Dom senaste två åren i mitt liv har varit en enda karusell av psykisk ohälsa. Bor på en mindre ort och är hänvisad till den lokala vårdcentralen och dess läkare. Behöver nog inte säga så mycket mer om det. Har problem med både kropp och själ och ingen vill riktigt bry sig om hur jag mår. Min egentliga vårdresa började för 35 år sedan när jag fick en depression efter mitt andra barns födelse. Åren som följde på det var en kaotisk period med flera allvarliga försök att ta mitt liv. Idag känns det som att jag sitter på en buss med allt längre mellan hållplatserna i ett alltmer öde landskap. Har panikångest och är djupt deprimerad. Vet inte vad jag ska göra när inte vården kan eller vill hjälpa mig! Jag börjar på allvar att tröttna på livet men det känns inte rätt mot mina barn och dom vänner jag har att avsluta mitt liv. Vad ska jag göra för att hitta en mening med allt igen?
