Jag sitter fast i inte bara ett tankemönster utan flera. Inte ens 50 år, 40 år av diabetes, 25 år av bulimi, några friska år, då det hinner ske ett mirakel, Liv. När hon är 4, maken varit svårt sjuk x 3 har jag ett lågt blodsocker, pratar med chef, säger det som aldrig får uttalas i svensk sjukvård, inte ens med under mätbart blodsocker. Hon ringer soc. Lpt, mot min psykiaters bedömning, blir förlängt, jag överklagar, vinner. Tyvärr sker en vårdskada, som gör mig inkontinent, icke opererbart. Löf ersätter inte. Trots att klinikchefen uttryckligen skriver att rutiner inte följts. 10 veckor av hembesök av soc. Nedlagd utredning. Men ett horribelt dokument som underkänner mig som förälder, glorifiera maken. Det här är historia och accepterat, inget jag kan ändra på. Resultatet blir att maken tar avstånd, men bor kvar, jag börjar äta och kräkas igen. Då kommer ögonskadorna. Blödning efter blödning, laser, nya blödningar, akut operation, är bra, några veckor, sedan efterstarr, laser på det. Av hundratals patienter är jag undantaget som bekräftar regeln, får jättehögt ögontryck, kraftig synnedsättning, kraftig infektion. Det ingen annan får av det lilla ingreppet. Återbesök hela förmiddagen i dag. Tanken jag sitter fast i är att jag inte klarar mer. Samtidigt skyldig att finnas eftersom Liv finns. Många, många tankar på olika obehagliga scenarion idag, i bilen, med insulin, mediciner, hänga mig i verkstaden. Horribla ideer, som skulle ödelägga allt. Om jag inte lyckas och det vore helt oacceptabelt. Vet mkt väl att tanken bara är ångestlindring. I dag hände den lilla tvisten att när jag var på väg att somna, kom drömmen att jag körde in bilen i mitträcket. Vaknade med ett ryck, jätterädd såklart. Jag ser 0,4 och 0,7, får köra bil. En bra bit kvar till blind, men exakt alla ingrepp har lett till försämring, är det konstigt att jag inte mår helt bra?? Om inte trycket gått ner om en vecka tal om nytt ingrepp.
