Ja verkligen, känner igen jättemycket! Tycker det har gått så långt att man behövt hitta en ny strategi för att inte ducka under fullständigt. Det eviga trycket. Jag har börjat göra så att jag arbetar medvetet med förnekelse. Försöker få mig själv att tränga undan i stället för att bearbeta, processa eller försöka hitta svar. Lära mig något viktigt (det verkar komma ändå). Kan fundera någon dag på något men sedan ger jag mig själv tillåtelse att släppa det.
Tänker jättemycket när jag läser det du skriver att den här arbetsplatsen inte alls förtjänar att du är så lojal, tänker på jobbet på fritiden. Oroas över att prestera tillräckligt. Om man tänker ur ett framtidsperspektiv är arbetsgivare och kollegor ofta lite fräcka, tänker på sig själva. Det har jag börjat förstå mer om. Folk är inte sällan lite sluga därute. Därav tycker jag det kan vara okej att släppa sånt som chefen ändå inte tagit upp med en hittills. Att om det vore superviktigt så är det chefens ansvar att upplysa en om det? Du förtjänar vila och sinnesro är det jag försöker säga <3
