Jag är så besviken på livet. Har haft det jobbigt hela min barndom pågrund av jag inte fått vara den jag är i skolan, har inte varit lika pratsam som andra barn och detta har inte varit ok, har under hela mitt liv fått höra att jag måste ändra på mig. Detta har gjort att min självkänsla är dålig. För några år sedan kände jag att något inte stod rätt till i min kropp, extrem trötthet som inte går att vila bort, ont i kroppen. Fick diagnosen hypotyreos men har inte blivit bra på medicinen. Nu är allt värre än någonsin. Jag kan inte ha en fungerande vardag, jag är för trött fastän jag sover tillräckligt är jag aldrig utvilad. Vården hjälper mig inte, de skyller på ångest och oro. Det gör så ont i mig när jag känner att något är fel i min kropp men ingen tror mig. Min kropp känns som bly. Jag vill egentligen göra massa saker men orkar ingenting. Jag vet inte hur jag ska orka leva när kroppen inte orkar, jag har börjat tappa lusten, känner att det inte är någon idé med nått om det ska vara såhär. Kan aldrig gå till vårdcentralen för någonting längre för då tror de att jag är orolig att jag ska dö typ. Känns som hela mitt liv varit en uppförsbacke som aldrig tar slut. Jag börjar tro att livet inte är för mig. Känner mig ensammast i världen, min familj börjar tröttna på mig. Jag är snart 26år och det känns som livet bara passerar.. har legat på sängen i 2 år. Blir så ledsen att alla tror att om jag börjar träna lite så kommer jag bli pigg, jag har försökt flera gånger men klarar knappt gå en promenad på 5 min för det känns som jag ska somna. Vet inte ens varför jag skriver det här. Allt känns nattsvart bara.
