Sorg

[Blue Rimiby]

Hur kan jag hantera sorgen och skuldkänslorna jag har efter min mamma? Och går det att komma vidare från den här förlamande ångesten och saknaden?

[Indigo Vutaqy]

Vad har du skuldkänslor över?

Menar du att du har anledning att känna skuld över något?

[Blue Rimiby]

Jag känner skuldkänslor över att jag inte kan hjälpa henne eller ge henne allt det som hon har gett mig..

[Yellow Susivo]

Skuldkänslor är något många av oss alltid kommer att få bära.

Först till våra föräldrar, än värre om det handlar som i ditt fall, hjälplöshet inför vad man kan göra.

Sen får vi det mot skolan, arbetet, vännerna och inte minst sina barn.

Men vi får oftast inte skuldkänslor för hur vi behandlar oss själva, trots som du beskriver inte KAN göra mer.

Skuldkänslor är en börda, tomhet som växer till oro och ångest.

Jag får inte uppfattningen som din mamma har gått bort, kanske om det är så att din mamma är sjuk, och i så fall vad. Det jag kan läsa är att du inte har möjlighet att hjälpa henne, att du inte träffar henne.

Ofta får vi ångest inte bara för VAD vi gjort, utan mer för de saker vi inte KUNDE.

Själv brukar jag påminna mig om just det, skillnaden på vad du har möjlighet att förändra och de saker som du inte har makten till.

[Blue Rimiby]

Tack för ditt fina svar.

Ja jag håller med och förstår det du skriver.

Det är ändå så otroligt svårt att härbärgera den här smärtan. Att se någon man älskar så mycket tyna bort och man inte kan rädda den/hjälpa den. Om jag kunde så skulle jag göra vad som helst för henne, men hon vill inte och då blir det extra tungt.

Hon är svårt sjuk och jag vet inte hur länge jag får ha henne kvar, vilket gör det hela ännu svårare. Det enda jag gör nu är att hjälpa praktiskt o säga hur mycket hon betyder för mig men om jag kunde så skulle jag helst ta sjukdomen själv.

[Green Cefapy]

Hej, jag beklagar din sorg.

 

Jag förlorade min mamma för några år sedan, så jag kan förstå det där med sorg och skuldkänslor. Just med skuldkänslorna kan jag tycka det lättar på hjärtat att prata med någon om det. Jag vet själv när skuldkänslor tärt på mig väldigt mycket och jag inte velat prata om det, så när jag väl har gjort det så har det lättat extremt.

Sorgen.. tyvärr har jag inget råd. Men man får ta en dag i taget. Tillåta sig själv vara ledsen. Kanske finns det någon sorts grupp för personer med döende föräldrar? Jag förstår att det måste vara tufft.. att bekanta sig med ”bortgång” är nog något av det tuffaste vi kan gå igenom.

Green Cefapy skrev:

Kanske finns det någon sorts grupp för personer med döende föräldrar? Jag förstår att det måste vara tufft.. att bekanta sig med ”bortgång” är nog något av det tuffaste vi kan gå igenom.

<3 Fruktansvärt! I våra grannländer Danmark och Norge säger man ventesorg (väntesorg på svenska) om den känsla man som anhörig kan känna för en person som är obotligt sjuk, som psykiskt har försvunnit eller som är uppslukad av ett mångårigt beroende. Att sörja en person som är här, men ändå borta.