Jag arbetar sedan en tid tillbaka i en skolrestaurang. Anställningen började där för ca tre år sedan. Jag hade varit sjukskriven pga en stor traumatisk händelse i familjen. Tappat helt självkänsla och självförtroende. Trots att jag är kock arbetade jag som restaurangbiträde. Resan tillbaka i arbetslivet började på 25 % och ökade successivt upp till mina 75% jag hade då. Största utmaningen kom i början av detta år då jag fick erbjudande att återgå som kock på 100%. Jag var jättenervös men med tiden har jag fått min självkänsla och självförtroende tillbaka och det fungerar bra.
Under åren som vi levt i en pandemi och en familj med man, 6 levande barn ( 4-5-7-9-15-17 år)har kantats med en hel del perioder med förkylningar, covidsmitta och övrig familjära frånvarotillfällen som är viktiga. Det märks nu i arbetslaget att jag inte är så ”populär ” då jag vabbar en hel del. Behöver ta emot samtal på arbetstid, ringa samtal på arbetstid osv.
Ett riktigt bakslag kom då köksmästaren talade om för mig att jag är en del i att det är dålig stämning på arbetsplatsen, jag är egoistisk, går inte att lita på att uppdraget slutförs, tystlåten och inåtvänd…
Efter det samtalet har jag mer eller mindre fått tillbaka min panikångest i form av tryck och smärta i bröstet. Min energi går åt till att ”vara till lags”, uppföra mig, och trippa på tå numer. Jag mår skitdåligt. När jag tog upp att jag hade så pass ont att det påverkade mig både psykiskt och fysiskt fick jag till svar: – vi har alla ont någonstans, men här på jobbet får vi koppla bort personliga känslor.
Jag har även berättat för min arbetsgivare att jag har ont och kommer att meddela hen att det är arbetsrelaterat. En fruktansvärd negativ stress.
Bara att skriva ner dessa saker här får mitt bröst att värka och tårarna rinner.
