Universitetet

[Pink Vymate]

Vet inte vad jag tänkte men eftersom jag läste in gymnasiet och trivdes i klassen så tänkte jag att jag skulle klara att gå på universitetet. Tänkte att jag inte hade mycket social ångest längre.

Betalade massa pengar för kurslitteratur och avgift för nollningen. Väl där kändes det först okej för de hälsade mig välkommen och så. Sedan började alla prata jättemycket med varandra och det fanns ingen chans för mig att säga något. Drack alkohol för att jag kanske skulle bli mer bekväm. Pratade med de som höll i nollningen för de försökte prata med mig. De andra nollorna pratade inte alls med mig. Byggde upp en hemsk känsla och allt slutade med att jag försökte gå därifrån men började gråta. Några försökte då hämta tillbaka mig typ men känns ändå som det saknas något i kontakten? För direkt glömde de mig sen igen när andra människor kom.

De som höll i nollningen frågade varje dag om jag skulle med på aktiviteterna och jag bestämde sen att jag ändå skulle gå på en till aktivitet för det är viktigt att skapa kontakter i det jag utbildar mig till. Tog med alkohol för man skulle det och jag ville. Igen blev det samma sak, alla pratade jättemycket med varandra hela tiden så jag inte hade någon chans att prata med nån. Mådde ännu sämre. Tillslut försökte en som ledde i allt involvera mig på ett barnsligt sätt och jag kunde typ inte tänka för kände sån panik. Personen filmade alla och bara ”är ni taggade!!!???” Jag bara sa typ ”va? Filmar du?” Sen lades det ut… Sen var det nån lek där man skulle blåsa i nån ballong och jag kunde typ inte tänka så typ frågade vad man skulle göra. Personen förklara som om jag var nån bebis helt övertydligt liksom ”blåsa, kan du det” kändes det som. Tillslut gick jag direkt därifrån för stod inte ut hur mycket jag än försökte, kände mig så ledsen. De skrev då ett meddelande ”man måste berätta innan man går”. Jag satte mig själv och drack mig jättefull, tänkte att jag inte brydde mig om jag dog. Min kille kom och hämta mig så gjorde inget.

Gick sedan till skolan men inte på fler aktiviteter. Har ingen att vara med i klassen men det är lite mitt eget fel för har inte tagit initiativ. Finns människor, typ två st som pratat med mig. Blir bara så glad och sedan ledsen när de inte längre pratar med mig.

Ämnet är kul men känner press att skaffa kontakter eftersom det är viktigt i yrket. Tycker ämnet verkar väldigt lätt. Känner inte mycket behov av att anteckna på föreläsningarna, tror jag skulle klara tentor lätt, men antecknar för att alla andra gör det. Kändes svårare att gå gymnasiet typ. Antar att det blir svårare senare. För det säger ju folk. Problemet är när det är diskussionsfrågor under föreläsningarna, kan inte komma med och prata med nån. Och när nån väl frågar nått vet jag inte vad jag ska säga så säger typ att jag inte vet eller nått väldigt kort svar.

Vi delades in i grupper och skulle göra en gruppuppgift. Kände att jag inte kunde prata knappt alls. De andra planerade uppgiften och började på den. Mådde inte bra så var hemma när de började skriva på uppgiften, sa att jag var för trött och inte sovit, vilket också va sant, men också var det sant att jag mått dåligt och skurit mig själv.

De delade inte upp uppgiften utan skrev den ”tillsammans”. Jag kom inte in i gruppen, skrev ingenting och tyckte deras uppgift blev jättedålig och helt fel redan från början. Kan inte direkt säga något. Som tur var gick en av de i gruppen på någon slags studiehjälp och fick reda på att personen gjort fel. Nu ska de göra om hela uppgiften, kan fortfarande inte va med, försökte få de att dela upp uppgiften, men de bara ”nä vi ska inte dela upp den, bara skriv vad ni är intresserade av att skriva”. Men tur att de gör om för annars hade de inte blivit godkända, tveksamt om de blir godkända nu heller. Tror inte jag är bra på grupparbeten och det är jätteviktigt att vara, annars kommer jag inte kunna studera eller ens funka i ett arbetsliv. Det är förövrigt en riktigt lätt uppgift som jag hade kunnat gjort på en dag själv. Vet att det inte är poängen utan poängen är nog mer att se om man kan passa i en grupp och öva sig för arbetslivet, därför så mycket grupparbeten på universitetet. Känns bara frustrerande att människor som gör fel hela tiden och inte är så smarta men har väldigt mycket självförtroende får lov att utbilda sig till detta och inte jag.

Vet inte om jag vill dö men livet är riktigt orättvist.

[Pink Hufehe]

Åh jag känner exakt samma när det kommer till ..Praktikplatser, jag säger ingenting och jag blir ”den som aldrig säger nånting” jag svarar ju på tilltal och mer därtill, men ALDRIG tar jag initiativ. De andra är alltid så skämtsamma och bekväma och riktigt visar stöddigt hur bra social kompetens dem har och hur roligt dem har med sina kollegor .Skit irriterande . Jag klarar det inte, jag trodde jag skulle klara jobb men det gör jag inte.

så förstår hur du känner.  Det är så jävla jobbigt att ha social ångest…

Tror verkligen hundra procent på att avdramatisera vikten av att vara bra på grupparbeten. Det är ju mest något lärarna säger för att “skrämma” eleverna så de stramar upp sig och därmed får folk att skärpa till sig. Samarbetsförmåga är förstås bra, men det är ju något helt annat i arbetslivet att ha kollegor att arbeta med. De känner man ju ofta väldigt väl efter en tid.

Jag har läst snart 6 år på universitetet och minns det där flamsiga som tillhörde nollningen. Påminns nu om att folk verkar tro många gånger att det är lika oseriöst som på vissa gymnasieskolor och tar med sig hela den energin rakt in i lärosätena – det är förskräckligt. Dock tycker jag folk efter ett par månader har fått sig ett par törnar när de kuggat på tentorna, fått kritik av lärarna att de behöver skriva mer akademiskt och där det uppenbarar sig vilka som är de riktiga stjärnorna i klassen. Så håll ut.

Personligen har jag ofta valt att umgås med “filosoferna”. Det har passat mig bra. Och de brukar i regel alltid vara absolut bäst att skriva skolarbeten med. Det är ett tips.

[Pink Vymate]

Indigo Fijylo skrev:

Tror verkligen hundra procent på att avdramatisera vikten av att vara bra på grupparbeten. Det är ju mest något lärarna säger för att ”skrämma” eleverna så de stramar upp sig och därmed får folk att skärpa till sig. Samarbetsförmåga är förstås bra, men det är ju något helt annat i arbetslivet att ha kollegor att arbeta med. De känner man ju ofta väldigt väl efter en tid. Jag har läst snart 6 år på universitetet och minns det där flamsiga som tillhörde nollningen. Påminns nu om att folk verkar tro många gånger att det är lika oseriöst som på vissa gymnasieskolor och tar med sig hela den energin rakt in i lärosätena – det är förskräckligt. Dock tycker jag folk efter ett par månader har fått sig ett par törnar när de kuggat på tentorna, fått kritik av lärarna att de behöver skriva mer akademiskt och där det uppenbarar sig vilka som är de riktiga stjärnorna i klassen. Så håll ut. Personligen har jag ofta valt att umgås med ”filosoferna”. Det har passat mig bra. Och de brukar i regel alltid vara absolut bäst att skriva skolarbeten med. Det är ett tips.

Hittar inga som verkar filosofiska på min utbildning, men tur att du hittat människor som passar dig att skriva grupparbeten med. Finns några människor som jag gillar lite för att de ens pratat med mig.

Också tänkt på det att hur ska de klara svårare uppgifter sen? Men nu skrev nån till hon som föreläste och hon tyckte deras uppgift blev bra som den var. Så nu kommer de inte ändra uppgiften och få godkänt på en jättedålig uppgift. Så antar att universitetet gör så istället, godkänner dåliga uppgifter. Får väl hålla ut, men mår riktigt dåligt av det som gör att jag inte kommer plugga så mycket så lär nog inte bli nån  stjärna.

Funderar på att byta utbildning nästa år men då kommer jag ju vara färdig ett år senare och kan inte vara säker på att det blir bättre.

[Pink Vymate]

Pink Hufehe skrev:

Åh jag känner exakt samma när det kommer till ..Praktikplatser, jag säger ingenting och jag blir ”den som aldrig säger nånting” jag svarar ju på tilltal och mer därtill, men ALDRIG tar jag initiativ. De andra är alltid så skämtsamma och bekväma och riktigt visar stöddigt hur bra social kompetens dem har och hur roligt dem har med sina kollegor .Skit irriterande . Jag klarar det inte, jag trodde jag skulle klara jobb men det gör jag inte. så förstår hur du känner. Det är så jävla jobbigt att ha social ångest…

Tycker inte du förtjänar att ha det så. 🙁 Varför kan ingen bry sig om dig och prata med dig på ditt jobb.

Tycker det låter hemskt att flera av de varit distanserade emot dig och även hemskt det någon gjorde med att prata nedlåtande och som om du vore ett barn. Jag tror grupper som skapas i nya sammanhang ofta tenderar ha liknande mönster och inte att det här sker oftare på universitetet som plats. Låter därför väldigt synd om du hoppade av pga. det.

Det kan bli bättre och att de två som du pratade med blir dina närmaste vänner under de kommande åren.

Hade jag varit dig skulle jag försökt fokusera på studierna (obs inte grupparbeten) och sedan låta det här med sociala sammanhang vara prio nummer två. Det brukar ofta också göra att man slappnar av lite mer. Det blir inte på blodigt allvar att man “måste få vänner”.

Pink Vymate skrev:

Hittar inga som verkar filosofiska på min utbildning

Ah, så kan det absolut vara. Står nog inte skrivet i pannan heller på folk ifall de läser sådana böcker och har liknande intresseområden. Tror, som sagt, det kan dröja ett par månader innan man fått tillräckligt med information om personerna i sin klass att man vet hur de fungerar och vad de har för personligheter?