Jag har en “kompis” som går i min klass och vi har gjort det i snart fyra år men jag måste erkänna att jag aldrig har gillat henne, vi har alltså varit kompisar hela tiden. De perioder de jag bara stått ut och varit med henne har jag haft sjuka mängder ångest, inte över henne men över andra saker. Så fort jag inte är med henne försvinner min grova ångest över saken. Problemet finns kvar med det gör mig inte sömlös om nätterna. Jag är hennes enda kompis i skolan, så varje gång jag inte är med henne är hon ensam. Jag har flera kompisar i skolan och de mår jag väldigt bra av, men som sagt, det har inte hon. Jag vet inte hur jag ska göra, jag vill inte att hon ska bli utanför men jag klarar inte av att vara med henne. De gånger jag har lämnat henne har hon försökt att antingen vara med mig, och jag har undvikit henne så gott som möjligt eller försöka vara med andra utan att riktigt få till det. Vissa gånger har jag gjort tydliga markeringar att jag inte vill vara med henne, då lämnar hon mig men sen brukar det sluta med att jag går tillbaka till henne för att jag inte vill att hon ska vara själv. Jag har försökt att bara långsamt glida isär från henne men då hänger hon bara efter mig som en svans. Nu den senaste tiden har jag mått så dåligt att jag inte har klarat av att vara med henne men varje gång jag går förbi henne i korridorerna så känns det som att jag har gjort något fel. Hur ska jag göra för att alla ska må så bra som möjligt? Vad är mitt ansvar och vad är inte?
