Vår son har det tufft just nu. Han är 11 år. Det är rörigt i skolan, svårt att fokusera och tappat tidigare god kontakt med vuxna på skolan. Han har slutat med sin idrott ( vi försökte peppa länge men kunde tillslut inte tvinga). Han umgås med 1-3 år äldre killar och det blir problem då han har strängare regler ex hemgångstider. Skolan har orosanmält pga flera ”mindre” incidenter och att han hänger med äldre. Vi har fått en fin samtalskontakt på soc. Vi försöker styra upp rutiner, tider, extrakoll på ”allt” och han känner sig ”jagad” av oss. Han pratar i princip bara med mig och inte med sin pappa. Jag är ngn slags meddelande-central i familjen. Pappa känner inte av när sonen är upprörd eller ledsen. Jag är superkänslig och känner av allt. Jag har tidigare kunnat prata med sonen om det mesta och kunnat trösta men nu avvisar han mig totalt. Han kan storgråta och jag får inte ens klappa på honom eller vara kvar i rummet. Jag har tappat greppet i föräldrarollen totalt. Sonen pushar, argumenterar, gråter, surar. Jag vet inte hur dåligt han mår eller om han ”trotsar” på sitt sätt. Min magkänsla säger att han mår dåligt. Jag mår piss. Vi föräldrar har helt olika sätt att vara och hantera problem. Sonen vill inte prata med pappa för han blir bara arg. Jag är livrädd att jag ska bli helt avvisad av sonen och inte nå honom längre.
