Hem > Forum > Arbete & Skola > Vill jag dö?

Vill jag dö?

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Jag är ingen ensam eller ledsen människa, egentligen. Jag klarar mig ganska bra. Jag studerar, är föreningsaktiv och jobbar extra. Har en hund, en ganska bra familj och inte alls illa ställt ekonomiskt. Ganska ofta är jag glad och om inte, kan jag framställa mig som glad för stunden – så att jag själv typ inbillar mig det.

    Det hindrar dock inte mig från att tänka på självmord och död flera gånger  veckan, ibland om dagen. Föreställer mig känslan av att drunkna, att kvävas eller att slås ihjäl. Ibland hoppas jag på att någon ska hoppa på mig i gränder eller när jag är ensam ute på promenader. Ofta kollar jag mig inte över gatan innan jag korsar.

    När jag ser bilar, vatten eller höga höjder önskar jag tyst eller frågar jag mig själv hurså skönt det vore att vara död.

    Jag pratar i princip aldrig om det. När jag för tester eller när jag gått till ungdomsspykiatriska enheter verkar de tycka att jag är för fungerande för hjälp.

    Sanningen är att jag har en pappa som missbrukat alkohol så länge jag minns. Mamma har alltid veckopendlat, minst 3 timmar men under stora delar av min barndom utomlands. Jag har vuxit upp i en liten by, på en gård och mina syskon flyttade hemifrån när jag vara ganska liten.

    Jag har blivit sexuellt utnyttjad, fysiskt och virtuellt. Jag blev av med oskulden när jag var 13 med en 6 år äldre kille. Jag har blivit våldtagen av en pojkvän.

    Ibland är jag imponerad av mig själv. Ofta hatar jag mig själv. Ännu oftare undrar jag om någon brytt sig mer än för stunden om jag dött. Om jag ger tillräckligt av mig själv och min tid, samtidigt som jag undrar om jag ger för mycket

     

     

    Avatar

    Även om självmordstankarna inte handlar om att du verkligen vill dö, så berättar de något om vad du behöver men nu saknar. Kan det tex handla om att du är trött på att behöva vara så stark, att du vill få vara svag och ledsen och att det är OK eller att du gillar om att fantisera om hur människor som finns omkring dig skulle reagera om du dog för att se vilka som verkligen bryr sig? Du har ju verkligen haft det svårt i livet så sådana tankar är helt naturliga. Det är synd att det ska vara så att det är svårare att få hjälp om man fungerar. Det borde vara lätt att få hjälp i tid och helst innan man börjar funderar på att avsluta livet, eftersom det brukar betyda att det plågsamma pågått länge. Omöjligt att få hjälp i ett tidigt skede är det dock inte, även om det kan vara längre väntetid. Har du provat att försöka få psykolog via vårdcentralen? Det verkar lättare att få hjälp där än via psyk där det oftare krävs en diagnos/starka misstankar om diagnos. Jag vet inte om du redan har någon diagnos eller skulle kunna få, men det viktiga är ju hur du mår och om du själv känner att du behöver hjälp.

    Fyfan vad cool du är. Varit med om så mycket, men så stark!

    Det är dock okej att vara svag, att få berätta om att man känner sig ledsen och ibland undrar om någon skulle bry sig om man dog eller att man tänker på hur det skulle kännas. Det är inget man måste dela med sig av, men som man kan må bra av, och framför allt måste veta att man kan. Utan att det är skamligt eller så. Det är så bra att du skriver det här.

    Jag är så ledsen för allt du utsatts för, men fy vad cool du är som ändå är så stark!

    Kan bara säga att jag känner detsamma ! Har allt

    men ett mörker fångar mig och drar mig ner mig ! Gjorde ett försök i ungdomen. Men nu är tankarna ännu starkare. Fast man har all kärlek runt sig

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.