Ensam, vilsen och rädd.

Jag är så ensam, så vilsen och så rädd. Att vakna varje morgon och inse att man inte har någon framtid är hemsk! 

Är livrädd för att stanna och livrädd för att ge mig av. Önska det fanns någon i hela världen som ville hjälpa mig och som kunde förstå.

Har försökt allt, samtaltsterapi, kbt, antidepressiva, psykologkontakt m.m men inget av de har hjälpt.

Vaknar ensam varje morgon med en stor klump i halsen, tårarna strömmar ner och smärtan i mitt hjärta är frukstansvärd! Det känns som om jag ska explodera. Om det vore möjligt så hade jag nog dött av att mitt hjärta gick i tusen bitar.

Jag är så ensam, inga vänner, inget jobb och ingen familj. Ingen förstår mig och folk bara dömmer mig utifrån vad de hör o ser. På utsidan verkar mitt liv perfekt och jag kan tom se perfekt ut i vissa personers ögon, men bakom allt smink, ett fejkat leende så döljer sig ett mörker, en vilsen och rädd person.

Min högsta önskan i världen vore att träffa någon som kunde lyssna på mig utan att dömma mig! Jag önskar så att det fanns någon som ville bli min vän på riktigt! Ensam i min lägenhet i Göteborg får jag sitta, dagarna in o dagarna ut.

Det är min sista sommar, jag vet inte hur länge jag kan stå ut och jag hoppas det vänder men det verkar som om jag måste ge mig av.

Kan verkligen relatera till allt du skriver. Vill att du ska veta att du inte är ensam, även om d känns som d. Finns gärna här och pratar om du vill. Kram på dig

Anonym skrev:

Jag är så ensam, så vilsen och så rädd. Att vakna varje morgon och inse att man inte har någon framtid är hemsk! Är livrädd för att stanna och livrädd för att ge mig av. Önska det fanns någon i hela världen som ville hjälpa mig och som kunde förstå. Har försökt allt, samtaltsterapi, kbt, antidepressiva, psykologkontakt m.m men inget av de har hjälpt. Vaknar ensam varje morgon med en stor klump i halsen, tårarna strömmar ner och smärtan i mitt hjärta är frukstansvärd! Det känns som om jag ska explodera. Om det vore möjligt så hade jag nog dött av att mitt hjärta gick i tusen bitar. Jag är så ensam, inga vänner, inget jobb och ingen familj. Ingen förstår mig och folk bara dömmer mig utifrån vad de hör o ser. På utsidan verkar mitt liv perfekt och jag kan tom se perfekt ut i vissa personers ögon, men bakom allt smink, ett fejkat leende så döljer sig ett mörker, en vilsen och rädd person. Min högsta önskan i världen vore att träffa någon som kunde lyssna på mig utan att dömma mig! Jag önskar så att det fanns någon som ville bli min vän på riktigt! Ensam i min lägenhet i Göteborg får jag sitta, dagarna in o dagarna ut. Det är min sista sommar, jag vet inte hur länge jag kan stå ut och jag hoppas det vänder men det verkar som om jag måste ge mig av.

Hej, snubbe på femtiosex år här.

Känner igen mig väldigt mycket i det du skriver.

Anonym skrev:

Jag är så ensam, så vilsen och så rädd. Att vakna varje morgon och inse att man inte har någon framtid är hemsk! Är livrädd för att stanna och livrädd för att ge mig av. Önska det fanns någon i hela världen som ville hjälpa mig och som kunde förstå. Har försökt allt, samtaltsterapi, kbt, antidepressiva, psykologkontakt m.m men inget av de har hjälpt. Vaknar ensam varje morgon med en stor klump i halsen, tårarna strömmar ner och smärtan i mitt hjärta är frukstansvärd! Det känns som om jag ska explodera. Om det vore möjligt så hade jag nog dött av att mitt hjärta gick i tusen bitar. Jag är så ensam, inga vänner, inget jobb och ingen familj. Ingen förstår mig och folk bara dömmer mig utifrån vad de hör o ser. På utsidan verkar mitt liv perfekt och jag kan tom se perfekt ut i vissa personers ögon, men bakom allt smink, ett fejkat leende så döljer sig ett mörker, en vilsen och rädd person. Min högsta önskan i världen vore att träffa någon som kunde lyssna på mig utan att dömma mig! Jag önskar så att det fanns någon som ville bli min vän på riktigt! Ensam i min lägenhet i Göteborg får jag sitta, dagarna in o dagarna ut. Det är min sista sommar, jag vet inte hur länge jag kan stå ut och jag hoppas det vänder men det verkar som om jag måste ge mig av.

Hallå! Känner igen det i det du skriver.
Bor också i Göteborg och försöker mitt bästa. Har du provat på att gå på ÅSS öppet hus alternativt deras ungdomsgrupp som finns här i stan? För min del har det hjälpt en del faktiskt. Det som kan vara lite synd att att deras ungdomsgrupp har uppehåll nu i sommar men deras öppet hus skall vara igång varje vecka!

Hej,

Jag har provat gå hos ÅSS fast deras vuxenträffar då jag är 26 år. Kände dock inte att de hjälpte mig. Många var betydligt äldre än mig, hade hellre gått på ungdomsträffarna. Hur gammal är du? Hur mår du idag?

Mvh

M

 

 

Hej,

Jag har provat gå hos ÅSS fast deras vuxenträffar då jag är 26 år. Kände dock inte att de hjälpte mig. Många var betydligt äldre än mig, hade hellre gått på ungdomsträffarna. Hur gammal är du? Hur mår du idag?

Mvh

M

Hallå M!

Jo, jag är medveten att det är så angående vuxenträffen. Det är därför jag inte passar in där heller tycker jag, eftersom jag själv just fyllde 27 år. Ungdomsgruppen är öppen med åldern faktiskt, brukar finnas folk över 25 år där ändå. Gränsen ligger ändå vid 30 års åldern, men även då, så finns det folk över 30 som kommer dit ibland. De är inte så hårda där.
Men som du säger, så kanske inte det passar dig.
Det är väldigt upp och ner när det kommer till mig. Ångesten kommer i perioder, då stärks alla känslor att man är ensam, att man inte har några vänner, att man inte har någon att hänga med på helgerna. Jag klarar av att jobba, då det är jobbet som distraherar mig från det “verkliga” livet. Helgerna, semestern är värst då det är så mycket tid åt mina tankar och det är så många timmar man skall fylla sin tid. Men jag kämpar. Skall man fråga hur jag mår just nu, så mår jag relativt bra, som det är just nu.

Anonym skrev:

Hallå M! Jo, jag är medveten att det är så angående vuxenträffen. Det är därför jag inte passar in där heller tycker jag, eftersom jag själv just fyllde 27 år. Ungdomsgruppen är öppen med åldern faktiskt, brukar finnas folk över 25 år där ändå. Gränsen ligger ändå vid 30 års åldern, men även då, så finns det folk över 30 som kommer dit ibland. De är inte så hårda där. Men som du säger, så kanske inte det passar dig. Det är väldigt upp och ner när det kommer till mig. Ångesten kommer i perioder, då stärks alla känslor att man är ensam, att man inte har några vänner, att man inte har någon att hänga med på helgerna. Jag klarar av att jobba, då det är jobbet som distraherar mig från det ”verkliga” livet. Helgerna, semestern är värst då det är så mycket tid åt mina tankar och det är så många timmar man skall fylla sin tid. Men jag kämpar. Skall man fråga hur jag mår just nu, så mår jag relativt bra, som det är just nu.

Hej igen!

Okej! Jag visste inte att de var öppet för oss som passerat 25, men jag borde kanske testa att gå dit när det är ungdomsträff nästa gång och ge det en ny chans. Vet du när nästa träff är? 🙂

Förstår, det är så jobbigt att känna så ensam. Skönt att du klarar av att jobba och kan skingra tankarna lite. Sänder dig en kram!

Känner mig mest ensam på vardagarna då min sambo jobbar heltid och jag själv inte jobbar just nu. Vissa dagar ligger jag kvar i sängen hela dagen och går inte utanför dörren. Får ibland perioder med extrem social fobi. Känns som om alla i hela världen avskyr mig men det är ju såklart inte så. Jobbiga och dåliga tankar som inte går att styra över ibland. Just nu ligger jag i sängen med fruktansvärd ångest över morgondagen då jag blir ensam igen.

Har du några fritidsintressen? Något som får dig att må bättre när du har som mest ångest? Själv så älskar jag att sjunga och lyssna på musik.När jag sjunger så får jag alltid ut så mkt känslor inom mig. Brukar kännas lite bättre efteråt.

/M

Anonym skrev:

Hej igen! Okej! Jag visste inte att de var öppet för oss som passerat 25, men jag borde kanske testa att gå dit när det är ungdomsträff nästa gång och ge det en ny chans. Vet du när nästa träff är? 🙂 Förstår, det är så jobbigt att känna så ensam. Skönt att du klarar av att jobba och kan skingra tankarna lite. Sänder dig en kram! Känner mig mest ensam på vardagarna då min sambo jobbar heltid och jag själv inte jobbar just nu. Vissa dagar ligger jag kvar i sängen hela dagen och går inte utanför dörren. Får ibland perioder med extrem social fobi. Känns som om alla i hela världen avskyr mig men det är ju såklart inte så. Jobbiga och dåliga tankar som inte går att styra över ibland. Just nu ligger jag i sängen med fruktansvärd ångest över morgondagen då jag blir ensam igen. Har du några fritidsintressen? Något som får dig att må bättre när du har som mest ångest? Själv så älskar jag att sjunga och lyssna på musik.När jag sjunger så får jag alltid ut så mkt känslor inom mig. Brukar kännas lite bättre efteråt. /M

 

Jo, ge det en chans. Vet tyvärr inte när sommaruppehållet slutar. Det lär nog finnas information på deras hemsida

Sänder dig kramar också!

Har du någon du kan hänga med under vardagarna? Förstår känslan att man inte ens orkar ens ta sig ut ur dörren. Att ha sådana tankar känner jag också igen. Det är som att man vet vad som är “sanningen” men man vägrar tro på det ändå för någon anledning. Önskade att jag hade bra tips om vad du kunde göra under vardagarna, men tyvärr kämpar jag med att fylla dagarna själv.

Det som funkat för mig är att försöka röra på mig, att gå till gymmet eller så. Att man gör något fysiskt har hjälpt mig enormt. Men det är bara en kort tid på en hel dag. Har inga fritidsintressen på det sättet. Skulle gärna vilja ha en träverkstad och hålla på med olika projekt. Så det jag fyller dagen med är väl tv-serier/filmer och kanske något spel. Att bli av med ångesten är så himla svårt. Det är olika med vad som funkar. Ibland funkar inget. Att lyssna på musik hjälper ibland för mig.

 

/ T

Anonym skrev:

Jo, ge det en chans. Vet tyvärr inte när sommaruppehållet slutar. Det lär nog finnas information på deras hemsida Sänder dig kramar också! Har du någon du kan hänga med under vardagarna? Förstår känslan att man inte ens orkar ens ta sig ut ur dörren. Att ha sådana tankar känner jag också igen. Det är som att man vet vad som är ”sanningen” men man vägrar tro på det ändå för någon anledning. Önskade att jag hade bra tips om vad du kunde göra under vardagarna, men tyvärr kämpar jag med att fylla dagarna själv. Det som funkat för mig är att försöka röra på mig, att gå till gymmet eller så. Att man gör något fysiskt har hjälpt mig enormt. Men det är bara en kort tid på en hel dag. Har inga fritidsintressen på det sättet. Skulle gärna vilja ha en träverkstad och hålla på med olika projekt. Så det jag fyller dagen med är väl tv-serier/filmer och kanske något spel. Att bli av med ångesten är så himla svårt. Det är olika med vad som funkar. Ibland funkar inget. Att lyssna på musik hjälper ibland för mig. / T

Okej, ska hålla utkik på deras hemsida! Har du fått några vänner via Åss? Någon som du har något gemensamt med förutom ångesten? Hade varit så skönt att ha någon att prata med, att dela tankar med utan att någon dömmer. Jättebra med sådana träffar.

Nej jag har tyvärr ingen att umgås med på dagarna. Är väldigt ensam faktiskt. Många vänner har flyttat härifrån och dom få jag har kvar hinner knappt träffa mig längre. Har ”kompisdejtat” ett tag nu via en app och en grupp på facebook för att hitta nya tjejkompisar men har inte hittat några som jag klickat med helt. Känns aldrig som att folk vill träffas igen, bara en gång och sen räcker det, så synd.

Ja precis, vaknar varje dag och inser sanningen om livet och när man väl inser det så blir min ångest så stark som den var när jag skrev inlägget här förra veckan. Så rädd att må så dåligt imorgon med.

Härligt med fysisk aktivitet! Det ska ju verkligen vara det bästa enligt alla läkare, psykologer m.m. Gillar du att promenera i naturen också? Träverkstad låter kul!

Jag försöker komma ut på flera promenader i veckan men typ aldrig ensam, min sambo brukar hänga med. Är rädd för att gå själv och när jag går ut själv så spänner jag mig och så är jag helt slut när jag kommer hem. Blir en del tv serier och filmer för mig med! Kan tänka på annat än ångesten i små stunder men ibland är den outhärdlig.

 

Anonym skrev:

Okej, ska hålla utkik på deras hemsida! Har du fått några vänner via Åss? Någon som du har något gemensamt med förutom ångesten? Hade varit så skönt att ha någon att prata med, att dela tankar med utan att någon dömmer. Jättebra med sådana träffar. Nej jag har tyvärr ingen att umgås med på dagarna. Är väldigt ensam faktiskt. Många vänner har flyttat härifrån och dom få jag har kvar hinner knappt träffa mig längre. Har ”kompisdejtat” ett tag nu via en app och en grupp på facebook för att hitta nya tjejkompisar men har inte hittat några som jag klickat med helt. Känns aldrig som att folk vill träffas igen, bara en gång och sen räcker det, så synd. Ja precis, vaknar varje dag och inser sanningen om livet och när man väl inser det så blir min ångest så stark som den var när jag skrev inlägget här förra veckan. Så rädd att må så dåligt imorgon med. Härligt med fysisk aktivitet! Det ska ju verkligen vara det bästa enligt alla läkare, psykologer m.m. Gillar du att promenera i naturen också? Träverkstad låter kul! Jag försöker komma ut på flera promenader i veckan men typ aldrig ensam, min sambo brukar hänga med. Är rädd för att gå själv och när jag går ut själv så spänner jag mig och så är jag helt slut när jag kommer hem. Blir en del tv serier och filmer för mig med! Kan tänka på annat än ångesten i små stunder men ibland är den outhärdlig.

Har gått till ÅSS när jag känner mig dålig, så det är inte varje gång jag går dit. Man blir väl bekant med några där, men det är ingen jag blivit vän med på det sättet, ingen jag ringer, skriver eller träffar på fritiden. Något som jag vill egentligen. Har väl någon jag jag träffar ungefär 1 gång i månaden, vilket jag tycker är lite för lite. Vi har lite gemensamma intressen, om det var det du menade. Håller med dig att ha någon att prata om allt hjälper. Utan att döma varandra, att bara typ njuta av varandras närhet.

Ledsen att du inte klickat med några. Har försökt och försökt, men det är sällan att jag får sådana kompisträffar. Vill gärna berätta om min situation, att jag har det svårt med det sociala och så innan jag träffar någon. Som du säger, så blir det nästan alltid 1 träff, inget mer. Kan nog gärna träffas med dig om du vill det, men dock är jag en kille. Men sedan så kommer problemet att jag jobbar också under vardagarna som din sambo.

Promenera i naturen är kul, men det är så brett tycker jag. När det kommer till naturen, så gillar jag berg och hav för det mesta. Annars är det kul oavsett vart man går om man gör det med rätt sällskap. Precis! Ibland funkar filmer/tv-serier. Det är så olika med ångesten. Det kan funka ena dagen, men den andra blir det så outhärdlig som du sa.
Vet inte hur det är, men vill du fortsätta skriva någon annan stans eller vill du fortsätta här? Vet inte hur det är med reglerna faktiskt.

Anonym skrev:

Har gått till ÅSS när jag känner mig dålig, så det är inte varje gång jag går dit. Man blir väl bekant med några där, men det är ingen jag blivit vän med på det sättet, ingen jag ringer, skriver eller träffar på fritiden. Något som jag vill egentligen. Har väl någon jag jag träffar ungefär 1 gång i månaden, vilket jag tycker är lite för lite. Vi har lite gemensamma intressen, om det var det du menade. Håller med dig att ha någon att prata om allt hjälper. Utan att döma varandra, att bara typ njuta av varandras närhet. Ledsen att du inte klickat med några. Har försökt och försökt, men det är sällan att jag får sådana kompisträffar. Vill gärna berätta om min situation, att jag har det svårt med det sociala och så innan jag träffar någon. Som du säger, så blir det nästan alltid 1 träff, inget mer. Kan nog gärna träffas med dig om du vill det, men dock är jag en kille. Men sedan så kommer problemet att jag jobbar också under vardagarna som din sambo. Promenera i naturen är kul, men det är så brett tycker jag. När det kommer till naturen, så gillar jag berg och hav för det mesta. Annars är det kul oavsett vart man går om man gör det med rätt sällskap. Precis! Ibland funkar filmer/tv-serier. Det är så olika med ångesten. Det kan funka ena dagen, men den andra blir det så outhärdlig som du sa. Vet inte hur det är, men vill du fortsätta skriva någon annan stans eller vill du fortsätta här? Vet inte hur det är med reglerna faktiskt.

Godmorgon!

Okej, förstår! Men va kul att du hittat någon där som med liknande intressen. Det är så viktigt att kunna prata om psykisk ohälsa, jag är en person som är väldigt öppen. Dock så märker man hur många blir obekväma så fort man nämner hur man mår egentligen osv.

Förstår, har också lite svårt på det sociala. Mest för att jag tror att alla människor jag möter ska dömma mig för mitt utseende eller min livssituaton. Va kul, jag träffas gärna någon dag! Ja, men det är förståerligt, de flesta jobbar ju bara jag som inte jobbar just nu pga att jag klarar verkligen av att behålla ett jobb i dagsläget. Håller på att söka men det är svårt att hitta.

Älskar naturen! Får mig alltid må bättre, så synd att jag kommer ut för sällan. Har du badat i havet i år?

Det hade kanske varit lättare att skriva någon annanstans. Kanske på email först? Vet inte heller hur det är med reglerna men man borde få byta mail iaf tycker jag! 🙂