Vill samhället att jag ska dö?

[Teal Rymuko]

4 månader tog det för mig att söka hjälp. Vårdcentralen. 4 månader utan riktig mat eller sömn. 4 månader av ingenting utan hopplöshet. Lån över öronen. Avbrutna studier. Inget CSN heller. Nu är pengarna från mitt sista lån slut. Nästa månad kan jag inte betala min hyra.

Jag beskriver att jag inte klarar av någonting i min vardag, att jag sover och äter varannan dag. Jag kommer dit för att få hjälp med dels det långsiktiga och dels akut sjukskrivning för att bli godkänd för ekonomiskt bistånd.

Jag klarar inte ens att äta, hur är det tänkt att jag ska genomgå den här fullständiga cirkusen? Göra göra göra göra krav krav krav krav. Jag är ju där för att jag inte förmår mig att varken göra eller uppfylla ens mina egna krav om överlevnad. För att jag ser klart och tydligt att jag snart inte finns mer.

Och så ska man sitta där och lova läkaren att man inte tar livet av sig utan söka hjälp. Det är ju därför jag är där! Är jag där för min skull eller för att den jävla läkaren inte ska oroa sig?

Behöver ta itu med varför jag gått sönder till och från hela mitt liv hur mycket jag än kämpar. Det som normalt folk klarar har jag ALDRIG klarat av utan att sakta bränna ut mig själv. Det är uppenbart att det finns en diagnos som spökar, men nu vill läkaren som vanligt sätta en på meningslösa subventionerade anti-depp som gör mig till en outhärdlig manisk person för alla i min närhet. Som om det är depressionen som tog mig hit.

Jag är ju där för att ta itu med varför jag hamnar i den situationen till att börja med. När man släcker en eld siktar man på bränslet, för det är det som orsakar lågorna. Men inte i vården. Det är mer lukrativ att sikta på lågorna och tvinga en patient att köpa massa meningslösa piller som dessutom permanent kan påverka min libido. Det är inte okej!

Försöker man sakta få mig att begå självmord och samtidigt säkra att jag inte kan fortplanta mig? För det känns så.

Jag vill bara veta hur jag fungerar och hur jag kan hantera det som människa, så att jag kan funktionera som en i samhället. Alla runtomkring mig har allt utan bekymmer. Själv är jag skinnad till benen, men förväntas ändå att göra samma saker som någon i ekorrhjulet.

Fattar de inte att jag hellre är död? Gjorde jävligt klart för dem att jag redan vore död om det inte vore för att jag inte kan utsätta min mor för detta.

Jag får nog sitta ner i båten och drömma om döden tills den dag hon lämnar denna värld… För inte fan finns det någon jävla hjälp att få när man inte längre är kapabel att hjälpa sig själv.

Ska man behöva ha misslyckats med ett självmordsförsök innan man tas på allvar? För jag kommer inte att misslyckas när jag bestämt mig för min sista vandring.

Så läser man det här dravlet om att hjälp finns att få..  För vem!? Ha?

Inte konstigt att folk springer omkring och knivhugger varandra och blir gängkriminella. Att folk inte fattar den ekvationen är ju helt sjukt.

Fy fan för det här landet. Tvi!

Jag tycker en annan sak är sjuk också och det är just att samhället ska rädda oss? Borde det inte vara så att vi har vänner/familj/släktingar/grannar/altruistiska krafter som hjälper till och ger stöd? Det tycker jag är en obehaglig utveckling att vi är s-å institutionella i det här landet. Givetvis samtidigt tacksam att det finns skyddsnät – men det verkar ju så vanligt, och som du skriver också, att många faller oavsett igenom? Inklusive mig själv..

I ditt fall verkar ju du behöva hjälp delvis med administration – det hade ju onekligen en bekant/familjemedlem kunde hjälpa till med. Därefter kring detta att få hjälp kanske med att laga mat, handla mat och få i sig näringsriktig mat – det skulle ju en annan granne kunna hjälpa till med. Tredje grejen, utredningen kring diagnosen – där behöver ju sjukvården rycka in för det klarar knappast en civil person att göra!

Så jag är alltså av den uppfattningen oftast att det inte är samhället som är emot en, jag upplever inte det så, men däremot är det nästan ingen längre som verkar bete sig altruistiskt eller ägna sig åt volontärarbete. Det tycker jag är skrämmande och tråkigt, obehagligt. Är konstigt att vi är så beroende av myndigheter.