Hem > Forum > Arbete & Skola > Sveket från samhället

Sveket från samhället

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Trådstartaren

    Hej.

    Det är första gången jag skriver här och berättar om vad som har hänt mig. Jag vill bara säga att min mening är absolut inte att någon ska ta illa upp.

    Jag är idag 25 år. Mina problem började vid 17 års ålder även om min kurator tycker att allt började i grundskolan pga långvarig mobbning.

    När jag var 17 hade jag äntligen hittat rätt i livet. Jag gick på hotell och restaurang gymnasiet och älskade allt med mat och måltid. Jag gick i skolan, jobbade extra och tävlade i mat (kom 2:a i sm för juniorer tom). Min dåvarande lärare sa åt mig att ta det lugnt eftersom jag gjorde för mycket men ung och dum fortsatte jag bara.

    När jag under näst sista terminen skulle göra praktik var jag jätte taggad. Fått praktik på bra krog långt ifrån min hemstad. Men här gick allt snett. Under praktiken blev jag utsatt för psykisk och fysisk misshandel under jobb dagar som kunde vara uppemot 15h långa. Dessutom var jag inneboende hos en alkoholist i ett område med massa droger och våld. Jag hade aldrig varit med om något av detta. Allt slutade med att jag på onsdagen under sista veckan kollapsase på golvet utan förvarning. Sedan dess har inte mitt liv fungerat alls

    Jag fick psykolog hjälp men de ansåg inte att det var någon fara och tog mig inte på allvar. Den enda hjälp jag fick var av min mamma. Hon stötade mig i allt.

    Efter sommaren började jag universitetet (3 år). Även om jag klarade studierna med hjälp av föräldrar och en mycket god vän så kom det inte smärtfritt. Ångest, deprission, sömnsvårigheter, självmordstankar, huvudvärk etc etc. Jag mådde så dåligt att jag knappt orkade umgås med folk under hela perioden.

    Det är nu 4 år sedan jag slutade universitetet. Efter att jag slutade har jag bara blivit sämre. Jag har inte orkat jobba en dag efter det. C:a ett år efter avslutade studier sökte vi (jag och mot) hjälp igen, men återigen ansågs jag inte ha några problem, trots 5 år av självmordtankar, sömnlöshet osv. Jag blev skickad till arbetsförmedlingen. Där sa de att de inte hade någon hjälp ut på arbetsmarkmaden för”slöa psykfall”. Jag blev jätte ledsen och mer eller mindre sängliggandes i tre månader. Jag piggnade till lite under julen med hjälp av min mamma som alltid stöttade mig. Hon sa hela tiden att hon kände sig övergiven för att jag inte fick hjälp. Jag fick också stöd av min pappa men inte i samma utsträckning då min mamma jobbade inom vården.

    Till våren mådde jag något bättre och fick lite hopp och framtidstro, men sen en dag hände det som inte fick hända. Vi satt en kväll och såg på tv. I en reklam paus gick pappa till tvättstugan och mamma på toaletten. Helt plötsligt hörde jag en dunk i toa dörren. Jag sprang i panik och öppna dörren och ut ramlade min mamma halvt avsvimmad från toastolen. Vi ringde amnulans direkt. Hon hade fått en stroke. I tre veckor åkte vi till sjukhuset dagligen. På måndagen treveckor senare berättade läkarna att hennes ena hjärnhalva var helt död och att hon inte kunde överleva. Två dagar senare somnade hon in 63 år gammal. I samband med detta fick vi (jag och far) kontakt med en annan psykolog, men återigen ansågs jag vara okej. Jag har nästan total blackout från första halvåret efter min mammas bortgång. Vänner sa att jag sov 14 timmar om dygnet och knappt åt, var helt orkeslös och när jag väl var vaken stirrade jag in i toma intet.

    Det har nu gått 2,5 år sedan min mamma dog. Jag sover fortfarande mycket (c:a 11h per dygn) och mår allmänt skit. Har inga pengar och min far försörjer mig. Jag har fått ett extra jobb som jag kör ibland 3h per dag men orkar knappt det. Har tänkt på självmord så mycket men jag mår så dåligt att jag inte orkar ta tag i det.

    Nu har jag för fjärde gången kontakt med psykolog. Jag hoppas inte att hiatorien uppreppar sig. Jag vill inget hellre än jobba men jag måste ha extremt mycket hjälp innan det går, och att jobba heltid känns långt bort, om jag ens klarar något jobb alls.

    Jag skriver här för att jag vill att folk ska veta min historia. Hur mitt liv totalt förstörts. Det känns som jag åkt till akuten med brutet lillfinger och lämnat med bruten nacke. Vad ska jag göra?

    Till alla er som läser: tack så mycket. Är jätte tacksam för hjälp och stöd.

    Om jag lagt detta inlägg i fel kategori får någon gärna flytta det som kan. Ber även om ursäkt för ev. stavfel

    Tack

    Hejsan, skickar stöd till dig för alla de jobbiga saker du gått igenom, jag hoppas att det ljusnar så småningom❤️ Beklagar också för det med din mamma.
    Livet går ju upp och ned och kan vända väldigt fort. Jag själv kan känna igen mig i det. Tidigare äälskade jag skolan och hade det väldigt roligt varje dag med många vänner och så, pluggade i princip varje dag. Har alltid varit så så länge jag kan minnas. Men den här terminen har det tagit en totalvändning. Är så trött och förvirrad, utan ett mål i sikte. Har aldrig riktigt vart inne i en period som denna, så därför kan jag inte ge dig några jättebra råd om hur man ska ta sig ur en svår period. Men, jag tror helt enkelt att det handlar om att du måste våga tro att du kan ta dig ur det jobbiga. Har du mått bra förut kan du må bra igen. Våga tro på det. Jag tror också mycket handlar om vardagen, och hur mycket rutiner man har. Även om det känns jobbigt, sätt upp scheman på saker du ska göra och prova på något nytt på fritiden, så du inte har så mycket tid till att grubbla, tänka och gräva ner dig själv.
    Hoppas allt blir bättre❤️❤️❤️

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.