Jag närmar mig sista året av mina masterstudier och känner en stark känsla av separation när jag tänker på att jag snart ska lämna universitetsvärlden och den “eran” av mitt liv. Nostalgiska minnen fyller mig när jag reflekterar över hur det var för cirka 17 år sedan, när jag för första gången klev in på universitetsområdet. Jag minns hur jag med vidöppna ögon vandrade genom imponerande byggnader och satt i föreläsningssalar stora som aulor, där jag mötte en mångfald av intressanta individer med olika tankar och känslor. Varje person var unik och hade sin egen särprägel.
Lärarna visade äntligen upp lite humor och en glimt av sin personlighet. Eleverna var avslappnade och det fanns inte längre samma tävlingsinstinkt som under grundskolan och gymnasietiden. Jag känner en djup tacksamhet över att ha fått uppleva detta i olika perioder genom alla dessa år. Universitetet har för mig varit en mild och trygg plats, en plats där jag har känt mig otroligt bekväm.
Men samtidigt överväldigas jag av en känsla av sorg när jag inser att även den här underbara tiden snart är förbi. Dessa åren på universitetet har varit så mycket mer än bara akademiska studier; de har varit en tid av personlig tillväxt, utforskande och ovärderliga möten. Jag minns de långa diskussionerna med klasskamrater efter föreläsningarna, de kvällsliga pluggsessionerna i biblioteket och de ögonblick då insikten om ett komplicerat ämne äntligen sjönk in. Varje ämne, varje projekt och många konversationer har format mig på sätt som jag aldrig hade förväntat mig.
Det är som om dessa universitetsår har fungerat som en bro mellan barndomens oskuldsfulla nyfikenhet och vuxenlivets ansvar och utmaningar. Jag har haft friheten att utforska olika ämnen, följa min passion och lära mig om mig själv på vägen. De djupa vänskaperna och de oväntade mentorskapen som har vuxit fram ur dessa erfarenheter är skatter som jag bär med mig resten av livet.
Det är en komplex känsla av dubbelhet som jag bär med mig nu när jag står vid tröskeln till nästa kapitel. Å ena sidan känner jag en glädje över de nya möjligheter och utmaningar som väntar mig utanför universitetets grindar. Å andra sidan känner jag en tyngd av att lämna den bekanta världen bakom mig, den värld där kunskap och utforskande var i centrum, och där jag fick vara en del av en gemenskap av likasinnade individer.
Så jag omfamnar dessa sista stunder med både eufori och vemod, med tacksamhet för allt jag har lärt mig och alla jag har mött. Även om den formella universitetsutbildningen kanske slutar, så kommer längtan efter att lära och utforska alltid att fortsätta, och jag ser fram emot att ta med mig den här känslan in i framtiden.
