börjat röka igen vilket jag inte är jättenöjd med. Skulle sluta igår men idag blev det ett nytt paket, typiskt va? Det är dock dyrt med den nya livsstilen jag valt och det kommer inte hålla ekonomiskt med festandet…jag kommer få välja. Min Gudstro och ett fromt stilla, men menlöst liv. Eller ett på glid, där jag söker kickar och spänning. Vill ju välja det fromma stilla livet, har en trygghet i Gud och vet att han förlåter mig, eller hoppas(!), för mina utsvävningar.

    Det religiösa har varit en stor del av min sjukdom. Ett tidigt sökande, har alltid varit sökare. Ganska tidigt blev det kyrkan och det kristna som drog…men grubblerierna och en fanatism tog över. Det ledde till skev verklighetsuppfattning och vanföreställningar. Jag träffade en person som hade ett negativt inflytande på mig och så, kraschen…efter det blev inget sig likt. Jag upplevde mig vara förtappad, hemsökt av demoner…det var änglar och…en röra där uppe i huvudet. Jag är rädd idag, att jag står i skuld till Gud. Och om jag inte lever enligt hans, och Jesus lära, att jag kommer dömas till det där helvetesstraffet som skrämmer mig så. Det här dom kallade psykos kan jag ibland känna var en andlig kris. Jag upplevde mig genomgå själens dunkla natt. Andens natt var den värsta. Rent fruktansvärd, klart värre än något jag nånsin varit med om. Det enda som skrämmer mig på riktigt är andens natt. Döden skrämmer mig inte, jag önskar nästan att döden består av en evig drömlös sömn. Ingen himmel, inget helvete. Den eviga drömlösa sömnen, det vore himmelriket.

    Umgås med självmordstankar, tankar på hur man skulle kunna avsluta livet så värdigt, smärtfritt och stillsamt som möjligt. Hade mina anhöriga inte funnits hade jag kunnat tänka mig en självmordsklinik i Schweiz kanske? Vill absolut inte traumatisera någon. Skulle inte kunna hoppa framför ett tåg eller hänga mig inför folk. Ingen ska behöva fara illa pga mina beslut. Vi får se, kanske dör jag av naturliga orsaker, på ett passande sätt? Jaja…här är ambivalensen och likgiltigheten som jag uppskattade med din tråd. Den som fick mig att våga prata om det jag känner, som är så pinsamt, att vara så ambivalent och ombytlig. Dagen har väl varit bra, har känt livsglädje de senare dagarna. Har varit hypoman tidvis och då kan det bli tokigt. För mycket av det goda.

    Det jag saknar är närhet, ömhet, kärlek, fysisk kontakt. Sex. Det gör ont att känna att det kanske inte blir mer av det. Har även svårt nu förtiden att knyta nära kontakter med folk. Klarar inte att se människor i ögonen. Något hände i gymnasiet. Drabbades av derealisation eller depersonalisation, kanske efter en olycklig drogincident. Tappade förmågan att knyta an till andra människor. Kontakten klipptes, svårt att förklara. Jag kände mig totalt ensam, avklippt från andra och från hela världen. Förmågan att verkligen se andra, se in i dem, släppa in andra, har fortfarande inte kommit tillbaka och kommer förmodligen aldrig tillbaka. Likaså kraften, styrkan i min kropp. Muskulaturen som krympt och förtvinat. Själva livskraften. Det är pinsammast, att vara så pass stor som jag är och samtidigt vara så svag…trött…konditionen är dålig. Jag skäms verkligen, pink, över att vara så svag. Vad för slags man är det?

    Du gav mig hopp i allafall och jag hoppas att du har det bra där du är, att det går bra för dig. Jag hoppas att jag en dag ska bli stark igen. Levande. Hitta styrkan och få bli kvitt skulden jag bär på. Skuldkänslorna, som jag inte vet var de kommer ifrån. Som jag burit på sedan barnsben. Kanske slipper jag vara rädd för Gud. För ett evigt straff efter detta. Jag återkommer en dag med varifrån den tyngsta skulden kommer ifrån. Det som jag har svårast att greppa och kunna komma över.

    Lev väl, vi hörs en annan dag! /purple

    Avatar

    Hej pink! Just hemkommen från jobbet. Eller, det är daglig verksamhet egentligen men kallar det jobb, känns bättre. Har inte lyckats vara mig själv idag heller. Här är enda platsen jag verkligen kan skriva som det är. Dom negativa tankarna surrar ständigt däruppe, tycker nog att jag lyckats lura dom ett par gånger, försöker att inte lyssna på dem. Känns trist, livet. Tråkig verksamhet jag går på, gör det bara för att få tiden att gå och känna att jag gör något vettigt iallafall. Meningsfullt kanske. Men plågsamt tråkigt. Hade egentligen velat leva ett liv med äventyr och saker som händer, men orkar inte, energin och lusten finns inte. Fången i mitt eget huvud, i mitt mentala fängelse. Övar övar övar på att vara mig själv här och skriva så som det egentligen känns. Bär emot och vill försköna, säga som det inte är. Ge en falsk bild av mig själv. Så länge sen jag faktiskt kände att jag kunde vara mig själv helt, nu börjar jag känna det.

    Jag har dåligt samvete. För att jag är sjuk. För att jag inte kan jobba, som andra. Jag har sjukersättning, ja jag är sjukpensionär faktiskt. Det förväntas inte att jag nånsin ska kunna jobba igen. På ett sätt är det skönt och en lättnad att inte vara jagad av soc jämt och få bekymra sig om sin överlevnad. Men det tar på självförtroendet också. Jag vill ju klara mig själv. Göra rätt för mig och ha ett normalt liv. Ett liv. Känns inte som jag lever livet nu. Folk tror jag mår bra, för jag visar inget utåt. Men inombords lider jag, för det mesta. Jag skäms faktiskt, pink, för att jag är den jag är och för att saker är som de är. Jag är tacksam för att mind finns. Det här är min säkerhetsventil och för första gången på jag vet inte hur länge känner jag att det faktiskt finns ett ”jag”, nånstans där inne. Bland allt det falska och förljugna. Det finns en sån rädsla i mig. Jag vet inte var det kommer ifrån. Så otroligt lågt självförtroende. Tycker jag är ful, både på insidan och utsidan. När jag mår bra, skäms jag över att inte arbeta, som andra. Men när jag mår dåligt förstår jag att jag inte orkar. Jag vet inte vad mer jag ska skriva idag. Känns onödigt och ösa ut en massa skit över ingenting, i onödan. Det här var vad jag ville berätta tror jag. Sen får vi se när jag är tillbaka igen. Gör jag inte det så är allt bra och jag har gått vidare med mitt liv.  Jag är livrädd att bli av med min sjukersättning. Då är livet definitivt över känns det som. Orkar inte ha det som jag har haft det förr, slåss för sin överlevnad jämt. Tar bort ork, glädje, arbetsglädje, livsglädje, allt. Ersättningen är en förutsättning för att jag ska orka leva över huvudtaget. Jag vet inte hur det blir i framtiden, för sådana som oss. Som mig. Om de drar in på pengarna, utförsäkrar…det är en ovisshet, en framtid jag inte vill uppleva. Därför vill jag inte bli gammal. Men måste vänta ut mina anhöriga, de måste lämna jordelivet innan jag gör det. Om jag inte dör på naturlig väg det vill säga. Röker ju som en borstbindare nu mera. Har inte rökt på kanske tio år och så började jag ”feströka” för några månader sen. Sa till mig själv att jag skulle röka på helger. Haha bullshit, nu röker jag för jämnan. Kanske blir man sjuk där…vill röka ihjäl mig stundtals, tillsammans med alkoholen. Men tror fortfarande jag är odödlig. Att det inte kommer drabba mig. Men är ju ingen ungdom direkt längre…tål inte sjukdom, smärta. Ett sånt öde vill jag inte gå till mötes! Snabbt och kvickt får det gå, när jag går. Har en lustig tanke om att när allt ser kört ut och jag kanske dragit på mig sjukdom, min mor finns inte kvar i livet, att jag letar reda på nån som är lika självmordsbenägen som jag, och att vi köper en gammal bil och åker genom Sverige, gör det bästa av sista tiden, parkerar framför ett stup, tar en sup och en cigg och sen lägger gasen i botten ^^. Vet inte, det är väl mitt romantiserande över självmord igen. Det är nog en annan känsla när man står där, med bilen framför stupet.

    Men vad är det för j***a värld att överleva i? Vi förstör ju våran jord och det säger ju sig själv att vi inte kan ha det så här bra för evigt. Det föds så många barn, till vilken nytta? Jag vill inte ha barn, aldrig i livet. Fullkomligt meningslöst bara.

    Ok, tror det får vara allt för den här gången. Hoppas du har det bra pink, var du nu är och att ditt nya liv, det bra livet, håller i sig. Saker är inte så jävliga här som det kanske låter. Jag blir lätt negativ och då styrs allt i den riktningen. Vilken fantastiskt ointressant människa jag känner mig som. Men också det färgas av de negativa tankarna. Ha det bra pink, på återseende! /purple

    P.S människorna jag omges av känner mig inte, inte mitt riktiga jag. De kanske tror de känner mig men det är en falsk oäkta och förljugen bild av mig de ser. Ingen känner mig, helt och fullt. Jag känner mig så ful. Jag har ingen riktig vän. Visst, jag har väl vänner här, ibland ses vi och gör något. Men ingen äkta, riktig vän. Som känner mig, vet hur det är. Som jag kan slappna av med och vara mig själv med. Önskar så att jag hade en vän. En enda, riktig vän här på jorden. Någon som också haft det jävligt, som vet hur det är. Som jag inte behöver spela teater inför. Trött på den här teatern. D.S

     

    Avatar

    Nu tror jag jag har det. Det är inget liv att vara sjukpensionär. Det är inte att leva. Det är respirator, konstgjord andning. Livsuppehållande åtgärder. Jag står utanför livet, utanför arbetsmarknaden. Jag lever inte. Därifrån kommer skuldkänslorna. Jag vet att utan min sjukförsäkring kommer jag inte få någon hjälp. Det får man inte idag. De psyksjuka jagas och förföljs, blir misstrodda. För deras skador kan man inte se, inte ta på. Därför tror folk att man inbillar sig, att man är inbillningssjuk. Man blir nedvärderad, en andra klassens medborgare. Det hade snabbt gått utför för mig utan det här skyddsnätet, det vet jag. Därför vågar jag inte överge det här livet. Jag vet hur svårt det är att hitta jobb även för de friska. Att hamna rätt, få arbeta under drägliga förhållanden. Jag har inga såna erfarenheter sen tidigare. Ingen förståelse, ingen hjälp. Det är en ganska kall och skoningslös värld, folk tänker på sig själva, man ser efter sig själv och sina egna. Andra får klara sig efter bästa förmåga, de som kanske inte ens har någon, några anhöriga. Att ”leva” så här, eller att försöka bryta sig fri, det är en återkommande fråga i mitt huvud. Där finns den malande, nedbrytande känslan av skuld. Det är därför jag önskar att jag blev sjuk ”på riktigt”. Du hör hur dumt det låter pink, till och med jag har lärt mig att förringa och nedvärdera min psykiska ohälsa. Psykisk ohälsa, ogillar bara själva ordet…Jag har ofta önskat att jag blev sjuk fysiskt, så man hade något förbannat att ta på! Se på, kunna se i röntgen, på diagram, något mätbart. Det här skiten jag bär på…det är inte RIKTIG sjukdom…vet i fan vad det är. Jag antar att jag är deprimerad en ganska stor del av tiden, bara det att jag vant mig vid tillståndet. Eufori är något jag upplever vid sällsynta tillfällen, när jag är full, när jag är hypoman ”där uppe”. Kärlek, fjärilar i magen, positiva känslotillstånd och framförallt kroppsliga saknas. Kroppen då: Nu börjar jag bli risig även fysiskt. Återigen, inget att ta på. Ryggvärk, molande, i ländryggen. Gammal arbetsskada. Trött, så förbannat trött. Har en utbrändhet bakom mig och jag undrar om jag nånsin tog mig ur den helt. Börjar smärta både här och där i kroppen, stress, utmattning, dålig kondition och den där svagheten…orkeslösheten. Allt det hindrar mig från att leva ett normalt, människovärdigt liv, pink. Jag är en gonner, blir nog inte 45, tror inte det. Definitivt inte 50. Men å andra sidan, vem fan vill bli det? Ser på ålderdom och skröplighet som något patetiskt bara. De ljuva åren, om man nu får använda det ordet, är barn och ungdomsåren. Vuxenvärlden är bara full av problem och intriger. Människor som mobbar varandra, intrigerar, spelar ut varandra. Den svage stöts ut ur gemenskapen, de som klarar sig längst är de med tjockt skal och vassast armbågar. De där livskraftiga. Som jag inte tillhör. En klen, högkänslig, livsoduglig stackare känner jag mig som. Det är nog depression som talar. Den ständiga nedvärderande rösten i huvudet. Kanske är jag inte allt det där? Kanske är jag något bra i själva verket? Vi får se, om jag kommer kunna känna så framöver, jag önskar det så :). Vi har väl alla ett val? Jag får helt enkelt försöka göra det bästa. Omvärdera min syn på mig själv. Vi får se hur det går pink. Klart slut! /purple

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 24 totalt)
23

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.