Saknar personen min man var.

Hej! Jag ber om ursäkt för lång text, men hoppas att någon där ute har tid att läsa igenom från början till slut.

Jag och min man träffades online för 4 år sedan. Vi höll kontakten som vänner i ett par år innan vi båda insåg att vi tyckte mkt om varandra. Vi reste långt och spenderade stora summor för att äntligen träffas. För något år sedan gifte vi oss och nyligen skaffade vi ett nytt hem ihop.

Min man brukade vara min bästa vän. Vi stod alltid på varandras sida, “två introverter tillsammans mot resten av världen”. Han behandlade mig som en ängel och ville alltid se till att jag hade vad jag behövde.

Jag har en återkommande depression med ångest som jag tampats med extra mkt på senaste tiden. Det senaste året har jag även utvecklat extrema humörsvängningar, och blir framförallt ledsen och upprörd väldigt lätt.

Min man har fibromyalgi, samt kroniska skador i nacke och rygg. Han berättade tidigt för mig hur han trodde att ingen någonsin skulle vilja ha honom pga hans smärtor. Detta har visat sig ironiskt på senaste tiden…

Jag har stöttat honom och hans mående sedan dagen vi fick kontakt. Men nu när min depression och ångest återkommit så orkar han inte störta mig på samma vis. Han hackar på småsaker jag gör, vilket gör mig ledsen, varpå han blir arg och säger att jag är överkänslig. Han har sagt flera gånger att han “inte tänker hantera någon överkänslig människa resten av livet”.

Hans ständiga hackande och mitt känsliga psyke gör att vi har allvarliga, frekventa bråk om allt möjligt. Han är väldigt paranoid med yttre sken – jag får absolut inte prata med någon vän om hur jag mår, då han är rädd att jag ska avslöja hur han behandlar mig.

Jag känner mig så sviken och ensam. Det känns som att min blotta existens gör honom arg. Han analyserar saker jag gör för att sedan påpeka att jag gör allt fel. Jag orkar inte mer.

Har slut på ord nu. Tusen tack om någon orkade med all text.

Det låter lite som att det är han som är den överkänsliga just nu? Menar eftersom han reagerar så starkt på vad du är, vad du gör mm. Förstår att det är så smärtsamt och sorgligt att han inte är den personen som han var när ni träffades och tiden efter det. Är det just de kroniska smärtorna som gjort att han tappat tålamodet och respekten för dig och kanske tillvaron i sig? Att han inte orkar längre och det här är tecken på att ge upp på något sätt?

Ett råd, om du vill ha ett, är att kanske ta en paus från varandra en tid så relationen inte blir ännu mer infekterad och ni riskerar skada varandra på djupet? Och därmed kan få svårare att hitta tillbaka till varandra längre fram?

Går din man i terapi? Låter som att han skulle behöva prata med någon för att få en bättre självinsikt vad det är han ställer till med just nu och får att få bort de där paranoida sidorna som ju kan skapas när man är ganska isolerad?

Jobbar du på dagarna eller är du hemma och arbetar – om du vill säga?

Hej! Har det lite som du. Ibland blir det bara för mycket ältande, snack och råd. Önskar att vi alla som har dessa relationer som är destruktiva att vi bara kunde resa oss upp och gå.

Om han inte vill hantera någon överkänslig människa resten av livet.. ok, fine. Slipp då!

Samla lite inre styrka!

Stor kram!

 

Håller med övriga som svarat. Tyvärr hör man allt för ofta att någon inte är sig lik fast vi alla har olika sidor som får olika mycket plats under livets gång. Att lida av smärta eller depression är jobbigt och man behöver någon då. Precis just då, inte sen. För det första borde han acceptera dig och din sjukdomsbild med ångest mm. Det är inget personlighetsdrag att ha ångest – det handlar om psykisk ohälsa. Att kommentera det hos dig måste vara väldigt sårande. Att vara kontrollerande om vem du pratar med om hur du mår är på riktigt en varningsflagga. Må hända att det är för att han mår dåligt men det är hans ansvar att hantera hur han mår och vad han gör med det måendet. Det får inte gå ut över dig och hur och vem du pratar med. Att berätta hur man känner är en sak, att tjafsa en annan. Men att bråka så som du beskriver och med inslag av kontroll över dig – det är inte okej. Tro mig: du kan inte göra jobbet som får fram hans gamla jag. Det jobbet måste han göra. Han måste inse att han behöver hjälp med det och han måste vilja det. Och precis som någon skrev tidigare: en paus under tiden kan vara värt så ni slutar fortsätta såra varandra. En paus behöver inte betyda färdigt men att ni har en annan typ av relation och kommunikation under en tid? Inte öppna för andra relationer med andra men något måste nog ändras om ni ska hitta tillbaka. På den vägen ni är nu ser det tyvärr inte ljust ut.