Ville bara skriva av mig

Klockan är 06:30 och jag ligger i min säng, lyssnar på regnet samtidigt som jag ligger och tänker på varför jag är som jag är och varför alla ser mig som en konstig person.

Jag är född i Indien men blev adopterad när jag var tre år och kom till Sverige. Av alla ställen i sverige så kom man högst upp i Norrland där det är rätt ovant med mörkhyade. Jag har nog aldrig riktigt blivit mobbad på grund av mitt utseende men kanske på grund av att människorna där ansåg att jag inte passade in. Dom såg mig som en kriminel, en ligist och så vidare. Än i dag känner jag den känslan, även om jag just i dag bor söder ut om Sverige.

jag är bara ledsen hela tiden men har ett annat ansikte när jag träffar andra som bekanta och arbetskollegor.

jag vill hitta  kärleken men det känns som att för varje år så blir det bara svårare och svårare. Har varit singel snart 7 år. Jag ser många av mina vänner som är gifta, har köpt hus, skaffat familj.

jag vet att jag är kräsen men jag nöjer inte med att bara ha någon för att inte vara ensam. Jag har blivit sårad så många gånger och tjejer har varit otrogna mot mig flera gånger bakom min rygg. Jag vill bara bli älskad av någon.

jag gråter varje kväll när jag är ensam hemma. Jag tänker mycket på min familj. Allt min syster vill ha är kärleken från våran mamma, hon till och med bryr sig inte om mig längre. Våran far ville aldrig ha barn, men han gillar min syster mer för att pojkar ställer bara till med problem säger han, så kanske var därför han aldrig gav mig någon kärlek eller någon hjälp. Våran mamma var en jättefin mamma tills hon blev alkoholist och började slänga ut en massa elaka ord. Dom orden har satts fast i mitt huvud ända sen jag var liten. ”dom har bränt eran riktiga mamma på bål” ”hon lever inte, du kan glömma henne”  Jag älskar min familj jätte mycket men jag kan känna att även min familj inte mår bra och dom kommer nog aldrig att må så som jag vill. Jag har försökt prata med dom men det är ingen som lyssnar på mig. Aldrig någon som har gjort det heller!

Klockan är 06:30 och jag ligger i min säng, lyssnar på regnet samtidigt som jag ligger och tänker på varför jag är som jag är och varför alla ser mig som en konstig person.

Upplever du att verkligen SES som en konstig person och att du ständigt märker att du i alla sammanhang inte passar in? Eller är det något som du tror utifrån att du upplevt en massa jobbiga saker i din uppväxt?

 

 Dom såg mig som en kriminel, en ligist och så vidare.

Kriminell? Här skulle jag vilja veta lite mer – hur märkte du det? Var det av alla eller de som inte kände dig?

 Jag ser många av mina vänner som är gifta, har köpt hus, skaffat familj. jag vet att jag är kräsen men jag nöjer inte med att bara ha någon för att inte vara ensam.

verkar sunt

 Jag tänker mycket på min familj. Allt min syster vill ha är kärleken från våran mamma, hon till och med bryr sig inte om mig längre.

Hur märker du det? Är det frågan om att du blir behandlad annorlunda för att du är vuxen, eller bor långt borta från din familj eller något annat? Eller har det med hennes sjukdom – alkoholism att göra?

Din far verkar ha sina egna problem att bära – och jag som själv liksom du vuxit upp i en dysfunktionell familj vet att människor med problem ibland blir fruktansvärt elaka – jobbigt.

Jag älskar min familj jätte mycket

Du verkar väldigt normal – att älska sin familj är det normala även om den är dysfunktionell?

Har du kontakt med någon annan som har samma bakgrund som du, om inte så lägger jag en länk där du kan läsa vad som finns. Kanske behöver du råd och stöd för att orka med din familj och kanske behöver du mer stöd för att orka vara den fantastiska person du verkar vara.

Länk till tips sida för anhöriga till alkoholister